Löfven har ägnat sitt liv åt att svetsa

Victor Stenquist

Så använde han sin fackliga bakgrund för att tvinga fram överenskommelsen

Bespottad och hånad – eller älskad och hyllad.

Historieskrivningen får avgöra Stefan Löfvens eftermäle, men efter en av den moderna historiens mest dramatiska regeringskriser sitter den svetsande statsministern kvar.

Här är berättelsen om hur han använde sin fackliga bakgrund till att tvinga fram den omtvistade decemberöverenskommelsen - och hans reaktion mot Alliansledarnas benhårda nej mitt under brinnande kris.

Stefan Löfven har ägnat hela sitt liv åt att svetsa.

Men han svetsar inte längre ihop delar till rc-lok, som när han arbetade på Hägglunds i Örnsköldsvik mellan 1979 och 1995. Det har sedan dess gått från fackliga avtal, till socialdemokratin, till koalitionsregeringen och nu allra senast den så kallade decemberöverenskommelsen.

Den svetsande statsministern får nu smaka på både anklagelser och beröm för att ha använt sin fackliga bakgrund i förhandlingarna med Alliansen.

Vi kan börja med vad anklagelserna går ut på:

– Han är en gammal facklig förhandlare och det var en typisk facklig förhandlingsstrategi vi fick se. Han bullrar på och hotar med stridsåtgärder, strejkvarsel eller övertidsblockad. I det här fallet var varslet ett nyval, säger tidigare försvarsministern och M-toppen Anders Björck.

”Han blev arg”

Nåväl, avstampet i de egentliga förhandlingarna togs samma dag som SD meddelat att de skulle fälla varje budget som inte följer deras linje om rejält begränsad invandring.

Vid 21.30 den 2 december tog Stefan Löfven emot Alliansens partiledare Annie Lööf (C), Jan Björklund (FP), Göran Hägglund (KD) och ställföreträdaren Anna Kinberg Batra (M) på sitt rum.

– Jag tycker det tillhör god ton att komma. Vi kommer rösta på vår budget i morgon. Vi är inte beredda att förhandla och det kommer vi framföra till Löfven, sa Annie Lööf till Aftonbladet på väg in till mötet.

Citaten publicerades snabbt på nätet – och lästes av Socialdemokraternas verkställande utskott, VU, som träffades precis innan Alliansledarna kom.

LO-ledaren och VU-ledamoten Karl-Petter Thorwaldsson noterade Löfvens reaktion.

– Han blev arg, det såg man på honom. Vi var ju ganska säkra på att det skulle öppna sig för en förhandlingslösning och han trodde aldrig det skulle behöva gå så långt som extraval. Där tror jag att hans tidigare erfarenhet upplyste honom att han måste skaffa sig en bättre position i förhandlingen.

”Bollen låg hos Löfven”

Då aviserade Löfven att han hade för avsikt att utlysa extraval.

Och vad som följde veckorna efter föll väl i klang med förväntad medielogik. Alliansledare menade att bollen och ansvaret låg hos Stefan Löfven – som i sin tur menade att samtal var omöjligt när förvandlingsbordet på andra sidan ekade tomt.

Anders Ferbe är inte bara nuvarande ordförande för IF Metall, utan också en av Stefan Löfvens närmast förtrogna.

– Det som skett under hösten och vintern, med inbjudningar som avvisades, landade så småningom i beslutet om extraval. Det är också klassiskt när man förhandlar: Kommer du ingenstans måste du på ett eller annat sätt syna korten, säger han.

Anders Ferbe vill däremot inte jämföra extravalet med en varselåtgärd, men menar att det kan ha spelat stor roll när parterna till slut enades.

– Är du så pass tuff i förhandlingarna att du tvingas till ett varsel vet du att det är precis innan varslet löper ut som du har störst möjligheter att träffa en överenskommelse. Detta följer viss logik från förhandlingar som går att känna igen från facket.

Turerna kring vem som tog initiativet till decemberöverenskommelsen har det redan skrivits spaltmeter om, men bägge parter är måna om att ta åt sig äran.

Segern tillskrivs Löfven

Klart är att finansminister Magdalena Andersson (S) haft kontakt med KD-ledaren Göran Hägglund den 15 december, en knapp vecka efter att Allians­ledarna i ett inlägg på DN Debatt skrivit att de ville föra samtal.

Men enligt Karl-Petter Thorwaldsson var det först efter att de borgerliga slopat kravet på att få reglerna kring minoritetsregerande till lagstiftning som partierna kunde enas.

– Där var Stefan stenhård. Den typ av demokrati vi har skulle inte tillåta det. Om man ska göra den förändringen, vilket jag tycker kan vara logiskt att göra, måste man ändra valsystemet till ett majoritetsvalsystem. Det finns både för- och nackdelar med ett sådant, säger Thorwaldsson.

Förhandlingarna pågick sedan till och från fram till annandag jul. I lördags stod de sedan uppradade - och Stefan Löfven fick för Sverige och världen meddela den historiska upp­görelsen.

Hur mycket som till syvende och sist var hans förtjänst är redan omtvistat, men segern tillskrivs statsministern, enligt Tommy Möller, professor i statsvetenskap vid Stockholms universitet.

– Man måste betrakta det här som en framgång för Löfven. I och med uppgörelsen blir oppositionen kraftigt försvagad och samtidigt har också hans opinionssiffror gått upp, säger Möller till Aftonbladet.

Rädda för nyval

Huruvida M-profilen Anders Björcks och andras teori om extravalet som varselhot stämmer eller inte lär vi aldrig få veta, enligt statsvetaren.

– Jag är böjd att hålla med Anders Björck, och kan se sådana mönster i processerna, med reservation för att jag inte har inblick i alla turer. Man kan ju också konstatera att i den mån det var genomtänkt och uträknat från början så var det i så fall ett väldigt högt spel.

Att Alliansen står som förlorare anser även Björck själv.

– Att Löfven lyckades beror förmodligen på att oppositionen var så rädda för nyval. Nerverna höll helt enkelt inte för Alliansen och de var uppenbarligen dåliga förhandlare.

Den svetsande statsministern stod däremot på sig, även om det fortfarande är synnerligen osäkert om det är hans mest hållfasta hantverk.

Mot oppositionen har han i vilket fall i nuläget ett övertag.

Eller som Karl-Petter Thorwaldsson uttrycker det:

– De blinkade först.

Löfvens ödesdatum

14 september: Efter valet får inget av blocken egen majoritet. V, MP och S blir dock med sina 43,5 procent större än Alliansens 39,3 procent. Sverigedemokraterna får 12,8 procent av rösterna.

2 oktober: Stefan Löfven utses av riksdagen till statsminister.

2 december: Sverigedemokraterna meddelar vid en presskonferens att de kommer att rösta för Alliansens budgetförslag och fälla regeringen.

3 december: Regeringens budgetförslag röstas ner när Sverigedemokraterna frångår praxis och inte lägger ner sina röster efter att det egna förslaget förlorat.

3 december: Stefan Löfven förklarar att han stannar som statsminister och ämnar utlysa extraval den 29 december. Valet ska hållas den 22 mars.

15 december: Hemliga samtal börjar föras mellan regeringen och oppositionen.

27 december: Stefan Löfven meddelar på en presskonferens att regeringen nått en överens