Nazistens mamma: Vad gjorde jag fel?

Hennes son greps med 25 andra nazister, efter attacken i Kärrtorp.

Hon är "förbannad och ledsen" och kan inte begripa hur han hamnat där.

– Jag tror att det är kompistryck, säger hon till Aftonbladet.

Hon jobbar inom vården.

Ett av hennes barn är en son i 20-årsåldern. Han bor i Mellansverige och jobbar på en liten servicefirma.

På Facebook gillar han AIK:s supporterklubb "Black Army" och gruppen "Vi gillar lika", som presenterar sig med "Vi gillar svenskar och vi föredrar ett svenskt Sverige" och som lovar rösta på Sverigedemokraterna i årets val.

För några år sedan greps han av polis och dömdes till böter för att han bar kniv och pepparspray på allmän plats.

Kan inte förstå varför

Den 15 december greps han tillsammans med 25 andra nazister från Svenska motståndsrörelsen, efter att ha deltagit i en attack med glasflaskor, tillhyggen och rökbomber mot en manifestation för alla människors lika värde i Kärrtorp utanför Stockholm.

16 000 personer demonstrerade mot attacken veckan därpå, och Kärrtorp blev ett antinazistiskt begrepp även utanför Sverige.

Hans mamma har tagit händelsen hårt.

– Jag kan inte svara på varför det har blivit så, men jag vet att hela familjen är jätteledsen. Och han också. Han ångrar sig enormt. Det var hjärnsläpp, helt enkelt, för honom.

Vill han gå ur organisationen nu?

– Absolut, absolut. Ja. Han mår jättedåligt. Det är ingenting att prata om. Det går inte. Han är jätteledsen.

– Hela familjen är jättechockad och jätteledsen. Otroligt ledsen. Även sonen.

Var hos föräldrarna flera dagar

Hur pratar ni om det här?

– Han kom direkt hem till oss när han var släppt, och sedan var han här i flera dagar.

Kände ni till att han var med i den här organisationen?

– Nej, nej, nej. Absolut inte. Absolut inte. Och jag vet inte om han är med i någon organisation eller om det bara är kompisar han träffat. Det kan jag inte svara på.

Klarar han av att bryta tror du?

– Det tror jag säkert. Han har stöd av sina syskon och av sina arbetskamrater som både är utlänningar och svenskar, som han umgås med. Det är liksom ingen som kan förklara det här.

"Vad gjorde jag för fel"

Hur tänker man som mamma när man får reda på det här?

– Jag blev jätteledsen och chockad. Sedan börjar man ju undra: vad gjorde jag för fel när han var liten? Kunde man gjort något annat, eller skulle man ställt upp mera, eller..? Jag var ju hemmafru. Jag var ju alltid hemma.

Har han mått bra under uppväxten?

– Ja, ja, ja. Han har umgåtts med både mörkhyade och ljusa, alla nationaliteter. Så det är… Jag tror det är kompistryck, om jag ska vara ärlig. Och så pressar de på. Och är man då inte lika stark att kunna säga nej och säga att “Nej jag stannar hemma”...

Under dagarna när ni haft honom hemma och stöttat, hur har han mått då?

– Han har mått jättedåligt. Han har pratat med sin chef och arbetskamrater. Och han var välkommen tillbaka. Jag börjar nästan gråta nu när jag pratar med dig, för det är så fruktansvärt.

"Kan inte acceptera"

Vad säger du om det Svenska motståndsrörelsen står för?

– Jag gillar inte det här. Jag har svårt för det. Jag jobbar också med väldigt många olika nationaliteter. Jag tycker om människor. Alla har vi våra svagheter, så är det bara. Jag kan inte acceptera sådant här. Och det har vi talat om för honom.

Var står ni politiskt, ni föräldrar?

– Jag vill ta det som är bra från alla. Jag tycker inte om när det blir bråk och sådant. Folk får gärna demonstrera, men inte när det blir bråk och när folk ska förstöra för varandra. Nej, jag klarar inte det. Så det gör jag aldrig. Och man pratar ju hemma också om olika saker, det har man alltid gjort, så jag kan inte förstå var det kommer ifrån.

Hon beskriver att hon röstat på både Kristdemokraterna och Moderaterna.

– Det är olika, jag har tagit det jag tyckte var bra just då. Senast Moderaterna, som jag tycker har klarat det bra, det här med finanskriser och allt vad det heter. Men jag står nog inte där ändå. Men jag skulle aldrig rösta på de här, vad heter de? Sverigedemokraterna? Nej, aldrig i livet. Aldrig någonsin.

"Uppväxten var lugn"

Hur har det gått i skolan för honom?

– Det har gått bra, det har det gjort. Han har haft mycket kompisar och det har gått bra i skolan.

Har du någon aning om när han kan ha glidit in i det här?

– Nej, inte en aning. Han har ju alltid hängt med på semestrar. Nej, det är obegripligt för oss.

Pratar ni politik någonsin hemma?

– Nej, det är inte ofta, faktiskt. Det är om man läser något i tidningen som man tycker verkar knasigt. Då kan man ju diskutera. Men nu har han ju flyttat hemifrån sedan två år tillbaka.

Hur skulle du beskriva hans uppväxt?

– Lugn. Han har inte varit ute och röjt och ingenting sånt. Han har varit intresserad av motorer, och cyklat mycket. Absolut inte fotboll.

Förbannade och ledsna

Tror du att det blir en vändning nu?

– Det tror jag faktiskt. Han ville inte fira julafton med oss ens en gång, för han skämdes så in i Norden. Men jag sa: “Du följer med. Inget snack”. Och han gjorde det, och det var ingen som sade någonting. Jag sa det, att “Det är en helig dag”.

– Det är fruktansvärt det som hänt. Och vi tog upp mycket med honom att det var barn och äldre med. Det tyckte han var fruktansvärt också. ”Jag fattade inte det", sa han.  “Jag skulle ju bara filma”. Det var det han skulle göra.

Har ni pratat om vad Svenska motståndsrörelsen står för?

– Nej, vi har inte kunnat det, för vi har varit så förbannade och ledsna. Vi väntar till vi har lugnat ned oss lite. Sedan får man ta den biten.

Hur kommer ni att prata kring det?

– Det vet jag inte. Det kan jag inte svara på nu.

Känner du till vad de står för?

– Nej, jag gör ju inte det. Jag vet bara att jag blir arg när jag hör sådant. Det har inte intresserat mig att ta reda på, ens en gång.

Det är ju en nazistisk organisation, som skriver mycket om Hitler på sin sajt och tar upp en revolutionär hållning.

– Jo, det har jag förstått nu. Det är så idiotiskt. Speciellt när man har kamrater som är, ja, utländska, så har jag svårt att förstå.