Den arabiska våren går mot en ny vår

Staffan Dickson

Så ser framtiden för Nordafrika ut

helskärm

Visst gör det ont när knoppar brister.

Den arabiska våren började med att en tunisisk gatuförsäljare brände sig själv till döds.

Men hur slutar den?

Mohammed Bouazizi – namnet vi för alltid kommer att förknippa med starten på den arabiska våren. Den 4 januari 2011 brände han sig själv till döds i protest mot att hans varor ännu en gång konfiskerats av tunisiska myndigheter.

Bouazizis självmord var gnistan som startade en explosion av demonstrationer och protester i Arabvärlden – och som i sin tur har inneburit slutet för flera diktaturer.

Men vad händer när röken från revolutionerna har skingrats?

Två beskrivningar av våren

Mikael Eriksson, säkerhetspolitisk expert vid försvarets forskningsinstitut, har skrivit en rapport om läget i Nordfrika efter den arabiska våren.

Han ser att två dominerande beskrivningar av den arabiska våren nu växer fram.

– Å ena sidan den euforiska, den som berättar om enade folk som omkullkastar regimer på löpande band. Å andra sidan en mer kritisk, pessimistisk version, som säger att enskilda despoter må ha fallit och att vi nu ser spirande demokratiska processer, men att det i sig inte är synonymt med att vi kommer att få se liberala styrelseskick som skulle verka för tolerans, öppenhet och ökat samarbete. Det kan lika gärna bli hårdföra, dogmatiska parlament som röstas fram.

Tunisien har kommit längst

Tunisien var det land där allting började. Tunisien är också det land som har kommit längst i sin demokratiseringsprocess, säger Mikael Eriksson.

– Till att börja med har man försökt att rensa bort alla som har varit associerade med president Ben Ali. Det har varit en fullt rättvis process, det är inte så att man har arkebuserat alla, utan de har satts i rättegångar och så vidare.

– Vidare har man försökt godkänna vilka partier som ska ställa upp i ett framtida nyval. Det svåra är att nå ut med information om de nya partierna till folket. Det finns oerhört många nybildade partier, med både kortsiktiga och långsiktiga intressen. Det är svårt för folket, som är vana vid att det bara finns ett stort parti, att skaffa sig en bild av den framtid de förväntas välja.

– Men så länge man får ekonomiskt stöd utifrån ser det hoppfullt ut för Tunisien.

Maktvakuum i Egypten

I Egypten, där president Hosni Mubarak lämnade ifrån sig makten den 11 februari, är läget mer komplicerat.

– Det är lite av ett maktvakuum där, och det är ovisst hur stort inflytande de nya partierna ska ha, framförallt Muslimska brödraskapet. Inom brödraskapet finns både moderata och mer hårföra grupper, som de mer antidemokratiska salafisterna. Den stora utmaningen är hur man ska minimera militärens inflytande i politiken, säger Mikael Eriksson.

Ny identitet i Libyen

I Libyen har röken ännu inte lagt sig, och situationen är av naturliga skäl mycket oviss.

Enligt Mikael Eriksson är den stora utmaningen att bygga upp en ny identitet, från en klan- och familjebaserad, till en där folket identifierar sig med staten, som länge närmast motverkat den egna befolkningen.

– Det må låta flummigt, men det är det krävs för att skapa grunder för demokrati i det långa loppet. Gaddafi jobbade med sin gröna bok, som var en blandning av socialism, islam och hans egna tankar, för att ersätta staten som institution med en helt egen form av styrelseskick.

Minns inbördeskriget med fasa

– Den libyska övergångsregeringen har varit väldigt tydlig med vad som ska hända i framtiden. Det ska bli folkomröstningar om konstitution, parlament och president, men det kommer att ta många månader och mycket internationellt stöd.

Även i Marocko och Algeriet har det varit demonstrationer och protester mot regimerna, men utan att regimerna har fallit.

– I Algeriet minns man inbördeskriget på 90-talet med fasa och folket är rädda för nytt kaos. I Marocko har regeringens och kungens makt till viss del inskränkts, men det pågår fortfarande en dialog om hur mycket.

Klockan 15.00 chattar Mikael Eriksson med Aftonbladets läsare.