Snömannen: I bilen fick jag vara i fred

Staffan Lindberg

MELLANSVERIGE. Han blev ”Snömannen” med hela världen.

Nu berättar Peter, 45, för första gången om tiden i skogen, livet efter räddningen – och varför han längtar tillbaka till bilen.

– Jag bestämde mig för att skita i allt, säger han.

helskärm

Den 45-årige mannen som sitter mitt emot har över en hel värld blivit känd som ”Snömannen”. Själv skulle han hellre ha valt ett annat namn.

Björnmannen, kanske.

– Jag ville ju göra som björnen och gå i ide över vintern.

Fast helst vill han att vi använder hans riktiga förnamn: Peter.

Vi träffas på en pizzeria i en mellansvensk bruksort. Han är lugn och vänlig, klädd i svart huvtröja och träningsbyxor. Blicken är klurig, ögonen far fram och tillbaka.

I söndags var det ett år sedan två skoteråkare hittade honom insnöad och nedfryst, efter sextio dagar i bilen. Historien blev genast en världsnyhet. Den amerikanska tv-kanalen Discovery har spelat in en dokumentär och brittiska BBC är på väg att göra ännu ett reportage.

Men ingen har talat med Peter.

– Jag hade kunnat tjäna pengar på att sälja min historia, men mitt liv är inte offentligt, säger han.

Livet inte som han tänkt sig

När Aftonbladet nu möter Peter för den första intervjun ställer han bara ett krav: att få läsa texten i förväg. Han har sett hur mycket felaktigheter som cirkulerat om honom på internet och vill att det ska bli rätt en gång för alla.

– Jag tänker inte vara med i någon mer artikel. Efter det här vill jag att media lämnar mig i fred.

Peter får in sin kycklingsallad och Coca-cola och börjar berätta. Allt började förra hösten. Han hade lämnat sitt hem i Mellansverige efter trassel med jobb och pengar. Men livet i Umeå blev inte den nystart han tänkt sig. Han hittade varken arbete eller bostad. Sov i tältet, i bilen eller hos någon bekant.

Ville vara ifred

Pengarna tog slut och julen närmade sig.

– Jag fick för mig att fira i skogen. Jag ville åt lugnet. Få vara i fred, säger han.

Den 18 december 2011 samlade han ihop lite kläder och åkte för att proviantera. Några limpor med skivat bröd och skinka. Grillad kyckling, yoghurt. Alkohol, kaffe, cigaretter.

Sedan körde han ut och ställde sin svarta jeep vid skogens kant några kilometer utanför Sävar norr om Umeå, på en plats han kände till sedan sommaren.

Stormköket gav honom vatten till kaffe och möjlighet att tvätta sig. Baksätet fälldes ner så han kunde bre ut madrassen.

– Det var bekvämt. Jag hade allt jag behövde. Kunde slippa människor som stod och tjatade.

Njöt och mådde bra

Han lät bilradion stå på med julmusik. Tog en skinksmörgås till. Åkte till macken någon gång för att handla. Gick promenader i snön, såg spår av djur.

– Det enda ljudet var vinden som blåste i träden. Bara lugnet och tystnaden, förutom skogens ljud.

Hur tänkte du då?

– Jag njöt och mådde bra. Jag hade en jeep och visste att jag när som helst kunde åka därifrån. Men det var inget jag ville.

Julen passerade med sina mörka, stilla dagar. Den 28 december provkörde han några meter. Det var på gränsen, snön sprutade. Samtidigt fortsatte den att falla och Peter förstod: inom några timmar skulle han inte längre kunna ta sig härifrån. Han gick igenom förrådet.

”Jag bestämde mig för att skita i allt”

Maten hade just tagit slut. Men spriten, kaffet och cigaretterna räckte några dagar tag till.

– Jag trivdes i bilen, det var som en egen stuga i skogen. Egentligen hade jag tänkt åka tillbaka efter jul. Men jag bestämde mig för att skita i allt och fira nyår också, säger han.

Han blandade de sista drinkarna med energiläsk och vodka och firade in det nya året.

Den 8 januari tog cigaretterna slut. Efter det började allt flyta i väg.

– Hungerkänslan går över. Problemet är kaffet och röksuget, säger han.

Till macken var det tre kilometer. Någon gång i mitten av januari, han hade tappat räkning på dagarna, gav han sig ut för att försöka handla.

Sista livlinan bröts

Men snön var meterdjup. De första tio meterna ramlade han tre gånger.

– Jag förstod att det inte skulle gå.

Bilen hade slut på bensin. Han kunde inte längre starta motorn för att få värme och radion tystnade. Också batteriet på mobilen, som han sparat in i det sista, dog.

Livlinan var bruten, han var utlämnad.

Varför ringde han inte efter hjälp i tid?

Det vill Peter inte svara på. Hans innersta tankar de där dagarna behåller han för sig själv.

– Jag trivdes så bra där ute. Jag ville inte bli räddad, säger han.

Temperaturen sjönk ner till minus trettio, Peter drog upp sovsäcken över huvudet och kurade ihop sig. Snön tätnade över rutorna. Hjälpte till med isolering och stängde ute dagsljuset.

Kroppen domnade bort

Varje rörelse blev en enorm kraftansträngning. Han hade fortfarande t-röd till stormköket och orkade precis öppna dörren och ta in lite snö som han smälte och drack i små klunkar för att stilla törsten.

Kroppen domnade bort, känseln försvann. Dagarna och nätterna flöt ihop, han kunde inte skilja dem åt. Men huvudet fortsatte att vara klart. Han räknade sina hjärtslag, fyrtio i minuten.

Peter kämpade inte längre mot döden. Den skulle inte komma som en fiende. Men fortfarande drömde han om kaffe och föreställde sig hur cigaretterna singlade ner från himlen.

Han minns ljudet från en skoter. Någon som stannade, pulsade fram, drog i bildörren. Den var låst och inget hände.

”Har ni kaffe?”

Dagar, eller kanske veckor, senare, hade dörren lämnats öppen. Han väcktes av att skotrar som närmade sig och stannade. Bildörren öppnades och en mansröst frågade om någon var där.

– Jaa, sa Peter.

Dörren stängdes igen, men efter några timmar kom skoterljudet tillbaka. Han var helt klar i huvudet. Dialogen glömmer han aldrig.

– Det är polisen.

– Har ni cigaretter?

– Nej.

– Har ni kaffe?

– Nej.

– Då får ni stänga dörren. Det är kallt.

Fullt med fotografer

Peter ville inte bli räddad, men förstod att han inte kunde göra motstånd. När han fick veta att det var den 17 februari 2012 kom chocken.

– Jag tänkte att det inte kunde stämma. Så länge kunde jag inte ha överlevt. Jag förstod inte varför jag inte var död.

En bandvagn från räddningstjänsten tog honom ut till ambulansen, som skulle köra honom till universitetssjukhuset i Umeå. Peter minns ambulanssköterskans första ord till sjukhuset:

– Här kommer en kaffesugen man.

Utanför sprang fotografer redan första kvällen. Då förstod han hur stort det var, att en hel värld var fascinerad över att han överlevt. Han minns hur en brittisk paparazzi-fotograf smög sig runt i sjukhuskorridoren. Öppnade dörr efter dörr, utan att hitta honom.

– Sjukhuset varnade mig. De gjorde ett bra jobb att hålla journalister borta, säger han.

Fått hjälp av kurator

Sextio dagar hade passerat i bilen, utan att någon anmält honom försvunnen. Det senaste året har Peters familj inte kunnat få kontakt med honom. Mamman sa till Aftonbladet i måndags att hon tänker på sin son varje dag, utan att ens veta var han bor.

– De har sitt liv och jag har mitt. Jag har inga planer på att ta kontakt, säger han.

Efter ett par veckor förflyttades Peter till ett sjukhus i sitt hemlän. Han har fått fysisk rehabilitering och har kunnat tala med en kurator, som gett honom bra hjälp. I juni lämnade han sjukhuset och i oktober fick en egen lägenhet.

Enstaka förbipasserande vänder sig om när vi börjar ta bilder. Bruksorten är liten och rykten sprider sig fort.

– Nästan alla vet vem jag är. Men de ställer inga frågor. Jag har mitt eget liv. De ska lämna mig i fred, säger Peter.

”Jag längtar tillbaka”

Under tiden i bilen gick han ner från 70 till 45 kilo. Nu väger Peter en bit över 60 kilo. Han ser frisk ut, men säger sig ha krämpor och fysiska men.

– Vilka tänker jag inte säga. Men jag kommer att få dras med dem under resten av mitt liv.

Hur ser du tillbaka på tiden i bilen?

– Jag kan verkligen inte rekommendera det här sättet att banta. Men jag mår relativt bra i dag och har det jag behöver.

Peter jobbar ett par timmar tre gånger i veckan i kommunen. Han söker riktiga jobb, hoppas på något där han får vara ute i skogen. Tjäna tillräckligt med pengar för att kunna köpa en stuga.

Peter ser det lilla huset framför sig. Det ska ha öppen spis och ligga isolerat – långt ifrån de stora vägarna.

– Där skulle jag kunna få vara för mig själv, som i bilen.

Den svarta jeepen står kvar i skogen utanför Sävar, vandaliserad, och nu åter täckt av snö. När den kommer på tal ser Peter glad ut.

– Jag ångrar inte att jag åkte ut. Tvärtom, jag längtar tillbaka. Det var en härlig tid.