”Jag kan köra traktor – men inte bre en macka”
Uppdaterad 2012-02-20 | Publicerad 2012-02-18
Olycka ett tog Marcus arm – olycka två gjorde honom förlamad i benen
Han har överlevt inte en, utan två svåra olyckor.
I den första förlorade han en arm och skadade den andra svårt. I den andra blev han förlamad i benen.
Men inget stoppar Marcus Ahlström, 27.
I dag driver han ett framgångsrikt företag och har lärt sig gå igen.
Gårdsplanen är täckt av snö. I maskinstallarna, några hundra meter från huset utanför Hudiksvall, står den röda traktorn och väntar.
Med hjälp av kryckan kan han klättra upp i förarhytten.
Hjälper till med skörd
Att köra traktor har Marcus Ahlström älskat sedan han var liten.
I dag tillbringar han över 2 000 timmar per år i traktorn.
Trots att han varit nere för räkning två gånger har envishet, tävlingsinstinkt och en obändig optimism drivit honom dit han är i dag: Till en prisad, framgångsrik företagare i jordbruksbranschen.
Med sina traktorer hjälper Marcus och hans anställda bönder med skörd och gödsel, flyttar skogsmaskiner, grusar och röjer snö.
Var bara 16 år
I december flyttade han och flickvännen Elaine Skalberg in i det vita tvåvåningshuset i trä – huset Marcus drömt om i flera år.
– Jag är nöjd med mitt liv i dag. Det har gått bra, men det har inte gjort sig själv.
När första olyckan hände var Marcus bara 16 år. Han bodde hemma, gick första året på industriteknisk linje och jobbade extra åt storebror. Den här kvällen, i september 2000, skulle han röra om i en gödselbrunn med hjälp av en kraftöverföringsaxel till traktorn.
Ingen vet hur det gick till – Marcus själv minns inget – men av någon anledning fastnade han i den roterande axeln. Han hittades senare naken på marken.
Alla kläder var uppsnurrade på axeln och högerarmen – som slets av vid axeln – låg 15 meter bort. Vänsterarmen var av på två ställen och hängde i några skinnbitar.
Marcus fördes i ambulans till lasarettet i Hudiksvall och vidare i helikopter till Akademiska sjukhuset i Uppsala.
Han hade blödning i hjärnan, punkterad lunga, näsbenet och svanskotan var av.
I en vecka låg han nedsövd, kopplad till respirator. Ingen visste om han skulle överleva – eller vad blödningen i hjärnan satt för spår.
Tre veckor senare satt han i skolbänken igen, fast besluten att fortsätta skolan med en nästan obrukbar vänsterarm och fruktansvärda fantomsmärtor i den kapade högerarmen.
Det dröjde inte länge innan Marcus satt i traktorn igen och våren därpå startade han sitt företag, medan han gick klart skolan.
I mars 2005 hände nästa olycka.
Det var halt och i en korsning kraschade bilen Marcus satt i utan bälte rakt in i en långtradare.
Den här gången hamnade Marcus på spinalenheten i Uppsala – en ländkota var krossad och benen förlamade, inte helt, men delvis.
– Jag kunde inte röra fötterna, det kan jag fortfarande inte, men jag hade tillstymmelse till att röra på benen.
Tränade hårt
Redan i sjuksängen insåg Marcus att det skulle bli en jobbig resa tillbaka till ett fungerande liv.
– Jag kunde inte ens att vända mig själv i sängen.
– Men jag hade en fördel – jag hade varit där förut och visste vad som krävdes för att bli bra igen.
Marcus tränade. Och tränade. Från början kunde han inte sitta – sedan kunde han stå, en minut.
Överbevisade läkaren
Tre månader senare var han hemma – och tillbaka i traktorn.
Och läkaren som trott att han skulle få tillbringa ett liv i rullstol var överbevisad.
I dag kan han gå med hjälp av kryckan och kompositskenor på benen.
– Jag kan köra traktor, men inte bre en smörgås eller skära en ostskiva.