De miste fem barn i olyckan

Anders Johansson

BOLLSTABRUK. Peter och Carina Nilsson miste sina fem barn i en av Sveriges värsta trafikolyckor.

De skadades svårt men överlevde – och klarade att bli människor igen.

– Det gick tack vare att vi hade varandra, säger Peter och Carina.

I dag lever de ett nytt liv med tre nya barn.

Den 7 januari 1999.

Peter och Carina väntade sitt femte barn. Tillsammans med hela familjen var de på jullovsresa.

De skulle först stanna till i Ludvika för att släppa av farmor, som också åkte med.

Deras Chevrolet van var lastad med bobar och pulkor för några glada och avkopplande dagar.

Peter hade veckan innan haft bilen på stor service.

– Vi hade vinterdäck men de började vara gamla – så jag bytte dem också för att vara säker på att allting var schyst, berättar han.

Bilen hade fått sladd

Familjen bodde då i Rånäs, utanför Rimbo. Resan gick bra - men plötsligt i en svag kurva vid Huggnora utanför Smedjebacken mötte de en personbil som fått sladd. Den kom kanande i hög fart med bredsidan mot dem. Peter satt bakom ratten. Minnesbilderna är kristallklara.

– Jag försöker vrida ratten mot höger kant så mycket det går. Men där finns ju ett vägräcke så jag kommer inte av vägen.

Smällen blir fruktansvärd och Peter tuppar av. Han vaknar av att det brinner för fullt vid instrumentpanelen och vid kåpan mellan de två framsätena. Bredvid honom sitter yngsta dottern, Emma, 15 månader, i sin barnstol.

”Ta dig ut bara!”

Den andra bilens bensintank hade gått sönder och bensinen hade slungats in i motorrummet på familjens bil. Lågorna blev allt större och den giftiga röken tjockare. Men det gick inte att få upp dörrarna.

– Jag sträcker mig över och försöker knuffa upp dörren på hennes sida, och hon sträcker sig efter mig och vill komma loss... men det går inte...

– Samtidigt håller jag på att gå ner för räkning själv. I ren panik vänder jag mig om och stirrar in i Henriks ögon, han sitter ju och tittar på mig. Jag sa: Ta dig ut bakåt bara!

Peter var nu nära att svimma av. Han krossar sin sidoruta genom att dunka huvudet rakt igenom. Han faller sedan ut i en kullerbytta.

– I och med att jag kommer ut kvicknar jag till och kan ta mig runt. Bilen står med 45 grader mot vägräcket. Det gör att jag bara får upp ena dörren, Carinas dörr, och då trillar hon ut med överkroppen.

– Jag hade midjebälte på mig, inflikar Carina.

Elden börjar få nytt syre, en enorm hetta utvecklar sig. Han drar i Carina och till slut lossnar hon. Bältet hade brunnit av.

– Jag får ut henne och släpar bort henne kanske 50 meter bort. Och så vänder jag och ska springa tillbaka. Då blir det en syreexplosion, då smäller det.

Fick svåra brännskador

Peter är så illa däran att han faller ihop. Några förbipasserande trafikanter har stannat och gör berömdvärda insatser. När Carina vaknar till ligger hon i en kvinnas knä.

I deras bil hade farmor omkommit liksom alla fyra barnen: Emma, 1, Jenny 6, Joakim, 8, och Henrik, 9.

I den andra bilen hade föraren och två barn, 6 respektive 9 år, omkommit.

Peter och Carina var svårt brännskadade. Carinas ena höft var ur led, ett lårben och bäckenet var krossat. Hon var gravid i 25:e veckan. Barnet gick inte att rädda.

Peter och Carina blev kvar på sjukhus i fyra månader. Under den tiden fick de också ordna begravningen. I kyrkan, full till sista plats, stod sex kistor.

”Var bara hemma en timme”

Tillsammans med en kurator planerade de för att komma hem igen. En granne hade varit husvakt. Allt var precis som de lämnat det. Barnens skor och kläder hängde på sina platser. Men allt var tyst.

– Första gången var vi hemma bara en timme, sedan åkte vi tillbaka till sjukhuset. Sedan gick det någon vecka och så var vi hemma en dag. Nästa gång var vi hemma fredag-lördag.

Carinas bror hämtade en container.

– Vi rensade och slängde. Det mesta av möbler och sådant åkte ut. Men barnens alla leksaker sparade vi.

Hur klarar man att bli människa igen?

– Många försöker gräva ner sin sorg i någon sorts bubbla och sedan törs de inte ta fram den. Men vi måste bli riktigt ledsna - så att det gör ont!

– Så var det första året, säger Carina, vi grinade hur mycket som helst.

– Ja, säger Peter, vissa dagar satt vi i varandras famn och bara grinade.

– Och det sa kuratorn, prata med vänner och bekanta, berätta och bli ledsna, det ska verkligen ut. Bryt ihop och gå vidare!

Tack vare att de hade varandra, säger de, gick det att komma vidare. Och tack var de nya barnen.

– Det är dem vi lever för i dag, säger Carina.

– Men det kommer ju fortfarande skov ibland, säger Peter, när man får sätta sig ner och tänka på det som hänt. Man glömmer ju aldrig.

Det var en självklarhet att försöka få nya barn. En av de stora ljuspunkterna i det nya livet, livet efter olyckan, kom när Carina blev gravid igen.

– Du ska veta hur glad man blev! säger Peter och skiner upp.

– Men det var med blandade känslor, säger Carina. Man var ju så rädd att förlora det. Det var verkligen berg- och dalbana.

Föddes ett år efter olyckan

Nästan exakt på dagen ett år efter kraschen såg dottern Emelie dagens ljus. Hon fyller 15 nu i januari.

Ytterligare ett år senare kom Wilma. Och sedan Evelina, 10. Vi får smaka på hennes pepparkakor hon bakat tillsammans med en kompis. Och plötsligt kommer en liten lurvig kanin hoppande i hallen - Puffen - som Evelina släppt ut och vill visa.

– Han ser ju ut som en liten puff, säger Carina.

– Man kan knappt se vad som är fram och vad som är bak, säger Peter och skrattar.

Sedan drygt tio år bor familjen i Bollstabruk utanför Kramfors. De ville ha ett eget ställe med egna djur. Äldsta dottern har en häst som hon sköter själv.

Carina är efter olyckan sjukpensionär. Ska hon gå något längre åker hon fyrhjuling.

– Det är mina ben, säger hon och skrattar.

Peter har nyligen slutat det jobb han haft tidigare för att på heltid ägna sig uppfödning av köttdjur. Han bär helst keps. Han säger att han skäms lite över brännskadan på huvudet, som gjort huden tunn, men skrattar samtidigt lite åt det.

Olyckan fick också konsekvenser i samhället. Det blev lag på vinterdäck. Den mötande bilen hade sommardäck.

”I det dåliga finns bra saker”

Peter och Catarina är medvetna om att de också lika gärna hade kunnat sluta sina dagar, på riksväg 66 i Huggnora, mellan Fagersta och Smedjebacken.

Tragedin har gjort dem mer ödmjuka, säger de när vi pratar om hur de lever sina liv annorlunda, nu efteråt.

– Man tar vara på saker på ett helt annat sätt. Bra saker tar man ju alltid till sig, det tycker du ju alltid är toppen. Dåliga saker skakar du ju av dig. Men efter en sådan här händelse, tar du till dig lite av allting. I det dåliga finns det även bra saker, säger Peter.

– Man tar ingenting för givet längre, säger Carina. Och man måste acceptera det som har hänt. Det som har hänt har hänt. Och sedan måste man gå vidare.

– Och jag har accepterat mig, jag går lite dåligt, jag är halt och lytt, säger Carina och skrattar. Men jag försöker göra det bästa av situationen. Du ser ljuset i det du har i dag. Jag kan gå för egen maskin. I början visste inte läkarna ens om jag skulle kunna gå. Jag hade konstant ryggmärgsbedövning de tre första månaderna. Jag visste inte om jag skulle få tillbaka känseln.

Peter tar ett exempel, och kommer tillbaka till olycksdagen:

– När vi passerade avfarten där man kan köra över Skinnskatteberg, Klotenskogen, sa jag: Ska vi ta den vägen eller ska vi köra rakt fram? Eftersom det snöade lite grann och var lite vinterväg så sa Carina och mamma: Nej, stora vägen! Den är säkrare.

– Det har fått en att tänka till lite grann, säger Peter. Jag följer alltid min första tanke numera.