Döende – då måste hon lämna sitt hem
Publicerad 2012-09-23
Sista utvägen för Peggy: Byta tvåan mot husvagn
Peggy Bell ska dö. Hon har inte längre råd att bo kvar i sin tvåa i centrala Malmö. Därför annonserar hon.
Byte önskas: husvagn.
– Jag längtar efter att ta en kopp kaffe med lugn i bröstet, säger hon.
Sjuksängen får plats, tror hon. Duscha kan hon göra hos vännerna. Mat orkar hon ändå inte laga, inte tvätta heller. Någonstans vid havet vill hon ställa husvagnen.
– Jag älskar havet, och har en liten hund.
Ungefär fyra år till är Peggy Bell i livet. Siffran är hennes egen uppskattning, utifrån vad hon lärt av bloggar, facklitteratur, dödsannonser.
Ekonomin kraschade
Sjuk blev hon i augusti 2010, först bröstcancer som behandlades med cellgifter, operation och strålning. Följande höst föll hon, fick en spricka i bäckenbenet. Det visade sig att hon fått metastaser i skelett och lever.
Då kraschade ekonomin. Den stora fina tvåan på nedre botten vid Drottningtorget kostar 7 600 i månaden. Återstår drygt femtusen av sjukpenningen.
”Jag orkar inte”
Och Peggy Bell har skulder. Inga enorma summor, men ett lån och några krediter. Omkring 150 000 kronor, berättar hon. Så länge hon arbetade på Tele P, med marknadsföring och hemsida, var de inga problem.
– Men skulderna växer ... varje månad betalar jag det viktigaste, sedan blundar jag, säger Peggy Bell.
– Jag orkar inte.
Fantastiska vänner
Allt hon läser om sjukdomen är vikten av att ”må så bra som möjligt”. Varje vecka får hon cellgifter. Sjukdomen känns ”som någon slagit dig sönder och samman med ett bollträ och du vill helst inte röra dig”.
– Och döendet är tydligen rätt så obehagligt.
Det låter outhärdligt? Ja. Men Peggy Bell vill berätta att hon även har bra dagar. Eller uthärdliga. Hon har sin galghumor. Vännerna är fantastiska, hennes gamla föräldrar försöker hjälpa till.
Men för Peggy Bell är skulderna en gnagande oro, en ångest hon inte kan lägga från sig. Ingen har svarat på annonsen om lägenhetsbyte.
– Och jag blir sjukare av oron, säger hon.
”Måste hitta lösning”
En kväll kom en bild framför henne. Hon satt i en husvagn, skuldfri, med sinnesfrid.
– Visst är det provokativt … men seriöst menat. Jag måste hitta en lösning. Kanske kan jag ha husvagnen i stan ibland? Jag har ju handikapptillstånd. Fast varifrån ska jag ta el?
Fotnot: Peggy Bell bloggar om sitt liv på: peggybellsweden.com