Därför hatar jag Lexbase

helskärm

Våldtäktsrättegångar brukar ibland beskrivas som den andra våldtäkten. Lexbase är den tredje. Förklaringen sträcker sig 14 år tillbaka i tiden. Det var en helt vanlig tisdag och jag var på väg hem från skolan när hela min tillvaro plötsligt rasade samman. Jag blev intvingad i en skogsdunge och utsatt för övergrepp som var så grova att jag har svårt att skriva om dem. Jag kände en enorm skam och min första impuls var att åka hem och duscha av mig smutsen. I stället ringde jag polisen som säkrade bevis och hjälpte mig att anmäla.
Jag hade egentligen inte trott att något skulle hända. Ändå satt jag där 17 år gammal på polishuset några månader senare och tittade på ett foto av mannen som begått övergreppen. Sedan följde en häktningsförhandling som ledde till åtal och senare rättegång. Jag fick berätta om händelsen om och om igen. Försvarsadvokaten ifrågasatte mitt beteende medan målsägandebiträdet påpekade att det var viktigt att orka förklara. Genom hela processen kändes det som att jag hade gjort fel. Som att en del av skulden var min. Därför valde jag att hålla överfallet hemligt, till och med för vänner.
Tingsrätten fällde mannen och dömde honom till rättspsykiatrisk vård. Jag fick en kopia av domen hemskickad men valde att gömma den längst ner i en låda. Först flera år senare orkade jag läsa den på egen hand. Nu har det gått över ett decennium och jag har slutat skämmas för det jag utsattes för. Jag vet att skulden inte var min och jag har fått bra hjälp med att bearbeta det jag gått igenom. Domen väljer jag dock att ha kvar i den där lådan. Det är inget som jag vill läsa. Det är inte heller något som jag vill att andra ska läsa.
Därför hatar jag idén med Lexbase. De lägger ut de här domarna till allmän beskådan. Och inte nog med att personer som dömts för brott blir uthängda vid den virtuella skampålen – även brottsoffer blir det. Ingående beskrivningar av de värsta ögonblicken i deras liv hamnar på en sajt där nyfikna kan betala 59 kronor för att läsa detaljer om deras lidande. Här spelar sekretessmarkeringar inte så stor roll. Bara tanken på att mitt vittnesmål är publicerat – mot min vilja – på en hemsida ger mig kväljningar. Om man dessutom vet vem gärningsmannen är kan man lätt ta reda på offrets identitet.
Jag hade tur. Jag blev våldtagen innan Lexbase började sätta ihop sitt register. Domen som beskriver vad jag utsattes för den där tisdagen ligger fortfarande kvar i en låda – och i tingsrättens arkiv. En publicering på Lexbase skulle vara en tredje våldtäkt.