Salme, 93 var nära att törsta ihjäl

Mary Mårtensson

Fick ingen vätska på sjukhuset på 4 dygn Barnen: ­Läkarna sa att mamma skulle dö

Två gånger bedömde ­läkarna att Salme Thylander, 93, var döende. Under flera dygn fick hon varken näring eller vätska.

Men när dottern började pytsa i henne vatten kvicknade hon till.

– Vi anser att mamma ­blivit felbedömd, fel­behandlad och felmedicinerad, säger Annika Persson och Arne Moberg.

Vem ska avgöra när ditt liv är på väg att ta slut?

Att du inte är livsduglig längre?

Frågorna är relevanta när det gäller Salme Thylander, 93.

Hon kom till ortopeden på Skånes universitetssjukhus med en bruten höft den 11 september. En vecka ­senare fick hon hjärtinfarkt.

– Från den dagen har vi ­varit hos mamma dygnet runt, säger Annika Persson.

Salme fick en ny hjärt­infarkt och blev allt sämre. Den 25 september var hennes allmäntillstånd så kraftigt försämrat att den ansvarige läkaren på medicinkliniken bedömde att Salme inte skulle överleva. Och beslutade sätta in palliativ vård – vård i livets slutskede. Men enligt Annika Persson fick de ingen information om detta.

’De sket i henne’

Palliativ vård innebär att botande och livsuppehållande behandling upphör, ­medan symtomlindring ges. Läkarna satte ut vätske- och näringsdroppet.

– Jag sa flera gånger att jag inte ville att mamma ska törsta eller svälta ihjäl. Men de förklarade att hon inte känner någon hunger eller törst, säger Annika Persson.

– De sket i henne. Under fyra dygn fick hon varken vätska, näring eller symtomlindring, säger Arne Moberg.

De begärde överflyttning till lasarettet i Trelleborg. Salme kom till medicinkliniken den 2 oktober.

Enligt journalen var Salme då klar i huvudet en stund och önskade avsluta all livsuppehållande behandling. Något dottern Annika anser att man kan säga utan att ­mena allvar med. Läkaren ansåg dock att det enda riktiga var att låta Salme av­sluta sitt liv på avdelningen.

– Läkaren sa att hon var ­döende – och hade inga chanser att överleva, säger Annika.

– Det som var mammas dödsdom var att läkarna tyckte att hon hade så dåliga levervärden och att hon yrade. Men hon pratade estniska, säger Arne Moberg om sin mamma som flydde från Estland under andra världskriget.

Den 12 oktober inleddes den palliativa vården.

– Jag visste att det var sista anhalten, säger Annika. Jag sa: ”Det känns inte bra. Måtte hon inte törsta eller svälta ihjäl.” Men läkaren bedyrade att hon inte skulle lida. Jag undrade: ”Hur lång tid tar det innan hon somnar in?” Läkaren sa: ”Det är svårt att veta, men ett till sju dygn.” Jag grät hela tiden.

– Mat, dryck, dropp – allt skulle bort. Vi fick inte ge henne något, eftersom det skulle förlänga hennes lidande.

Fick dropp i fem dygn

Två dagar senare var Salme­ enligt journalen inte kontaktbar.

Men dagen därpå – den 15 oktober – hände något.

– Jag ligger och håller om mamma. Hon viskar ”törstig, törstig”.

Med en liten svamp började Annika pressa droppar av vatten i sin mammas mun.

– Jag frågade: ”Är det gott mamma?”. ”Klart det är”, sa mamma. Hon gapade och jag fortsatte.

Den 16 oktober hade ­Salme legat utan dropp och ­näring i fem dygn. Läkaren skrev i journalen att det ­enda som var aktuellt för Salme i det läget var ”god omvårdnad”.

Började äta igen

De anhöriga upplevde att Salme var så orolig, från­varande, förvirrad och olik sig själv att Arne bestämde sig för att filma henne. ­Filmen visar en ångestfylld kvinna som ser ut att lida. Hon klamrar sig fast i sänggallret.

Vad upplevde Salme?

– Min mamma har varit medveten hela tiden. Mamma sa på estniska till sin sambo: ”Långsam avrättning”, säger Arne Moberg.

Annika fortsatte att ge henne vätska och märkte hur mammans livskraft återvände.

Den 17 oktober fördes ­Salme till sjukhusets palliativa enhet för ”bästa möj­liga omvårdnad”. Där började hon äta – gravlax, grön­mögelost och korv. Hon drack öl och kaffe.

När Aftonbladet besöker Salme Thylander den 23 ­oktober är hon i bättre skick än på filmen. Hon är svag och medtagen, men klar i huvudet och svarar på tilltal. Här får hon exemplarisk vård, anser barnen.

Hon får äta och dricka när hon vill och den tunga medicineringen är borttagen.

– Här gör de allt för ­henne. Vi har varit ute med henne i rullstolen i solen. Morsan är en tuffing, säger Arne ­Moberg.

Och nyligen åt Salme en stor gräddbakelse som hon längtat efter.

Enligt Arne och Annika har överläkaren på den ­palliativa enheten nu ­konstaterat att Salme är medicinskt färdigbehandlad på sjuk­huset. Hon har därför fått ­remiss till kommunen för en vård­planering.

– Mamma kan dö i morgon. Men då dör hon i alla fall med värdighet, säger barnen.

Så svarar de ansvariga på sjukhusen där Salme vårdades

Eva Ranklev Twetman, ­chefläkare på Skånes ­universitetssjukhus, på mejl:

– Jag kan inte kommentera enskilda patienters vård i media. Men med anledning av det du skriver kommer sjuk­huset att göra en internutredning.

Magnus ­Heinman, ­sjukhuschef på ­lasarettet i Trelleborg, säger om den ­palliativa ­vården:

– Vi gör bedömningen från ­patient till patient – vad som är bäst för patienten. Om det är en behandling som inte verkar hjälpa så tar man bort den. Men det sker alltid en dialog med patienten eller ­anhöriga.

Kan ni ha gjort en fel­bedömning?

– Det är klart att det kan göras felbedömningar. Om misstankar om felbedömningar framkommer finns det alltid anledning för oss att undersöka om det skett en medicinsk korrekt behandling.

Har man större kunskap om och en annan syn på vård i livets slutskede på den ­palliativa enheten än på medicinavdelningarna hos er?

– Det är en gradfråga. I Region Skåne bygger vi ut den palliativa vården eftersom man där i största allmänhet är bättre på att ta hand om patienter på väg att avlida, men min bild är att man är duktig även på medicinavdelningar.