”Jag kallar Erdogan storebror”

Kenan Habul

ISTANBUL. Vissa demonstranter jämför honom med Hitler.

Men för sina gamla grannar är premiärminister Erdogan kung.

– Jag kallar honom storebror, säger Ümmühan Engin.

Abdülkadir Dogan ska precis förklara varför han tycker att Tayyip Erdogan är en bra premiärminister.

Bakom honom tornar femvåningshuset på Piyale Muhhanesi 34 upp sig. På balkongerna hänger tvätt. Två gummor tittar ut över grannskapet där det råder eftermiddagsstiltje. Några män sitter utanför en butik.

I huset bodde premiärminister Tayyip Erdogan i flera år i en trerummare. Ett av hans fyra barn, sonen, Bilal är barndomsvän till Abdülkadir Dogan.

– Under Erdogans styre har vi fått det mycket bättre, för bara några år sedan kom inga ambulanser hit, säger Abdülkadir Dogan.

Han avbryts av en medelålderskvinna som rusar mot oss. Hon har en tajt, vit t-shirt på sig och blåa jeans.

Hon pratar upphetsat och börjar rycka i sin blonderade hästsvans.

– Titta, jag bor här, jag täcker inte mitt hår, jag går i tajta byxor. Hur kan de som demonstrerar på Taksim säga att han är diktator? frågar hon och slår ut med armarna.

Abdülkadir Dogan går tillbaka till sitt närbelägna kontor där han jobbar som civilingenjör.

Vi följer med henne i det svagt upplysta trapphuset. Det är skinande rent och hennes tofflor med klack ekar. Hon pekar med långfingret på varje dörr och berättar om grannarnas etniska och religiösa tillhörighet.

– En alevit, en kurd.

På fjärde våningen stannar hon vid två dörrar. Bakom den ena bodde Tayipp Erdogan, hans fru och fyra barn. Lägenheten bredvid var hans mors.

– De flyttade hit när jag var sju år. De är härliga människor. De har aldrig gjort skillnad på folk och folk. I området bor kurder, romer, själv tillhör jag folket laz, säger Ümmühan Engin, 52.

Hon bjuder in oss till en äldre kvinna som bor på samma våningsplan.

I vardagsrummet hänger ett foto på väggen ovanför soffan. Den gamla kvinnan poserar mellan premiärministern och hans fru Emine. Bilden är tagen förra året, i samband med offerhögtiden Kurban Bajram.

Ümmühan Engin plockar fram sin gamla Nokia och visar bilder på sin mamma som får en kram av premiärministern.

– Hon var barnmorska och hjälpte till när hans samtliga barn föddes, säger hon stolt.

Plötsligt dyker Hüseyin Üstünbasi upp från femte våningen. Svetten rinner nerför hans panna efter att han hjälpt till att leta efter ett försvunnet grannbarn. Han håller i två pappersfoton med sina familjemedlemmar och premiärministern på.

Vi är i Kasimpasa, en arbetarstadsdel i centrala Istanbul. Det är två och en halv kilometer härifrån till Taksim. Men det är två skilda världar. I Kasimpasa ser vi inga hippa barer där sprit serveras, inga unga kvinnor med piercing och bara magar. Och i dessa dagar är den kanske största skillnaden åsikten om Tayyip, som han kallas här.

Alla grannar vi pratar med beskriver en jordnära och mild man som regelbundet återvänder till sin gamla stadsdel för att delta i Bajram-fester och gå på begravningar. Grannars lovord tar aldrig slut. Premiärministern hjälpte människorna med blöjor och mat, han försökte få suputerna att sluta dricka, stökiga ungdomar att börja spela fotboll. Alla anklagelserna från demonstranterna på Taksimtorget avfärdas som överdrifter, fördomar och lögner.

Och trots att han för cirka 20 år flyttade från Kasimpasa till ett finare boende i området Üsküdar på den asiatiska sidan av den väldiga staden, intygar alla grannarna att premiärministern är densamma Tayyip som de lärde känna när han bodde i huset.

– För mig är han inte en premiärminister. Jag kallar honom abi, storebror, säger Ümmühan Engin.

Några timmar tidigare åker vi färjan över Bosporon till stadsdelen Üsküdar. Sekulära Istanbulbor säger att det är ett konservativt område, och visst syns här fler beslöjade kvinnor än på den europeiska sidan. Taxifärden uppför kullen tar några minuter. Ju längre upp vi kommer desto glesare är det mellan husen, trädgårdarna är större, dyra bilar står parkerade utanför de ståtliga villorna. Ingenting av folkmyllret och kommersen som pågår vid hamnen syns här. Vid en tvärgata står en polisman med en k-pist över bröstet. Han skrattar bara när vi frågar vilket som är Tayyips hus.

– Det är ändå ingen mening, för det finns nog ingen där.

Vi åker neråt igen och stannar till utanför en mataffär där Akten Zaimoglu,75, precis har handlat. Även här har Tayyip Erdogan bott i några år.

– Tack vare honom behöver ingen längre vänta i evigheter på läkare, vi har fått en bra tunnelbana, pensionerna har stigit och vägarna har blivit bättre, säger hon.

Hon har ingen förståelse för demonstranterna. Det har inte heller Ömer Faruk Erbil som står bredvid.

– De verkar inte ha ett mål. De vet inte vad de ska göra.

Jag ska precis fråga honom vad han anser om demonstranternas argument att premiärministern börjar smygislamisera landet, att han inskränker deras frihet, om alla fängslade journalister, när en ung man ber om att få se mitt presskort. Han är prydligt klädd i blåa jeans och rutig skjorta.

Efter några minuter sitter fotografen, jag och vår tolk, på ett konditori i närheten. Vi dricker te, äter baklava, medan den lilla lokalen fylls med åtta civilklädda poliser. De vill veta varför vi inte har passen med oss, var vi bor, vilka frågor vi ställer till folk. De är vänliga, men vi ska följa med till en polisstation. Först efter att hotellet har faxat kopior på våra pass får vi lämna polisstationen.

– Jag kan förstå att de är paranoida. Men om gör så här mot er som är från Sverige, tänk hur då hur de behandlar inhemska journalister, säger en Istanbulbo till oss.

Det var just polisens behandling av demonstranterna som fick Aysie Aykanat att sympatisera med Taksim-protesten. Hon väntar på sin kebab, tillsammans med barnbarnet Tuanai, sin mamma och syster på ett matstället inte långt ifrån Üsküdar.

Aysie Aykanat berättar att hon inte förstår hur polisen kunde avfyra tårgas mot demonstranternas tält.

Hon säger att hon inte röstar på något parti och hon tror inte att det här splittrar landet.

– Äsch, det stämmer inte att vi är ett delat folk. Allt kommer bli som vanligt, säger Aysie Aykanat.

En som är mycket mer orolig är civilingenjören Omur Okmus, 30. Han lämnade ingenjörsjobbet i USA för att hjälpa till med familjens guldaffär på basaren i Üsküdar.

Han beskriver sig själv som sekulär. Och säger att Turkiet är inne på farlig väg med en premiärminister som kritiserar tv-serier, vill göra det svårt att köpa alkohol och där till och med det nationella flygbolaget har förbjudit flygvärdinnorna att ha rött läppstift.

Och de 50 procent som röstar på Erdogan är ändå människor som är dåligt utbildade och de flesta bor på landsbygden.

– Du säger att han fick 50 procent av rösterna. Det var för två år sen. Han har bara blivit mer och mer maktfullkomlig sedan dess, säger Omur Okmus.