Drivkraften: Att se om något händer

Erik Wiman

En stående replik från min tonår var ”ska vi kolla om det är något bråk utanför Kungsburgaren?”.

Gatuköket i min hemstad var känt för at dra till sig överförfriskade kombatanter, sommar som vinter, och vi drogs dit som flugor till en sockerbit, jag och mina företrädesvis kritvita vänner från småstadens medelklass. Inte för att slåss, utan för att på behörigt avstånd titta på.

Att vara på plats för att kunna hänga med i snacket dagen efter, kändes viktigt i vår lilla värld.

Hade jag varit 16 år i dag och bott i Göteborg är jag ganska övertygad om att jag hade stått och huttrat utanför de två stängda gymnasieskolorna de senaste dagarna.

Kanske hade jag rent av skolkat från någon lektion eller ljugit för föräldrarna, för att vara med där det händer.

Vi hade stått där jag och mina kompisar och live-refererat det vi såg och samtidigt lagrat på oss så många minnesbilder som möjligt att ta fram och krydda till lagom överdriven styrka vid senare tillfälle.

Den insikten drabbade mig med glasklar skärpa i dag när jag som vuxen stod där och frös utanför Framtidsgymnasiet i centrala Göteborg.

För ett halvt liv sedan hade jag varit en av dem.

Då och då hettade det tillunder dagen med mindre slagsmål och idiotiska raketskjutningar längs gatan, men i skrivande stund ska ingen person ha kommit till skada.

Ett 20-tal ungdomar har omhändertagits för att ha bråkat, en person har gripits misstänkt för framkallande av fara för annan, men jag vågar påstå att 90 procent av alla ungdomar som var på plats, kom just av nyfikenhet.

Den stora massan av dunjackor och sneakers, har inte gjort sig skyldiga till något annat än att stå tillsammans i grupp, pratat högt på tonåringars vis och frusit sig stela i decemberkylan.

Alla jag snackat med, killar som tjejer, sa varianter av samma svar på frågan varför är du här?

– För att se om det händer något.

Ja, man vill ju se, så enkelt är det nog.

Jag vill fortfarande i vuxen ålder se. Att själv vara på plats där något händer är troligtvis den främsta drivkraften i mitt jobb.

Så nej, Christer, Dennis, Sven, Fredrik, Kurt, Kent, Michael, Nisse, Freddy och ni andra som alltid poängterar att ni är svenskar och som har mejlat till mig i dag med ert vanliga kissnödiga rasisttjat, nyfikenhet har ingenting att göra med i vilket land du eller din mamma och pappa är född.

Kanske var ni också åskådare till något slagsmål som unga, för det är väl ändå inte så att ni själva deltog?