Tempest gör upp med 1980-talets pudelrock

Martin Aagård

helskärm

Jag har en gammal kär punkvän.

Ibland när han blir full bland folk som lyssnar på bra musik smyger han sig obehagligt nära, tittar ut över församlingen och viskar i mitt öra: "Glöm inte bort att många är gamla hårdrockare.

Han har ännu inte förlåtit vad som hände på 80-talet. Han var djupt engagerad i motståndsrörelsen mot pudelrocken och dess brutala angrepp på allt som kan kallas god smak. En motståndskamp som vunnits men inte glömts.

Överbefälhavaren för de svenska pudelrockstyrkorna – Joey Tempest – förstod dock tidigt att 80-talets falsettmetal levde på lånad tid.

Struntar i framgångarna

I sitt sommarprogram berättar han inte särskilt mycket om Europes enorma framgångar. Han fokuserar istället på de ögonblick då han insåg att det globala pudelkorståget skulle ta slut.

Antydningarna kom tidigt.

Han träffar James Hetfield i Los Angeles som såg förundrad ut när Joey pratade om körpartier. Metallica hade inga körpartier.

När de turnerar med Guns n'Roses har Axl och company bara tio strålkastare på scenen. Joey anar oråd.

Som han säger: ”Det finns ingen möjlighet för ett så flamboyant decennium som 80-talet att överleva utan en kraftig motreaktion”. Och Joey blev till slut tvungen att stänga dörren till vad han kallar ett ”uppblåst och ofta endimensionellt 80-tal”.

Börjar gråta

1992 bestämmer sig Europe för att ta ett break. Han sätter sig i bilen, lyssnar på Bob Dylan och börjar gråta. Han börjar slita med låtskrivandet igen. Han åker till Irland och Nashville. Han börjar älska Jackson Browne, Waterboys, Bob Dylan, Tom Waits, Tom Petty, Jeff Lynne, Ryan Adams, Steve Earle, Ron Sexsmith och Van Morrisson. Allt det där man lite nedlåtande brukar kalla AOR, adult oriented rock, eller ”vuxenorienterad rock” på svenska.

Och det sammanfattar kanske ganska bra vad som egentligen hände med Joey.

Blev vuxen

Han blev helt enkelt vuxen. Eller åtminstone vuxenorienterad.

Han slutar vakna med kläderna på. Slutar dricka Long Island Iced Tea. Skaffar en flickvän. På måndag fyller han 50 och han har en femårig son han älskar över allt annat.

Fast han spelar fortfarande musik man inte kan dansa till.