Lasse var godhjärtad och hatade orättvisor

helskärm

Även om jag och Lasse var olika var vi på många sätt väldigt lika. Det fanns en oerhörd spänning mellan oss. När vi jobbade ihop på 1980-talet sa jag till honom ”du är inte världens bästa journalist men du är en gudabenådad komiker”. Vi lämnade båda lokalradion 1987 och drog åt varsitt håll. Han drog definitivt till sitt rätta element – dit han hörde hemma.

Jag gick bredvid Lasse när han blev rikskändis, vilket han blev över några nätter. Alla ryckte i honom, ville fota honom och träffa honom. Han ville ställa upp på allt. Samtidigt var Lasse inte den person som man ofta vill göra honom till – den där i ”goa gubbarnas gäng” i Göteborg där allt är glättigt och trevligt. Han var oerhört intresserad av samhället och politik och kunde bli vansinnig på sådana som ansåg sig finare än vad de var, sådana som roffade åt sig och var giriga. Han hatade orättvisor.

Ett av mina starkaste minnen var när vi på tioårsdagen av Chilekuppen 1983 ringde upp den dåvarande diktatorn Augusto Pinochet och spelade Victor Jara i örat på honom.

För några år sedan, när Lasse var sjuk, blev jag en dag uppringd när jag var i Norrköping och föreläste för studenter. Han ringde från sjukbädden och eldade på som vanligt. Jag kände ”han är ju bättre än någonsin”. Han berättade att han hade en chilensk sjuksköterska hos sig och att han hade berättat om Pinochetsamtalet. Hon hade inte hört talas om detta men nästa dag kom hon och berättade att hennes syster kände till historien. Systern berättade att på torget i Santiago i Chile finns det en metallskylt där det står att 1983 var det två helt okända radiojournalister som ringde Pinochet i direktsändning och spelade Victor Jara i örat på honom. Då sa vi, Lasse och jag, att innan vi dör så ska vi dit och se skylten. Men tyvärr blev det inte så. Vi hann inte det.

Jag träffade honom senast för en dryg månad sedan. Då såg jag att han var väldigt dålig och sjuk. Han var härdad av sjukdomen och att han gått bort kommer inte helt som en överraskning.

Jag minns Lasse Brandeby som en av de mest godhjärtade och generösa människor jag har träffat. Jag vet ingen människa som har fått mig att skratta så.

Janne Josefsson, berättat för Aftonbladets reporter Olof Svensson