– Därför gråter de i Nordkorea

Carina Bergfeldt

Underbara människor med stora hjärtan – som från tio månaders ålder tränats in att dyrka sin ledare.

Sven-Erik Johansson från Sollebrunn har besökt Nordkorea över 50 gånger.

– Jag skulle aldrig kalla det krokodiltårar, säger han om landssorgen.

Nordkoreas ”Käre Ledare” Kim Jong-Il dog av en hjärtattack den 17 december, 69 år gammal.

Allt sedan dess har bilder på hysteriskt gråtande nordkoreaner kablats ut över världen.

I morse, under begravningsceremonin, visades tre timmar av folkmassor i sorg: kostymklädda män som skakade av gråt, kvinnor som kippade efter andan.

– Jag skulle säga att det är en kombination av äkta sorg och grupptryck, säger Sven-Erik Johansson, 53.

Livslång kärlek

I tio års tid har han pendlat fram och tillbaka till Nordkorea.

Allt som allt över 50 resor.

– Det började 1999 med att jag genom Pingstmissionen skulle assistera en svensk familj som skulle vara där i ett år och starta jordbruk för att hjälpa lokalbefolkningen, säger han.

Familjen som skulle bo där stod bara ut i fyra veckor.

Men för Sven-Erik Johansson blev det en livslång kärlek.

– Här i Sverige fokuserar man på allt som är fel och skumt och konstigt med Nordkorea, men folket som bor på landsbygden är underbara människor som kämpar mot fattigdom och kyla och lever ett oerhört slitsamt liv, säger han.

Skickas till barnhem

Sven-Erik Johansson är en av de västerlänningar som varit absolut längst i landet.

I snitt sex till åtta månader per år – i tio års tid.

Tid som han har tillbringat i skolor, på gårdar och jordbruk. Med att laga traktorer och lära befolkningen plantera potatis.

Och med att betrakta en propagandamaskin utan dess like.

– Det börjar redan när barnen är tio månader gamla. Från och med då måste föräldrarna börja lämna ifrån sig barnen, så att de delvis växer upp på barnhem. Tanken med det är att alla ska få ”rätt” uppfostran, säger Sven-Erik Johansson.

Barnen får lyssna på inspelade hälsningar och tal av Kim Jong-Il.

Studerar ledaren

Den statliga televisionen och dagstidningen – den enda nyhetsinformationen som finns – berättar båda dagligen om olika klokheter som Kim Il-Sung och senare Kim Jong-Il gjort.

– I skolan ägnar de cirka sex timmar per vecka, hela vägen upp till gymnasiet, åt att bara studera ledarnas liv och storhet.

De vanliga skolsalarna är enfärgade, trista och tråkiga. Med hårda pinnstolar.

– Men när det är dags för kunskap om ledaren får de gå in i speciella rum. Jag fick besöka dem. Fantastiskt fina. Mjuka kuddar på stolarna, rosa gardiner, ett annat ljus.

Allt för att alla tidigt ska förstå en sak:

Den Käre Ledaren är inte som vi andra.

”Skulle gjort samma sak”

– Tänk dig själv. Om du aldrig ser något annat, hör något annat, hur ska du då veta att det som sägs inte stämmer? Det är klart att de blir förtvivlade när de får höra att deras ledare gått bort, när det är allt de känner till. Och det finns ett grupptryck i det hela. Kommer det en kamera framför dig och alla andra gråter, ja, då gråter du också. Hade jag varit nordkorean hade jag gjort precis likadant. Jag skulle aldrig säga att det är påhittat.

Sven-Erik Johansson vet inte om maktskiftet kommer att förändra något för hans del. Själv återvänder han gärna.

– Folket i Nordkorea har en stor bit av mitt hjärta.