Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Dagmar, Rigmor

Hon ger inte upp kampen om barnen

Publicerad 2014-05-06

I Norge är Alexandra farlig som mamma - i Sverige lever hon ett vanligt familjeliv

I Sverige är hon en vanlig ­mamma - just nu föräldraledig med sin ettåring.

Men kvar på andra sidan ­gränsen, i Norge, finns Alexandras tre barn från ett tidigare äktenskap. Omhändertagna av norska sociala myndigheter och placerade i fosterhem.

Alexandra får träffa dem två gånger om året.

Nu ska domstolen avgöra om hennes barn ska adopteras bort i Norge.

Hon är farlig som mamma - i Norge. Men i Sverige lever hon ett vanligt liv med man och barn.

Om det inte hade varit för det där halvåret 2011, som gästarbetare i Norge, hade livet varit annorlunda.

– Det började egentligen med att barnens pappa Björn blev ­tipsad om att jobba i Norge. Själv var jag också arbetslös och eftersom vi hade små barn så åkte jag över ­regelbundet. Även om vi inte längre levde ihop tyckte jag att barnen skulle träffa sin pappa. Till slut ­bestämde jag mig också för att ­söka jobb där, säger Alexandra.

Hon fick jobb på en glassfabrik, flyttade och skrev sig på en ort i norra Norge.

Tunga år bakom sig

Vid första BVC-kontrollen började det.

– Sjuksköterskan där fick över mina svenska journaler och såg anteckningar om att jag hade ­blivit misshandlad.

Hon och dåvarande maken ­hade några tunga år bakom sig. De ­hade inte mäktat med att driva sitt jordbruk, hamnat i ekonomiskt trångmål och tvingats sälja släktgården. Det var en jobbig tid för hela ­familjen.

Alexandra upplevde att barnens pappa blev hotfull och våldsam, något hon inte tolererade. Paret separerade och Alexandra sökte hjälp. I perioder fick hon ekonomiskt stöd av kommunen.

Eftersom det fanns små barn med i bilden kopplades socialtjänsten in. De konstaterade att ­familjen haft det tufft men att de var bra föräldrar.

Alexandra och Björn kom överens om att samarbeta om barnen.

– Dem har han aldrig varit elak emot, säger Alexandra.

”Lyssnade inte alls på oss”

Men myndigheterna i Norge trodde inte på det, trots att det ­hade gått nästan två år sedan misshandeln. BVC i Norge gjorde en orosanmälan till Barnevernet, som motsvarar svensk socialtjänst.

– De menade att barnen var traumatiserade av sina upplevelser och lyssnade inte alls på vad jag sa, att vi lagt det bakom oss och numera hade en bra kontakt. Vårt yngsta barn var inte ens fött när detta hände.

Barnevernet gjorde tre hem­besök hos Alexandra i Norge och påstod att lägenheten var smutsig och att det luktade illa.

– Men det är inte sant. Visst, vi hade en katt som kissade i en låda och smutsiga arbetskläder hängde på en krok i hallen. Det var dock allt, säger Alexandra.

Hon ville ändå samarbeta. Därför berättade hon att gått hos en psykolog en tid och att hon funderat på om barnen kanske också skulle behöva stöd.

Barnens pappa Björn, som ­jobbar kvar i Norge, bekräftar Alexandras berättelse.

– Barnevernets utredare hade kontakt med förskolan också. ­Förskolelärarna där skulle ­anteckna allt om våra barn, för att se om de for illa. De riktigt letade bevis, säger han.

Ändå hittade de inget.

Barnen akutplacerades

Sen skedde allt slag i slag.

Alexandra skulle över och hämta grejer hos sin far i Sverige och tog med det näst yngsta barnet. De andra stannade hos sin pappa.

Då slog Barnevernet till.

Tillsammans med polis hämtade Barnevernet den då sexåriga dottern och hennes ettåriga bror, på skola och förskola. De blev akutplacerade i så kallade beredskapshem.

– Jag har just åkt när barnens pappa ringer och ber mig att stanna i Sverige med mellansonen. Snart grips jag av panik. Jag fattar ingenting. Är myndigheterna ­galna, vad har vi gjort?

Hon minns att hon inte kunde andas, att hon hyperventilerade och skrek rakt ut.

”Skulle aldrig åkt tillbaka”

Alexandra fick veta att hon och Björn skulle utredas. Alexandra uppfattade det som att hon skulle få tillbaka sina barn, om hon bara inställde sig tillsammans med sonen och la in sig på en kvinnojour.

På kvinnojouren konstaterade personalen att Alexandra och pojken verkade må bra.

Men efter fem månader blev även sonen omhändertagen.

– Barnens pappa fick rätt, jag skulle aldrig ha åkt tillbaka, säger Alexandra.

De tre syskonen placerades i separata fosterhem, långt ifrån varandra.

Barnens pappa berättar samma historia om hur barnen togs ifrån dem. Varken morföräldrar eller andra släktingar har någon ­umgängesrätt.

Inget att anmärka på

Nu har det gått tre år, år fyllda av förhandlingar, överklaganden och nya förhandlingar.

– Men varje gång kom de fram till att varken jag eller barnens pappa kan ta hand om våra egna barn trots att vi varken är ­eller har varit kriminella eller miss- brukare. Och varje gång hade de hittat nya anledningar och nya ­bevis, som vi inte kände till alls.

Den svenska socialtjänsten i kommunen där Alexandra bor, har efter en anmälan från norska Barnevernet, utrett familjen. De har inte hittat något att anmärka på men har avböjt att medverka i artikeln.

De får inte kommentera enskilda fall.

Nu hotas de tre syskonen av så kallad tvångsadoption. Det är en möjlig åtgärd i både Sverige och Norge men tillämpas inte här.

– Men jag kommer aldrig ge mig. Då går jag till Europadomstolen. Jag vill ha mina barn tillbaka, ­säger Alexandra.

Vill inte uttala sig

Kristin Kallback är den chef på Barnevernet i Norge som har haft hand om Alexandras fall.

Hon vill inte uttala sig om fallet och vet inte heller på stående fot om deras kontor återfört något barn till Sverige.

– Vi är ett litet kontor och vi har inte så många sakkunniga att ­arbeta med, säger hon.

Enligt norska myndigheter har Alexandra problem med:

Att laga mat

Städa

Hygien, sin egen och barnens

Rutiner

Gränssättning gentemot barnen

De konstaterar också att hon lider av psykisk sjukdom - oklart vilken eftersom diagnos saknas - men de skriver att hon har svårt med bland ­annat impuls­kontroll.

Men svenska myndigheter menar att Alexandra är:

En bra förälder

Har goda rutiner

Har rent och snyggt ­hemma

Har tagit ansvar för sitt välmående och sökt hjälp när hon mått dåligt

Men att hon har ett pågående trauma - för att hon blev från­tagen sina barn

De konstaterar också att ­barnen följer alla kurvor och utvecklas fint, både nu och ­tidigare.

Vill ha dem tillbaka till Sverige

Nu pågår rättegången mellan Alexandra och Barne­vernet i en norsk kommun. Myndigheten menar att ­barnen har varit placerade i fosterhem i tre år och därför bör adopteras till sina fosterfamiljer.

Alexandra och barnens pappa Björn motsätter sig adoption. De vill ha hem sina barn till Sverige. Föräldrarna ­menar att Alexandra, som är föräldra­ledig med sin ettåring, har kapacitet att ­vårda sina tre äldsta barn också.

I dag och i morgon ska vittnen höras och båda parter få säga sitt. Slut­plädering sker på fredag. Domen kommer om ett par veckor.

De tre möjliga scenarierna är:

Att Alexandra får tillbaka vårdnaden om sina barn.

Att barnen blir kvar i fosterhemmen men inte adopteras.

Att fosterhemsfamiljerna adopterar barnen och att ­Alexandra därmed förlorar vårdnaden.

Isabella Iverus