Varför vägrar Löfven ta avstånd från vapenexport till diktaturer?
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2012-05-06
Stefan Löfven är ingen vän av de stora orden. Han var precis så lågmäld som alla väntade sig i sin första partiledardebatt. Lågmäld, men envis. Gång på gång hamrade Löfven in sitt budskap: Lösningen för jobben, jobben, jobben är utbildning, utbildning, utbildning.
Naturligtvis drog han nytta av sin långa erfarenhet som en av Sveriges mäktigaste fackföreningsledare. Löfven spände ögonen i alliansen och sa:
– Jag har stött på näringslivets mer än ni genom åren. Jag vet mycket väl vad näringslivet efterfrågar. Välutbildad arbetskraft och en stark näringspolitik och innovationspolitik.
Fredrik Reinfeldt var på tårna. Det märks att han är pressad av alliansens dalande sympatier och socialdemokraternas växande stöd. Reinfeldt missade ingen möjlighet att ställa Löfven mot väggen. Ibland verkade det rentav som om rollerna vore omvända, som om Reinfeldt vore den ettriga oppositionsledaren.
Reinfeldt kom till debatten som statsman, men utan visioner för sitt land. Hans svar på snart sagt allt var att alliansen har sänkt skatterna och gett löntagarna 1500 kronor mer i plånboken varje månad.
Hur länge tror Reinfeldt att han kan leva på en så visionslös politik? Människors drömmar om Sverige är större än deras egen plånbok.
Vapenskandalen i Saudiarabien var debattens andra brännheta fråga. Här finns stor anledning till oro för alla som inte vill exportera svenska vapen till totalitära stater.
Fredrik Reinfeldt försvarade den svenska vapenexporten på ett häpnadsväckande populistiskt sätt. Den enda slutsats som går att dra av hans resonemang är att svenska vapenjobb är viktigare än att sluta exportera vapen till stenhårda diktaturer.
Vad Stefan Löfven tycker om vapenexport till diktaturer var svårt att utläsa. Han bluddrade på med svepande formuleringar och vägrade att säga att han vill skärpa lagen. Kristdemokraternas Göran Hägglund vågade vara tydligare. Hans åsikt om vapenexporten skiljer sig markant från allianschefen Reinfeldts.
Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt och Miljöpartiets Gustav Fridolin höll tätt mot vapenpopulismen. Fridolin sa exakt det som väldigt många människor som upprörts av vapenskandalen vill höra:
Att Sverige ska stå sida vid sida med världens frihetskämpar. Inte beväpna deras förtryckare.
Två avslutande reflektioner:
I Agendas förra partiledardebatt vägrade Socialdemokraterna och Vänsterpartiet att stå på samma sida som Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson. Nu stod de där, men Åkesson var givetvis lika isolerad som marginaliserad. Han kom ingenstans med sina populistiska resonemang om att invandringen måste begränsas för att arbetslösheten är hög bland utrikes födda. Det som behövs är givetvis en stark politik mot diskriminering, tvärt emot Sverigedemokraternas främlingsfientlighet.
Jag sympatiserar inte på något sätt med Annie Lööfs nyliberala politik, som hennes sänkta ungdomslöner. Men hon förtjänar ändå en applåd som den enda kvinnan i kvällens partiledardrabbning. Alla dessa slipsdebatter skapar en deprimerande och omodern bild av Sverige.
Åsa Petersen, frilansjournalist med en bakgrund som ledarskribent på Aftonbladet.