Såldes av sina föräldrar

Serawit, 10, är ett av alla barn som lovas en bättre framtid – men som tvingas till slaveri

ADDIS ABEBA. Hennes plastsandaler är två nummer för stora.

Hon kniper fast dem med tårna när hon går en mil uppför ett berg. Och bär ner 50 kilo ved på sin rygg.

För Serawit Kanu, 10, finns inte någon annan verklighet.

Hon har varit slav sedan hon var sju.

Himlen är svart och det är kallt. Serawit Kanu går dubbelvikt och sopar ihop löv på marken. Kvasten har hon tillverkat själv av ett risknippe.

Ibland blir det tyst när hon avbryter sig och tittar med skrämda ögon in bland träden.

Hon vet att det finns hyenor där.

Och ibland män, som vill tvinga till sig sex.

Det är strax före gryning i Etiopiens huvudstad Addis Abeba. Vi befinner oss på Entotoberget, 3 000 meter över havet. Temperaturen ligger på några plusgrader.

Serawit Kanu är barfota i sina för stora plastsandaler. Det duggregnar och hennes trasiga kläder blåser i vinden. Hon gör ingenting för att hålla ihop dem.

Började klockan fyra

Nedanför berget vaknar staden till liv i takt med att solen går upp. Rök stiger från kåkstäderna, det slamrar från korrugerad plåt och tuppar gal.

Tioåriga Serawit har inte haft tid att vänta på solen. Klockan fyra började hon gå längs den branta vägen till Entotobergets topp. En promenad som tar tre timmar och får bröstkorgen att häva sig fort, fort i den syrefattiga luften.

Hon har skyfflat ihop lövhögar och letar nu efter kvistar. Längre bort klättrar Alemnesh Gedebe, 13, upp i ett eukalyptusträd. Med en sjal runt fötterna trycker hon sig upp längs den svajiga stammen. Ett tiotal meter från marken släpper hon ena handen och rycker ner grenar från trädkronan.

– Det är bra bränsle, förklarar Serawit.

Arbetet görs bara av kvinnor

Hon håller sig nära Alemnesh i skogen. Tillsammans med den äldre flickan känner hon sig mindre rädd.

– Kommer det vilda djur eller dumma män skriker vi jättehögt, säger Serawit.

Ved är en handelsvara i Etiopien, där man lagar mat och värmer upp sina bostäder med eldar, och arbetet med att bära hem veden utförs enligt tradition av kvinnor.

Serawit och Alemnesh samlar 50 till 70 kilo vedris var och binder ihop det i stora buntar, tyngre än vad fotograf Maria Östlin orkar lyfta.

– Nej, gud vad tungt. Jag kan inte, säger hon och frustar.

Efteråt har hon djupa avtryck på axlarna efter bärremmarna.

Tjejerna stöttar varandra för att få upp veden på sina ryggar.

När Alemnesh ska resa sig viker sig ett ben under tyngden. Abeba Yilma, 9, som själv bär på ett knippe, kommer och hjälper till.

Pengar till arbetsgivaren

Under den långa promenaden nerför berget måste de ofta stanna och vila i vägrenen. Vuxna som går förbi dem på gatan reagerar inte över de små flickorna med de stora lassen – en vardagssyn här.

Nere i staden säljer flickorna veden. Förtjänsten – sex kronor per bunt, en dags­inkomst för många etiopier – ger de till sina arbetsgivare.

Samma sak gjorde de i går.

Och dagen före det.

Och samma sak kommer de göra i morgon.

Som barnslavar får de inte betalt för sitt jobb.

För Serawit Kanu och Alemnesh Gedebe började slaveriet, som för otaliga andra tjejer, dagen de kom till busstationen i Addis Abeba. Enligt IOM, Internationella organisationen för migration säljs, 20 000 barn av sina föräldrar varje år i Etiopien.

”Vi hinner inte utreda”

Många tas från landsbygden till huvudstaden.

– Minst 30 flickor hämtas till Addis Abeba varje vecka. Traffickingen är så omfattande att vi inte hinner utreda alla fall. Vi är i akut behov av mer resurser, säger polisinspektör Atsede Wordofa, chef för barnskyddsroteln.

Serawit Kanu var sju när hon togs hit.

– Min pappa satte mig på en buss. Vi var nästan inga kvar hemma då.

Inga kvar? Vad menar hon?

Först när vi reser i hennes fotspår förstår vi vad hon försöker berätta.

Serawit Kanu kommer från byn Chencha, 54 mil söder om huvudstaden. Ett höglandskap där man ser ut över röda sjöar och gul savann. Markattor leker vid vägrenen och barn spelar pingis i akaciaträdens skugga. Den bil som vi åkt hit i är det enda motorfordonet på bygatan.

Här lever dorzefolket. En stam som brukade vara krigare men som nu är jordbrukare. De bor i bikupeformade hyddor och odlar äpplen, mango och papaya som de kan sälja.

All mark ägs av staten och arrendet äter upp en stor del av vinsten. Under torkperioder, senast 2011, ramlar boskapen ihop och dör och det är svårt att hitta rent vatten.

Hos drabbade familjer dyker det ibland upp välklädda män som bjuder in sig själva på te. Där bara flugor hoppas på ett skrovmål ställer de frågan: Vad kostar ett barn?

Äldsta sonen för en ko? Mellansonen för markarrendet? Förstfödda dottern för att minstingarna ska få mat på bordet? Serawit Kanu för 80 kronor?

Lovar ett bättre liv

Det är det normala priset. 80 kronor, som ska betalas till föräldrarna varje år som barnet är borta. För en jordbrukare som knappt får ihop 700 kronor i årsinkomst är det ett betydande tillskott till hushållskassan. Och en mun mindre att mätta.

Dessutom lovar männen att barnet ska få ett bättre liv i huvudstaden. Utbildning och arbetstillfällen. Möjlighet att försörja familjen i framtiden.

Föräldrarna tittar sorgset på varandra. De vill inte skicka i väg någon av ungarna. Men tänk om det här är deras barns livs chans?

Hoppfullt skrapar de ihop sina sista slantar – bidrag till barnets resa.

Efter några veckor, månader började de undra: Varför kommer det inga pengar? Varför hör vi inget från vårt barn?

Vid det laget har sonen eller dottern upptäckt att löftena var falska. En del flickor säljs vidare till Saudiarabien och Förenade Arabemiraten, där de blir hembiträden och sexslavar – 1 000 per år enligt etiopiska departementet för kvinnofrågor. I dessa länder är priset för ett barn 5 000 till 140 000 kronor – mer ju yngre de är. Att jämföra med Etiopiens BNP som är 2 100 kronor per invånare.

Andra tvångsprostitueras i Addis Abeba i stadsdelen Merkato. Här kostar en tjej 35 kronor per natt.

Nioårig prostituerad

– Den yngsta flickan som vi har rehabiliterat från prostitution var nio år. Hon hade så svåra underlivsskador att hon fick gå till en specialistläkare en gång i veckan, säger Sosena Shifera, socialarbetare vid HCE, Hope for Children of Ethiopia, en lokal hjälporganisation som stöds av svenska Läkarmissionen.

Men majoriteten exploateras till arbete, som Serawit Kanu och Alemnesh Gedebe, som bär ved måndag till lördag och utför hushållssysslor på söndagen.

Sover gör de på golvet hos sina arbetsgivare. Flera människorättsorganisationer rapporterar att det är en miljö där de riskerar att bli sexuellt utnyttjade av arbetsgivare eller arbetsgivares släktingar.

Svaghet är livsfarligt

En kudde vet de inte vad det är. Vaknar gör de när någon sparkar på dem: ”Gå upp!”

– Madrassen är jättetunn, säger Alemnesh som svar på hur hon sover.

Hon ler, men så fort hon tror att ingen ser åker mungiporna ner och blicken blir tom. I hennes värld är svaghet farligt.

– Om flickorna säger att de inte vill gå till skogen blir de hotade med stryk. Eller slagna, säger Mengistu Bunaro, hjälparbetare vid HCE.

Få vågar sätta sig emot. Enligt ILO, Internationella arbetsorganisationen, efterfrågas barn som arbetskraft eftersom de är billiga, fogliga av naturen, mer lättstyrda än vuxna och för rädda för att klaga. Skulle tjejerna missköta sig eller stuka en fot och inte klara av arbetsuppgifterna kan de bli utkastade på gatan, bland de tiotusentals andra flickorna och pojkarna som redan sover på trottoarerna. Där hamnar också många barnslavar som vågar fly.

Flickor som Serawit Kanu och Alemnesh Gedebe behöver rehabiliteras för att få möjligheter att utvecklas i framtiden.

– Många är analfabeter, har invärtes sjukdomar, sömnproblem, är undernärda eller felnärda och väldigt rädda, säger Mengistu Bunaro.

De kan inte föda barn

Han berättar också att de får kroniska belastningsskador.

– Läkare ser om en kvinna har burit ved. Den regelbundna påfrestningen hämmar växten och skadar skelettet. Bäckenet deformeras så att de får upprepade missfall och inte kan föda fram barn.

Det hindrar inte Serawit och Alemnesh från att ha drömmar. Serawit tittar ner på veden som hon har burit, och säger:

– Lärare.

Grenar, löv, pinnar, kvistar. Det är det enda hon känner till.

Hon har blivit bestulen på sin egen skolgång. Men hon vill bli lärare.

Nästa dag går hon till skogen igen.

Tvingas klara sig på sex kronor per dag

40 procent av Etiopiens 87 miljoner invånare lever på mindre än 6,50 kronor per dag.

Medellivslängden är 53 år.

Kränkningar av medborgerliga rättigheter förekommer i form av frihetsberövanden och tortyr.

Diskriminering av kvinnor är vitt utbrett och inkluderar könsstympning, tvångsprostitution, tvångsarbete och människohandel.

Pressfriheten är inskränkt. Journalister som rapporterar om missförhållanden fängslas.

Tv och radio statskontrolleras. Ett antal internetsajter har blockerats.

Antalet icke-statliga organisationer för mänskliga rättigheter har minskat eftersom en ny lag från 2010 begränsar möjligheten att få finansiering från utlandet. För organisationer som finns kvar är klimatet hotfullt.
 

Källa: UD, IMF, ILO

Vart femte barn börjar arbeta innan de är fem

4,6 miljoner är föräldralösa.

11 miljoner saknar tillgång till hälsovård.

250 000 barn under fem år har hiv.

38 procent lider av undervikt.

25 procent går ut grundskolan.

84 procent utför någon form av arbete.

Minimiåldern för arbete är 14 år, men 20 procent jobbar före fem års ålder.

Barn mellan 14 och 18 år får arbeta högst sju timmar om dagen, men barnarbete i upp till 16 timmar per dag är vanligt inom alla sektorer.

Svenska Läkarmissionen gör hjälpinsatser mot barnslaveri i Etiopien – finansierar skolor, rehabiliteringscentra och återförenar barn med föräldrar.
 

Källa: UD, IOM, Unicef.

MAGDA GAD