”Tre kvinnor höll fast mig, sen kom hon med kniven…”

Carina Bergfeldt

BEDESO. Vi är lika gamla.

Hon är sjubarnsmamma och mormor.

Vi slår oss ned på det stampade jordgolvet i hennes lerhydda och minstingen – som är jämgammal med hennes barnbarn – klänger på bröstet för att amma när samma hisnande tanke kommer till mig på nytt:

Vi är lika gamla.

32 år.

helskärm

Året var 1980.

Jag föddes på KSS i Skövde den 19 februari.

Zeiny Ebro kan inga klockslag. Eller ens ett exakt datum. Hon är till och med osäker på vilket år hon är född. Men hon tror att det är 1980.

Med tolkens hjälp räknar vi genom barns födslar, åldrar, antal år som gift, och kommer fram till att hon borde vara 32. Kanske 31. Absolut inte yngre än 30.

Och där, inne i lerhydda och sittandes ovanpå en blå presenning utbredd över en trästam, backar vi bandet och börjar vår resa genom historien. Med att vi båda två föds runt 1980.

Men sedan ändras våra förutsättningar fort.

Skara 1990.

Tio år. Sommarlov. Tillsammans med två vänner promenerar jag på Skara Sommarland och hör ”Saw him passing by, He looked up said hi

Today I've seen Jimmy Dean" strömma genom högtalarna.

För henne innebär 1990 något helt annat.

Det är året då hon får reda på att det ska vara en fest för henne. Hon är glad och förväntansfull – tills tre kvinnor plötsligt håller ned henne på marken samtidigt som byns kifantu lyfter hennes kläder, bryskt nyper tag i hennes kön och med ett enda snitt skär bort en dryg centimeter av hennes klitoris.

En obeskrivlig smärta följs av tre dygn av nedblodade kläder och en vecka när varje toalettbesök svider som eld. Sedan börjar såren på utsidan sakta läka.

Götene 1994.

Han heter Jonathan Knight och är en av medlemmarna i popbandet New Kids on The Block. Jag lyssnar sönder två kassettband medan jag tapetserar väggarna i mitt flickrum med urklippta bilder ur tidningen Okej. Jag är kär för första gången.

För Zeiny är kärleken inget alternativ. För samtidigt som tonårsflickor i Europa och USA nynnar till ”Step by step” gifts hon bort mot sin vilja.

Hon har sex för första gången. Också mot sin vilja. Och hon inser att det – som gör så ont – kommer hon att tvingas ha ofta, resten av sitt liv. För hon bestämmer inte över sin kropp. Det gör hennes man. Och honom ska man lyda.

Åren går. Både i Sverige och i Etiopien.

Medan jag jobbar som servitris i Turkiet, engelskalärare i Mexiko och tv-reporter i Australien så föder Zeiny Ebro ett barn på golvet i sitt hem. Förlossningen sker utan vare sig läkare eller barnmorska.

Sedan föder hon ett till.

Och ett till.

Och ett till.

Och ett till.

Och ett till.

Och ett till.

Stockholm 2010.

Jag fyller 30 år. Min sambo och elva av mina närmaste vänner sitter runt ett bord och firar mig. Vi äter en fyrarättersmiddag. Vi skrattar. Jag somnar, ganska på lyset, med ett leende på läpparna.

Det är fest även i Bedeso.

Men det är inte Zeiny som står i centrum. Hon vet inte ens om att hon (kanske) fyller jämt. Istället är det hennes dotter som är i centrum.

Hon är 13 år. Och gifts bort mot sin vilja. Det finns inget leende på hennes läppar.

Bedeso 2011.

En kvinna kommer på besök. Utsänd av biståndspengar från Svenska kyrkan.

Hon har papper och bilder och böcker. Hon talar med Zeiny. Säger att hon inte behöver ha sex mot sin vilja. Att det var fel att skära i hennes underliv. Och hon säger att Zeiny är lika mycket värd som sin man.

Det är första gången Zeiny Ebro hör orden. De är hisnande. För svåra att ta in.

Men kvinnan kommer tillbaka. Och säger samma saker igen. Och igen.

Ibland har hon med sig manliga kollegor. Som säger samma sak. Till både henne – och hennes man.

När Zeiny Ebro för första gången inser att hon har ett människovärde bryter hon ihop och gråter. För sin dotters skull.

– Jag blev så arg när jag insåg att hon hade rätt. Tacksam att förstå, arg att det skedde ett år efter att jag gjort samma sak mot min dotter.

Goro 2012.

Två 32-åriga kvinnor sitter tillsammans i en hydda i Etiopien.

Vi pratar om framtiden.

Zeiny stryker sin yngsta dotter, 4 månader gamla Urgy, över håret.

– Om jag får önska en sak i livet, femton år framåt i tiden, så är det att hon och mina tre andra döttrar studerar. De kan vara lärare, de kan vara doktorer… de kan vara vad de vill. Det enda jag önskar är att de inte är könsstympade, att de inte är gifta och att de inte har barn. Min äldsta är det ju för sent för.

Jag tittar på henne och det slår mig ännu en gång.

Vi är lika gamla.

Så olika. Men ändå lika.

För om jag någon gång får en dotter har jag samma önskan för henne som Zeiny har för sin bebis:

Att hon ska göra det hon vill. Bli kär i den hon vill. Vara den hon vill.