Fattiga – efter ett helt liv i arbete
Publicerad 2014-02-27
200 000 pensionärer lever på gränsen – här är deras egna historier
Sverige har kring två miljoner äldre.
I dag lever rekordmånga av dem i fattigdom.
Här är pensionärernas egna berättelser.
Aftonbladet kunde i måndags avslöja att landets pensionärer får det allt sämre.
Enligt nya siffror från SCB levde 205 000 äldre under EU:s fattigdomsstreck 2012.
Det innebär att de tjänar mindre än 60 procent av medianinkomsten i landet och antalet har ökat kraftigt sedan 2003.
Då var motsvarande siffra 125 000 människor.
– Utvecklingen för pensionärernas ekonomi har varit oerhört negativ om man jämför med lönearbetare. Tålamodet börjar ta slut nu, säger Karl Erik Olsson, ordförande för Sveriges Pensionärsförbund.
”Måste bli tuffa”
Gensvaret på Aftonbladets kartläggning blev också enormt.
Artiklarna blev snabbt landets mest delade – och hundratals äldre hörde av sig.
– Jag tycker det är väldigt bra att det här börjar tas upp. Pensionärerna utgör drygt en fjärdedel av väljarkåren och jag tror att vi måste våga bli så tuffa att partierna tar oss på allvar. I dag känner alla en pensionär i sin närhet som sitter med 6 000-7 000 i månaden och verkligen får kämpa för att få det att gå ihop, säger Karl Erik Olsson.
Valle Nikkarinen, 76, pensionär, Eskilstuna:
– Jag är gammal egenföretagare som drev en liten mekanisk verkstad. Under hela min arbetsföra tid har jag alltid betalat in pengar till pension. Sedan kommer man hit. Då blir det bara skit av alltihop. Klart att man blir besviken. Och då har jag ändå det förhållandevis bra med mina drygt 12 000 kronor. Men jag hör samma tonläge hos många pensionärer. Det kokar. Hon jag lever med får ut drygt 7 000 kronor efter att ha jobbat ett helt liv. Det är ganska tufft. Jag förstår att folk blir förbannade.
Lena Ward, 67, arbetande pensionär, Sundbyberg:
– Jag har alltid jobbat. Förutom när jag fick barn. Men jag har även nästan alltid varit ensamstående så jag har försökt driva en liten frisörsalong för att få det att gå ihop. I dag får jag ut 6 500 kronor efter skatt i folkpension, men ingen tjänstepension. Så jag känner att jag är tvungen att fortsätta jobba deltid för att få in lite pengar. Så jag kör på så länge jag orkar. Men det är klart att det känns tufft. Det är bra att Aftonbladet fokuserar på det här, för jag vet att det finns många fattiga pensionärer i samma situation.
Eva Virginius, 61, förtidspensionär, Helsingborg:
– Jag var sjukskriven och gick i pension i förtid när jag var 61 år gammal. Innan det hade jag alltid jobbat och varit fullt frisk. Nu lever jag på 5 600 kronor efter att jag har betalat hyran. Det fungerar ju de månader som jag inte blir sjuk och behöver betala för vård. Men det känns fruktansvärt att jag inte alltid har råd att gå till tandläkaren och i dag saknar jag flera tänder. Jag tror inte riktigt att politikerna förstår hur vi sjukpensionärer har det. Jag lever ensam och har inte stöd av någon. Jag är jätterädd för att bli dålig. Politikerna borde ändra villkoren för bostadsbidragen så att fler skulle kunna få ta del av det.
Bernt-Åke Öhman, 63, sjukpensionär, Luleå:
– Jag började jobba som 13-åring. Men efter 50 år som mekaniker tog kroppen slut. I dag kan jag inte stå nedböjd längre för att jag har flera diskbråck i ryggen. Jag får ut cirka 8 500 kronor efter skatt. Så det är åt fanders. För jag ligger precis på marginalen. Ibland får jag skjuta mina räkningar en månad framåt. Det känns så klart jobbigt. Men tyvärr är det så. Jag hade inte överlevt om jag inte hade kunnat jaga lite och plocka bär. Fast jag klagar inte. Nu behöver jag inte ta starka värktabletter för att sova på nätterna längre. Så det känns jättebra. Och det finns ju de som har det mycket sämre än mig.
Anita Svensson, 67, pensionär, Växjö:
– Jag började jobba som lokalvårdare på 70-talet och slet fram till att jag var 62 år. Då orkade jag inte mer så jag valde att ta ut min förtidspension. I dag får jag ut 5 929 kronor i folkpension efter skatt. Och min tjänstepension är slut. Jag förstår inte att så många pensionärer faktiskt jobbar ett helt liv och ändå tvingas leva på existensminimum. Om min man går bort vet jag inte hur jag ska klara mig. Det känns otäckt.
Anna-Karin Dahlgren, 54, och Gun-Inger Dahlgren, 74, pensionär, Upplands Väsby:
– Jag är dotter till en alzheimersjuk mamma som nyss flyttade till ett demensboende. Där har mamma en hyra per månad på 6 650 kronor, maten kostar 3 391 kronor och omvårdnadsinsatsen kostar 1 776 kronor. I dag får mamma en pension på totalt 7 500 kronor per månad och ett bostadstillägg på 3 500 kronor. Så hon tillhör Sveriges fattigaste pensionärer och har knappt något att leva på. När medicinerna är betalda finns det knappt något kvar. Vi har till exempel inte råd att ge henne fotvård som de erbjuder ibland. Det känns inte människovärdigt och det kommer säkert bara bli ännu värre när man själv blir gammal.
Ulla Appelskog-Karlsson, 59, sjukpensionär, Åtvidaberg:
– Jag tycker det är fruktansvärt att vi har över 200 000 svenska pensionärer som lever i fattigdom. Det är jättebra att ni tar upp det här. Jag jobbade i 35 år innan jag fick allvarliga ledproblem. Nu får jag ut 8 068 kronor i månaden. Utan min man hade jag inte klarat mig. Det är klart att man blir irriterad över att de som är friska och jobbar får sina jobbskatteavdrag, medan vi sjuka inte får någonting.