Planen: Sno väljare från S och MP

Lena Mellin

Sjöstedt vill samarbeta med S och MP – och sno deras väljare

helskärm

UPPSALA. Partiet. Oppositionen. Klimatet.

Och privatlivet.

Så kan man kort lista Jonas Sjöstedts största utmaningar.

helskärm

I kväll ska Jonas Sjöstedt festa. Traditionsenligt har Vänsterpartiet kalas sista kongresskvällen.

Men redan på måndag börjar allvaret. En partiledare har inte särskilt lång tid på sig innan han eller hon måste sätta de första märkena i parketten.

Sjöstedt har många utmaningar framför sig. Här är de viktigaste:

1. Opinionssiffrorna. Vänsterpartiet blev i förra valet mindre än Sverigedemokraterna. Det ingår inte i partiets självbild, det dåliga valresultatet blev Lars Ohlys fall.

Jonas Sjöstedt har ett halvår på sig att visa att partiet på allvar vänt kurvan. Från ­fallande till ökande.

Storleken på väljarstödet är viktigt för alla partiers kollektiva självförtroende. Vänsterpartiet är inget undantag.

2. De rödgröna. Jonas Sjöstedt vill bli tågminister efter nästa val. Det betyder att han tycker att de tre rödgröna partierna ska bilda regering tillsammans i oktober 2014.

Det låter kanske inte så besvärligt, det är bara för S, V och MP att kavla upp ärmarna och sätta igång. Men verkligheten är full av fallgropar.

Jonas Sjöstedt meddelade i går att han vill att Vänsterpartiet ska bli ­Sveriges ledande klimatparti. Det innebär att Vänsterpartiet på allvar ska ta upp kampen med Miljöpartiet om de gröna rösterna. Hur bra är det för den rödgröna ­sämjan? Inte särskilt.

Sjöstedt sade också att han anser att Vänster­partiet har en potential på mellan 10 och 15 ­procent av väljarna. I sitt hittills bästa val, 1998, samlade partiet 11,8 procent, så det förefaller vara en rimlig uppskattning.

Men för att fördubbla, eller tredubbla, ­väljarstödet jämfört med dagens 5,6 procent räcker det inte med att knipa klimatröster från MP. Då måste Sjöstedt även locka gamla S-väljare. Befrämjar det den rödgröna enigheten? Knappast det ­heller.

3. Feminismen. Enigheten om att vässa Vänsterpartiets feministiska profil har varit bedövande under de första ­kongressdagarna.

Vänsterpartiet har hittills haft tio partiledare. En av dem var kvinna, Gudrun Schyman.

Som man har Jonas Sjöstedt auto­matiskt problem med den feministiska trovärdigheten. Det spelar ingen roll hur mycket hemmapappa han varit. På det ­feministiska området har kvinnor alltid högre trovärdighet än män.

Om tre veckor ska partiet välja vice ordförande och partisekreterare. En av de starkaste kandidaterna till den senare posten är Aron Etzler, chefredaktör för den socialistiska tidningen Flamman.

Men kan ett feministiskt parti ha män på båda de tyngsta posterna? Sannolikt inte. Och tappar man då en talang som skulle gjort jobbet superbra? Det kan vara så.

4. Privatlivet. Jonas Sjöstedt sade i går att han räknar med att hämta sina 4-åriga tvillingar på dagis och hålla de flesta helgerna ­rena från jobb. En lovvärd ambition. Men tro mig, det kommer inte att lyckas.

En partiledare jobbar inte ­heltid. Han eller hon jobbar alltid. En frontalkrock mellan de professionella och ­privata ambitionerna kan bli ­jobbig.

Tre korta frågor till Sjöstedt

Vilka i andra partier kommer du att ta kontakt med nu?

– Jag har god ­kontakt med många i riksdagen redan. Vi talas vid och jag tror att vi kommer ses ganska snart och ta en kopp kaffe. Med ganska många.

Du har pekats ut som ett hot mot S. Kommer du att ringa Juholt?

– Jag ser fram emot att sätta mig ned och ta en kopp kaffe med Juholt snart. Han kan ta det som en inbjudan. Vi har aldrig haft möjligheten att jobba ihop.

Vilka är dina ­bästa kompisar i andra partier?

– Jag är väldigt god vän med Gustav ­Fridolin (MP) faktiskt. Vi satt bredvid varandra i EU-nämnden och brukar ha roligt ihop. Sedan känner jag även borgerliga ledamöter som jag kommer väl överens med. Och jag är bänkgranne med Isak Frohm (S) från Norsjö, det är en bra karl.

Aftonbladets Anette Holmqvist twittrar från Vänsterpartiets kongress.