Slungades ur stolen – av en okänd kraft

Här är berättelsen om Borgvattnets Prästgård

Mitt i de jämtländska skogarna står en ensam prästgård. Vid första anblick ser den ut som vilket gammalt hus som helst.

Men de sköra träväggarna och de knarrande golven har i över hundra år fått uppleva de mest makabra händelserna i ortens historia.

Det är 260 år sedan de första invånarna flyttade till det som kom att bli den lilla orten Borgvattnet. Det dröjde inte länge innan kyrkan byggdes, men det tog nästan 100 år innan prästen fick sin egen gård. Eftersom han, förutom en plats att sova på, behövde en bit mark att bruka, hamnade bostaden långt från både kyrkan och själva byn.

Visste länge att det var hemsökt

Den första prästen flyttade in 1876, men det var först när den femtonde och sista bosatte sig där som resten av landet fick reda på att prästgården var hemsökt. I byn visste man däremot sedan länge att allt inte stod rätt till. Nog för att ovanligt många präster hade bott i huset under en relativt kort tid, men ryktena om de oförklarliga fenomenen gjorde det nästintill omöjligt att anställa tjänstefolk. Ingen vågade ta jobbet.

Fick nog av spöken

Komminister Erik Lindgren flyttade dit 1945 och efter två år hade han fått nog av spökerierna. Det som fick bägaren att rinna över är fortfarande en av de mest berömda spökhistorierna från huset. Lindgren satt en natt och läste i sin gungstol. Plötsligt slungades han framåt av en okänd kraft och hamnade på golvet.

– Jag trodde först att jag omedvetet gungat för långt framåt och satte mig i stolen igen, men samma sak upprepades. Ett plötsligt ryck - och så låg jag på golvet igen, berättade Erik Lindgren för Aftonbladet den 4 december 1947.

Hörde tassande fotsteg

På fiket i byn skildrade han om händelserna, och det var på så sätt en tjuvlyssnande journalist fick nys om egendomligheterna. Snart var det hela en nationell sensation, och både StockholmsTidningen och Aftonbladet publicerade stora reportage där Lindgren berättade om ljus som tändes och släcktes av sig själv, tassande fotsteg och osynliga skepnader som krockade med honom.

Välbevarad hemlighet

I och med publiciteten fick Erik Lindgren en stor mängd brev från präster och andra människor som också hade övernattat eller bott i huset och upplevt oförklarliga och skrämmande saker. Det visade sig att spökerierna hade varit en välbevarad hemlighet bland prästerna. Men nu när allt var ute i ljuset var det som att skräckhistorierna aldrig ville ta slut.

Såg ”gråterskorna”

Ett känt exempel är ungdomssekreteraren Inga Flodin, som sov över i huset. Hon vaknade mitt i natten av att tre äldre damer satt i en soffa mitt emot hennes säng. Deras ansikten var helt rödgråtna, vilket förklarar varför kammaren än idag kallas Gråterskornas rum.

Även dåvarande kyrkoherden i Bodum, Rudolf Tängdén, som bodde i hela sex år på prästgården, fick uppleva ett och annat. Bland annat såg han en natt gestalten av en gråklädd dam passera genom ett av rummen. När han följde efter fanns där ingen annan än han själv.

Prästfrun dog i barnsäng

Vem är det då som spökar, och varför? Teorierna är många, men en av de mest kända handlar om pastor Per Hedlund som tillsammans med sin fru Märta bodde i huset i början av 1900-talet. Prästfamiljen var en central del av det lilla bysamhället och de hade många barn. Det är lätt att föreställa sig idyllen, men när de var som lyckligast slog tragedin till. Märta Hedlund dog i barnsäng när hon födde sitt elfte (!) barn. Pastorn var förkrossad och såg ingen annan utväg än att hämta sin bortgångna frus kropp från bårhuset. Han förvarade henne i huset en längre tid, tills byinvånarna bokstavligen tvingade honom att begrava henne i vigd jord. Pastorn flyttade inte långt därefter, och det sägs att han grävde upp sin frus kropp och tog med sig henne.

Gravid piga låstes in

En annan möjlig förklaring till varför huset är hemsökt, som inte utesluter att historien om Märta Hedlund är sann, är ryktet om en piga som på slutet av 1800-talet blev gravid med den dåvarande prästen på gården. För att detta inte skulle spridas i byn när hennes mage började växa, låstes pigan in i stugan. När hon i fångenskap sen födde barnet, visste hon inte vad hon skulle göra, så det hela slutade med att hon kvävde sin egen bebis till döds. Spädbarnsliket begravdes i ovigd jord längs prästgårdens norra kortsida, och sedan dess hörs fortfarande bebisskrik och kvinnogråt om nätterna. Vissa har även sett en barngestalt röra sig runt i huset.

Ingen vet vad som egentligen ligger bakom alla oförklarliga händelser i den lilla prästgården mitt ute i de jämtländska skogarna. Men oavsett om man tror på spöken eller inte så är nog en sak är säker: det krävs lika mycket mod för att övernatta i Sveriges mest hemsökta hus idag, som det gjorde för hundra år sedan.

William Ustav