Brännskadade Gustaf kämpar för upprättelse

Publicerad 2013-10-14

Luleå. När den vita brännheta kalkångan slog emot var Gustaf Seppelin Solli chanslös.

Två år efter kalkugnsolyckan i Luleå kämpar han fortfarande för upprättelse – och för att få ett normalt liv igen.

– Min största och enda förhoppning är att synen ska bli bättre igen, säger 21-åriga Gustaf.

Hans kropp är täckt med sår och ärr efter de 55-procentiga brännskadorna efter olyckan för snart två år sedan.

Livet har så sakteliga återgått till någon form av normalitet då Gustaf Seppelin Solli kan laga mat, använda en smartphone och gå ut med hunden Harry.

Han har svårt att se, får ännu inte köra bil och att få åka motorcykel igen är än så länge bara en avlägsen dröm.

Allt på grund av en het kalkugn som skulle rengöras med stora mängder vatten. Men den var alldeles för varm när vattnet sprutades in i ugnen.

– Det tog kanske fem sekunder sen var rummet fyllt med 200 grader vit ånga. Alla sprang för kung och fosterland, berättar Gustaf.

Huden kokade

Det gjorde även han, men den brännheta ångväggen gjorde det omöjligt. Han föll ihop och kunde känna hur huden kokade.

En kollega beskrev senare att han trodde han fått gummihandskar i händerna när han försökte lyfta Gustaf därifrån, men det var huden från Gustafs händer som följt med.

– På sjukhuset sa de att jag var den första som de fick söva stående. Jag hade vägrat ligga ner. Jag ville stå kvar mitt i skinnet.

Både han och sambon Pernilla Lövgren väntar fortfarande på en ursäkt från företaget Nordkalk.

– Cheferna där verkar inte ha så pass mycket stake att de kan gå ut och säga att de gjort något fel och att det gick åt helvete. Det är jävligt olyckligt.

Metoden man bestämt sig för att använda för att kyla ugnen krävde att arbetet skulle vara gjort på 48 timmar, snarare än två veckor som experter hävdat är brukligt.

Gustaf klarade sig med livet i behåll. Samma tur hade inte kollegan Johan Löfroth, 23, som avled på sjukhus. Därför pågår fortfarande en polisutredning för att reda ut om någon gjort sig skyldig till brott.

Bok om olyckor

För eventuella brott mot Gustaf går preskriptionstiden snart ut och någon upprättelse i lagens mening får han inte själv, men han hoppas att det för Johans skull leder till en rättegång.

– Någon ljuger ju om ansvaret, antagligen för att skydda sin egen rygg. Det är alltid arbetarna som skadar sig. När det väl skiter sig sitter han som har slips på kontoret och har inte gjort något fel. Någon har ju fått väldigt bra betalt för att ta ansvar.

I boken ”Döden på jobbet” av journalisten Ellinor Torp beskrivs det nya hårda arbetslivet i allmänhet och kalkungsolyckan i Luleå i synnerhet och Gustaf hoppas att han med sitt deltagande kan bidra till en förändring för alla som råkar illa ut.

För honom och Pernilla är framtiden osäker.

– Jag hoppas att hans ögon ska repa sig, att han ska få börja jobba igen och att han ska få köra motorcykel så han blir lycklig. Om han är lycklig är jag lycklig, säger 20-åriga Pernilla.