”Du måste inte ha några bevis”

Våga anmäla – ett samtal kan göra skillnad

Våga fråga.

Våga berätta.

Då når man långt för att förhindra sexuella övergrepp mot barn.

– Man måste inte ha bevis för att kunna anmäla, säger Göran Harnesk, generalsekreterare i Bris.

Det finns ingen exakt statistik på hur många barn som utsätts för sexuella övergrepp.

– Det beror på hur man definierar begreppet, säger Åsa Landberg som är psykolog på Rädda Barnen.

– Men i en stor svensk studie uppger ungefär fem procent av tonårspojkarna och tretton procent av tonårsflickorna att de någon gång utsatts för ett sexövergrepp med penetration.

Aldrig lätt för barnen

Det går förstås inte att se på en person om han eller hon är förövare – men orättvisare är att det går att förutse vilka barn som är

i riskzonen att drabbas.

– Det grymma är att barn som redan är utsatta genom att till exempel ha dålig vuxenkontakt, vistas på institutioner, är på rymmen eller har ett funktionshinder löper större risk att utsättas för övergrepp, säger Åsa Landberg.

Det är aldrig lätt för barn att berätta för andra vad som händer dem.

– Det är svårt och jobbigt och barnen kan vara rädda att någon ska bli arg på dem, att de ska utsättas för våld eller att de ska förlora sitt hem om det är någon

i familjen som begår övergreppen.

Bris med sina hjälptelefoner för både barn och vuxna är ibland det första steget till hjälp.

– Det är inte det vanligaste barn ringer om men betydligt vanligare än vad vi vill tro, säger Göran Harnesk.

”Viktigt att informera”

Hans recept för att förhindra övergreppen är att lägga sig i och att informera.

– Att ett barn har flera vuxenkontakter avskräcker förövare. Övergreppen ska vara hemliga och kan den vuxna inte lita på att barnet inte pratar med någon annan så uteblir brotten.

– Det är också viktigt att vi informerar barn om att de har rätt till sina egna kroppar, det får dem att säga nej.

Göran Harnesk tycker också att vi inte ska vara så rädda att anmäla om vi tror att något är galet.

– Man tror att man måste ha bevis men det behöver man inte. Det är de sociala myndigheternas sak att utreda om misstankarna stämmer.