Vi väntar på svaren, Bildt

Leo Lagercrantz berättar historien hur vår utrikesminister förvandlades från skurk till hjälte

De svenska ­journalisterna Martin Schibbye, 31, och ­Johan Persson, 30, är fria.

De släpptes efter 14 månaders ­fångenskap i Etiopien.

 Nu hyllas den ­tysta diplomatin och utrikesminister Carl Bildt – som först kritiserades för sin passivitet och för sina tidigare intressen i Lundin Petroleum.

Här är historien om hur Bildt förvandlades från skurk till hjälte i historien som är större än två svenska journalister.

Almedalen den 6 juli 2011. Visby ligger insvept i ett grått töcken, men innestället Burmeister kokar. Moderaternas partisekreterare Sofia Arkelsten backas upp av partikamraten Anna Kinberg Batra när de drar i gång med Carolas ”Tommy tycker om mig”. Dock är det inte låten folk jublar åt, utan de smattrande applåderna gäller en vithårig man som oväntat dansar loss ovan publikhavet.

Iförd en grönskimrande kavaj av linne har utrikeminister Carl Bildt erövrat dj-båset. Den här kvällen är han Almedalens kung. Han kommer direkt från flygplatsen. Hans schema är pressat, men det finns tid för discostrider. Alla vill ingå i hans crowd. Muf-killarna, pressekreterarna, pr-konsulterna, journalisterna – alla trängs de nedanför Bildt där han drömskt leende diggar till låtarna. Stämningen är så hög att Bildt när battlet är över hoppar upp på bardisken intill discogolvet och fortsätter festen därifrån.

På pressträffen efter demokratiseminariet nästa morgon får utrikesministern för första gången frågor om de två svenska journalister som fängslats i Etiopien. Någon ställer frågan om vad han tyckte om att journalister hindras från att utöva sitt arbete.

– Det här är ju ett område där vi har avrått från att resa till för det är ett farligt område, svarar Bildt kort.

Han är irriterad. Han och Gunilla Carlsson har just haft ett seminarium där de visat att Sverige är världsbäst på demokrati och så kommer frågor om två vänsterjournalister som olagligt tagit sig in tillsammans med terrorister i Ogaden.

Men historien med de svenska journalisterna som fängslats i Etiopien ska komma att förfölja utrikesministern de kommande 14 månaderna.

Hans tidigare engagemang i Lundingruppen blir åter föremål för diskussion: Fängslandet av två journalister i den somaliska öknen får på ett märkligt sätt golvet att gunga i Arvfurstens palats vid Gustav Adolfs torg.

Vi tar det från början.

Vid millennieskiftet tycks det som om den tidigare statsministern och fredsmäklaren Carl Bildt lämnat politiken för näringslivet. Han erbjuds och accepterar flera tunga styrelseuppdrag, ett av dem är i oljebolaget Lundin Oils styrelse.

Lundin är en löst sammansatt bolagsgrupp med fokus på råvaror som styrs av entreprenören Adolf H Lundin. Bland de tunga oljegubbarna på den internationella arenan är han länge en ganska liten spelare, och i svensk affärspress framstår han under 1980- och 1990-talet mest som en kuriös figur, ofta titulerad ”oljeshejken”.

Adolf H Lundin har en förkärlek för att göra affärer i diktaturer och har fått hård kritik för sitt engagemang i Sydafrika under apartheidtiden. Men han har också blivit utsedd till Årets svensk och fått medalj av kungen.

Vid millennieskiftet har Lundin Oil skaffat sig stora koncessioner i den hårt kritiserade diktaturen Sudan. Adolf Lundin gör bedömningen att styrelsen behöver förstärkas med en politiskt kompetent person. Valet är enkelt, få svenska politiker har Carl Bildt meritlista, dessutom vet han att han kan lita på Bildt – Adolfs bror, underrättelsechefen Bertil Lundin, har i många år varit en nära allierad till Bildt.

Till en början väcker Bildts engagemang i Lundingruppen ingen större uppmärksamhet. Inte förrän i mars 2001, när den ideella organisationen Christian Aid släpper en rapport som riktar stenhård kritik mot Lundin Oils verksamhet i Sudan. Huvuddraget i rapporten: Sen Lundin gick in i Sudan har inbördeskriget trappats upp, och bolaget har lierat sig med ökända krigsherrar som Paulinho Matip.

I medier fördöms både Lundins och Bildts agerande.

Det stormar ordentligt. Men Bildt förblir oberörd. Förklarar att Lundin inte gjort något fel. Tvärtom, bolaget bidrar till fred och säkerhet i Sudan.

Svenska folkets förtroende för honom är stort, och även om journalisterna gläfser har de i grund och botten stor respekt för honom.

Affären klingar av.

De närmaste åren kommer fler tunga, kritiska rapporter om Lundins verksamhet i Sudan. Men de får inget större genomslag – Carl Bildt har ju intygat att kritiken är missvisande.

I stället handlar det om bolagets osannolika framgångar; den kinesiska råvaruboomen i kombination med lyckade prospekteringar gör att Lundin på kort tid blir en av Sveriges rikaste familjer.

Lundinsfären börjar investera i demokratiska länder som Norge, men efter miljardvinster i länder som Libyen, Syrien och Sudan är det inte tal om att sluta göra affärer i diktaturer.

2005 gör Lundin en så kallad CSR-studie i Ogadenprovinsen; man undersöker miljö, säkerhet och mänskliga rättigheter.

Bolaget tar den här gången hjälp av svenska utrikesförvaltningen.

Sveriges ambassadör i Addis Abeba, Staffan Tillander, skriver hem till UD och frågar om det är ok att han hjälper det kontroversiella bolaget.

Svaret från Arvfurstens palats: Ju mer han hjälper Lundin desto bättre.

I april 2007 går rebeller i Ogaden till attack mot en kinesisk oljeanläggning och dödar 74 personer. Frågan för Lundin är om bolaget vågar stanna efter det inträffade.

Den omvittnat brutala etiopiska regimen är förödmjukad av vad som hänt.

Den går till motoffensiv. I jakten på rebellerna drabbas civilbefolkningen hårt. Brända byar, systematiska våldtäkter och folkfördrivning.

Vittnesmålen är kusligt lika dem från Lundins träskmarker

i Sudan några år tidigare. Men arméns brutala framfart i Ogaden kommer inte som någon överraskning, inte för Lundin och inte för UD. I ett dokument skriver ambassadör Staffan Tillander:

”Det är givetvis angeläget att ambassaden bidrar till att göra Lundin Oil medvetet om den situation som råder och de risker som kan komma att uppstå vid ett fördjupat engagemang i Ogaden (...) Det kan också få negativa effekter på Lundins image”.

Senare ska Lundindirektören Jim Phillips berätta för Göteborgs-Postens Gabriel Byström att Sveriges ambassadör Staffan Tillander och Lundin Petroleum, som det numera heter, regelbundet bytte säkerhetsinfo.

I Sverige förblir det länge ganska tyst kring det kontroversiella engagemanget i Ogaden.

Tills journalisten Kerstin Lundell utkommer med boken ”Affärer i blod och olja”. Den handlar om Lundins affärer i Sudan och i Etiopien. En privatperson skickar den till Riksåklagaren, som ger den till en åklagare vid internationella åklagarkammaren i Stockholm.

En tid därefter börjar det snurra rykten om att en omfattande rapport om Lundins verksamhet i Sudan har stoppats – av Lundin som hotar att stämma organisationen ECOS som ligger bakom den.

Rapporten släpps 10 juni 2010 och får ganska stor uppmärksamhet i media. Dagen efter kommer rykten om att Magnus Elving inlett en förundersökning. En tid senare, när svenska folket börjat ladda för semester och fotbolls-VM i Sydafrika, offentliggör Magnus Elving att han inleder en förundersökning ”om brott mot den humanitära internationella rätten i Sudan under åren 1997-2003”.

Den förundersökningen pågår fortfarande.

Men tillbaka till Schibbye och Persson. Meningen var från början att fotografen Johan Persson och reportern Anna Roxwall skulle ha åkt, men Anna blev gravid. Johan hittade då Martin.

Vi vet i skrivande stund ganska lite om varför de beslöt sig för att ta sig dit; vi vet bara att Lundells bok inspirerat dem och de ville undersöka påstådda människorättsbrott begångna där. Men det blev som bekant aldrig något reportage. De svenska journalisterna greps under brutala former och dömdes till långa fängelsestraff för främjande av terrorism.

Under denna tid har Carl Bildts trovärdighet blivit ifrågasatt. Han har kritiserats för att inte ha tagit fängslandet av Schibbye och Persson på tillräckligt stort allvar; inte visat tillräckligt engagemang för journalisterna och det fria ordet. Han har också fått kritik för sin medverkan i SVT:s ”Skavlan”. Utrikesministern hävdade där att han inte gjort några affärer med Etiopien över huvud taget. Men Ekot kunde visa att Lundin Petroleum var aktivt där under Bildts tid som styrelseledamot.

Men måndagen den 10 september var det ingen som tänkte på det. Det som sett ut som en

komprometterande situation för Carl Bildt vände i förrgår i triumf. Och det märktes att Sveriges utrikesminister har varit pr-konsult.

Historien bakom historien släpper han på sin populära blogg. Där fick redaktionerna allt de älskar: berättelsen om de hemliga möten, de hemliga samtalen. Mycket detaljer och många datum. Och Carl Bildt slapp det han inte önskade sig – kritiska frågor.

Och medan Bildt firar triumfer vilar Schibbye och Persson ut på hemlig ort, omhändertagna av UD. Samma utrikesförvaltning som de för 14 månader sedan undvek att kontakta när de reste till Ogaden.

Pr-branschen är full av beundran inför detta. Till Aftonbladet säger Robbin Grönstedt, vd för Progress PR:

– Hatten av för Bildt. Nu har de pr-fest på UD.

Han tillägger dock:

– Efter fest kommer vardag. DÅ återstår frågan: Vad gjorde Lundin i Ogaden?