Far och son ska sanera byggnaden från döden

Erik Wiman

Aftonbladets Erik Wiman rapporterar direkt från kaosets Egypten

KAIRO. Några kilometer bort ekar automatelden när militären gör ännu en attack.

Här i al-Imammoskén skurar Mohamed Soud Mohamed bort de sista spåren efter vännerna som dog på golvet.

– Det här var människor som stod sida vid sida, nu lemlästar de varandra, hur kunde det här hända, säger han.

Liv efter liv rann ut och ner genom den tjocka väven.

När heltäckningsmattan nu slits upp från stengolvet med ett sugande ljud, blottas mörka fläckar på stengolvet under.

På varje meter i al-Imammoskén har en människa reducerats till en fläck på golvet. De var alla offer i den blodiga kampen som skriver Egyptens historia sommaren 2013.

Blodiga kläder och förband

Nu är de lemlästade kropparna begravda, men likstanken ligger i en osynlig sfär runt moskén.

Vi släpps in genom de tunga gallergrindarna och måste anstränga oss för att inte göra ovärdiga grimaser när kväljningarna når halsen.

Utanför ligger blodiga kläder, förband och resterna av akututrustning som förbrukades förgäves.

Hela dagen har Mohamed Soud Mohamed och hans son Aly Ewis Aliy gjort jobbet ingen annan vill göra.

Far och son ska sanera den heliga byggnaden från döden. Det görs med handkraft.

– Vi är arbetslösa och det här år något som någon måste göra, nu blev det vi, säger fadern.

Början på en ny framtid

Han minns glädjen på Tahrirtorget när Egyptens president Hosni Mubarak störtades, hur människor sjöng och kramades.

Mohamed Soud Mohamed trodde att det var början på en ny framtid för Egypten.

– Nu fruktar jag att jag kommer att få leva i ett land med militärstyre för evigt, jag är en enkel man och förstår inte hur det här kunde hända, kan någon förklara.

Al Imam-moskén kommer att vara hans arbetsplats tills den är ren från likvätska – eller tills den fylls på nytt med nya kroppar.

Byggnaden ligger i stadsdelen Nasr City, som den här dagen fått en respit från beskjutningar och kravaller.

Men spåren från föregående dagars strider syns överallt.

Stenar och glaskross överallt

Längs en gata räknar jag skeletten av utbrända bilar. Hinner till 28 innan vi svänger runt ett hörn och får väja för omkullvräkta plåttunnor.

Överallt ligger stenar och glaskross och här och där blänker tomhylsorna i solen. Invånarna gör små ansatser att städa upp, men sopkvastar uträttar inte mycket i kaoset. Dessutom kan arbetet vara ogjort om nästa våldsvåg sveper genom stadsdelen i natt eller i morgon.

Vi kommer fram till en stenbyggnad som borde vara vit, men är svart och i bästa fall grå. Det är Rabaa-moskén. Här sköts 200 människor ihjäl i onsdags.

– Det här är min moské, säger en man på gatan. Han presenterar sig som Enyl Ahmed Mohran och pekar in mot den sönderbrända byggnaden som för att säga något mer.

Men handen blir hängande i luften och det kommer inga ord.

En stund senare försöker han igen.

– Det jag menar är att jag har minnen härifrån, mitt eget bröllop. Nu kommer den här platsen aldrig att skänka mig eller någon annan glädje igen.

Sanningen kommer inte bli känd

Enligt Enyl Ahmed Mohran var det Muslimska brödraskapet som låg bakom moskébränningen, men det är oklart om han säger det för att byggnaden vaktas av militärpoliser med medellånga batonger, eller om det är hans verkliga uppfattning.

Från annat håll får vi höra att det är ligister med sympatier hos militären som ligger bakom eldsvådan.

Sanningen kommer med stor sannolikhet inte att bli känd.

Ingen rättegång kommer att hållas.

Med solnedgången närmar sig utegångsförbudet och vi kör i omvägar mot hotellet. Mitt i Kairo passerar vi Al-Fatah-moskén. Det är där lördagens strider har ägt rum.

– Här kan vi inte stanna, säger vår tolk Hamdi.

– Det är för farligt.

Byggnaden har varit under belägring hela dagen med skottlossning från båda sidor. Till sist tvingade sig militären in och tömde byggnaden. Hundratals uppges ha gripits.

Det är i skrivande stund oklart hur många som skadats eller dödats, hur många nya blodfläckar som etsat sig in i ett golv i Egyptens hjärta.

– Siffrorna får vi så småningom, men de säger ingenting om de som dog, säger Hamdi.