De kämpar – mot klockan
Publicerad 2012-01-15
Räddningstjänsten fortsatte i natt att dyka efter överlevande från fartygskatastrofen i Italien
PORTO SANTO STEFANO. De har levt ett långt och lyckligt liv tillsammans.
Men klockan 01.30 på lördagsnatten var båda övertygade om att deras sista stund var kommen, efter att lyxkryssaren Costa Concordia gått på grund utanför Toscana.
– Jag och min man såg på varandra och tog farväl, säger Eli Schlaeppi, 56, med tårarna rinnande längs kinderna.
Gråten har börjat tystna i salen.
Tidigare på dagen var de hundratals här. Nu är bara ett femtontal kvar i gymnastiksalen i Porto Santo Stefano. De sitter för sig själva, utspridda.
Ödena som passerat genom rummet under dagen är närmast för fasansfulla för att kunna ta till sig.
Den mörkhåriga kvinnan i den lila jackan, vars man fortfarande är saknad. Hennes lilla barn likaså. Hon såg sin son försvinna ned i vattnet, innan hon skymtade en hand ur en annan livbåt som fiskade upp honom.
Men var är sonen nu?
Ingen vet.
”Säkert på att vi skulle dö”
En annan kvinna, Stefania Vivolo, 29, kramar sin nio månader gamla son Ruben hårt, hårt, hårt. Han har fått feber under kaoset. Sitter i mammas famn, omedveten om hur hon kämpat för hans liv det senaste dygnet.
– Båten tippade och det flög glas och porslin runt oss som krossades. Det enda jag tänkte på var honom.
Lite längre bort, invirad i en foliefilt som värmt henne hela dagen, sitter en kvinna och stirrar in i väggen. Fyra kvinnor vid hennes sida. De turas om att klappa henne på handen. Viskar, talar tyst.
Och sedan, mitt i salen i en rullstol, sitter Eli Schlaeppi.
Hon vänder sig regelbundet om för att se så att mannen, Tony, verkligen finns där bakom henne.
– Jag var så säker på att vi båda skulle dö, säger hon.
Tårarna börjar rinna. Hennes man lägger en hand på hennes nacke. Smeker den.
Hon blundar och låten gråten ta över en stund innan hon fortsätter berätta. För hon vill berätta.
– Vi är seglare båda två, så vi förstod att det var illa när vi hörde ljudet, säger hon.
70 meter stort hål
Det var klockan 21.30 på fredagskvällen som lyxkryssaren Costa Concordia gick på grund. Ett 70 meter stor hål gapade plötsligt ut i havet. Ombord fanns 4 234 personer.
– Vi skyndade oss till livbåtarna, men personalen sa åt oss att vi skulle gå tillbaka till våra hytter, att det var ett elfel, säger Eli Schlaeppi.
Hon berättar om gråtande barn. Hysteriska föräldrar. Skrik. Panik.
– De bara hindrade oss, vi sa till dem att de skulle döda oss om de inte lät oss komma i båtarna, säger hon.
Till sist fick de kliva i, men då ville personalen i stället inte fira ned dem. Sa att de skulle vänta på kaptenens order.
– Då brast det för oss, vi satt där massor med meter upp i luften, på snedden, och visste att båten skulle dunsa ned i vattnet och att den inte skulle klara smällen.
Klockan var halv två på natten. Eli Schlaeppi och maken tittade på varandra.
– Vi visste att vi skulle dö, så vi tackade varandra för det liv vi haft… vi tog farväl, säger hon.
Men båten klarade smällen, även om alla i båten kastades runt rejält.
Sitter i rullstol
Eli Schlaeppi sitter i en rullstol. Båda benen är brutna. Men hon och maken har fortfarande varandra.
Alla passagerare hade inte samma tur.
En man i 65-årsåldern dog av hjärtattack när hans kropp utsattes för chock då han hoppade i det iskalla vattnet.
Sammanlagt är tre dödsfall bekräftade.
14 personer är skadade, två av dem livshotande.
Och 39 personer saknas.
– Alla här inne vet att majoriteten av de 39 är döda… Personalen längst ned i båten, de klarade sig inte, men ingen vågar säga det högt. Folk väntar på den officiella bekräftelsen, säger en medelålders man inne i gymnastiksalen.
Så många frågor kvarstår om vad det var som hände när skeppet gick på grund.
De klarnade inte av att båtens kapten, Francesco Schettino, frågades ut av polisen. Snarare tvärtom.
Kaptenen gripen
I går kväll, efter ett flera timmar långt förhör, beslutade polisen att gripa den 52-årige kaptenen från Neapel, samt båtens förste styrman Ciro Ambrosio. Brottsrubriceringen är flera fall av dråp.
Under natten har dykare kämpat febrilt i det kalla vattnet.
– Nu letar vi efter döda kroppar, säger brandchefen Domenico Carriero till Aftonbladet.
Det är kväll i Porto San Stefano. I gymnastiksalen sitter Eli Schlaeppi kvar.
Hon har fått en filt om kroppen.
– Det är konstigt, säger hon.
– Jag brukar se bilder från katastrofer och höra någon sorglig berättelse och tänka ”stackars människa”. Jag har lite svårt att förstå att jag är den personen nu.