"Vi skulle bara bort, bort, bort"

Joachim Kerpner

Romer berättar om svenska förtrycket

Kvinnorna steriliserades, spädbarnen frös ihjäl när föräldrarna vägrades bostad och barnhemsplaceringar förstörde mångas uppväxt.

Nu berättar de romska offren om diskrimineringen i Sverige:

– Vi skulle bara bort, bort, bort, säger Singoalla Millon.

Under tisdagen presenterades regeringens vitbok om övergrepp och kränkningar av romer under 1900-talet, i närvaro av kronprinsessan Victoria. I boken berättar 25 romer om sina erfarenheter. Aftonbladet har träffat tre av dem: Singoalla Millon, Mikael Demetri Taikon och Soraya Post.

På 1940-talet var ungefär en kvinna i vart fjärde romskt hushåll steriliserad. Soraya Post beskriver hur det gick till när hennes mamma steriliserades 1959:

– Då var hon gravid i sjunde månaden. Hon ställdes inför ultimatum: om du inte går med på abort och sterilisering så kommer vi att omhänderta dina barn, berättar Soraya i vitboken och fortsätter:

– Vår historia är präglad av en stark myndighetsskräck. Att alltid vara rädd och leva på nåder gjorde att vi sökte trygghet hos varandra, i släkten. Därför har vi väldigt lite umgänge utanför släkten. Vi var ständigt på vår vakt.

Slår hål på myt

Vitboken gör upp med myten att romer inte ville vara bofasta. I stället förvägrades de bostad och fördrevs. Den som hyrde ut bostäder till romer kunde straffas. Singoalla Millon berättar i vitboken hur detta påverkade hennes familj:

– Jag är uppväxt i en omgivning som ansåg att huvudsaken var att vi kom bort. Vart vi tog vägen spelade ingen roll. Vi skulle bara bort, bort, bort. Vi blev ständigt bortjagade av landsfiskaler, markägare, bönder och privatpersoner.

Eftersom familjen inte fick någon bostad var de hänvisade till att bo i tält:

– På vintern var det frost och minusgrader, vi frös, mycket. Fötterna och händerna domnade bort. Vi tappade känseln. Spädbarn dog. Täcken frös fast i tältduken.

Singoallas upplevelser under uppväxten ledde till att hon frivilligt placerade två av sina egna barn, födda på vintern, på barnhem:

– Vi bodde då i tält och jag vet att barnen inte hade överlevt om de den första tiden hade levt med oss i tälten. När det blev varmare hämtade jag mitt barn.

”Frös ihjäl i tältet”

I vitboken framgår också att romer från 1914 och ända fram till 1954 hade inreseförbud till Sverige. Inte ens romer som befriats ur nazisternas koncentrationsläger 1945 tilläts resa in i Sverige. Mikael Demetri Taikon berättar hur det drabbade hans släkt:

– När inreseförbudet började gälla åkte en släkting till mig tillbaka till Ryssland. I Sverige fanns då en del av släkten och hans barn kvar. Han återsåg dem aldrig igen.

Mikael Demetri Taikon berättar också i vitboken att hans tvillingsystrar frös ihjäl när han var liten, på grund av att familjen tvingades bo i tält:

– Jag skulle ha haft två systrar — tvillingsystrar — men de frös ihjäl i tältet när de bara var ett par månader. När min mamma skulle föda, åkte hon in till lasarettet. Men hon fick inte föda där, "vi tar inte emot zigenarkärringar" sa de. Hon fick därför åka tillbaka till lägret och föda i tält. Senare frös de ihjäl.

Han berättar att det inte blev mycket bättre när familjen under några år tilläts bo i baracker i Stockholm:

– På Hammarbytäppan bodde runt 7-8 familjer i gamla krigsbaracker och många av dem var ofta sämre isolerade än tält. Det var springor i dem och det var dragigt. Det var kallt och barn dog under de här förhållandena.

Fick inte gå i skolan

Vitboken visar också att romer ofta förvägrades att gå i skolan. Singoalla Millon var 35 år när hon lärde sig att läsa och skriva:

– Man skämdes när det i kontakter med myndigheter kom fram att man inte kunde läsa eller skriva. Man kände sig dum. Under min barndom försökte vi ett flertal gånger få tillträde till skolan. Men det var omöjligt. Vi var inte välkomna. Jag kommer ihåg hur lärare skrek att de inte ville ha några zigenare i skolan.

Mikael Demetri Taikon fick börja i skolan när han var tio år, i samband med att familjen fick en fast bostad:

– Det var svårt att hänga med och förstå vad som sades på lektionerna. Vi satt längst bak och pratade romanés med varandra. Vi blev ofta utsatta för kränkande tillmälen som "zigenarpack" eller "din jävla zigenarunge". Ibland förkom också våld. Vi köpte godis och cigaretter till klasskamrater för att de inte skulle hoppa på oss.

Barnhemsplaceringar var vanliga, enbart på grund av att föräldrarna var romer. Tommy Lindgren berättar i vitboken hur det gick till när han omhändertogs som tioåring:

– Jag sprang mot skogen. En polis hann upp mig och han skrek: "Du tror din tattardjävul att du kan springa ifrån mig!" Tvångsomhändertagandet skedde enbart för att jag och min familj var resande. På fosterhemmet bytte de namn på oss. Bara för att våra föräldrar inte skulle hitta oss.