”Jag kommer att dö på gatan”

Linda Hjertén

Hemlösheten är just nu den högsta i Västeuropa på 50 år.

Bara i Sverige saknar nästan 18 000 personer bostad.

Aftonbladet har följt fyra av de tusentals hemlösa på gatorna i Stockholm.

De bor under en bro – bakom några soptunnor och en presenning.

”Nu kommer extremkylan”, deklarerar meterologerna.

Och nog är det kallt.

Men Micke, 42, Pekka, 59, Jojje, 58, och Matte, 48, störs inte av minusgraderna i Stockholm. De må se lite slitna ut men de vet hur man klär sig för att hålla värmen.

– Skulle det bli krig i Sverige är det vi hemlösa som skulle överleva längst. Vi lever ju redan som om det vore så, slår Pekka fast.

Att kunna klä sig rätt är A och O om man lever på gatan.

Och alla kan se att det är just det de gör, att de är uteliggare. Alla som tittar vill säga. De flesta vänder bort blicken så snart den svept över det brokiga sällskapets påsar och ryggsäckar, deras ölburkar som är öppnade trots att det inte ens är lunch en tisdag och filtarna de svept om sig för att hålla värmen.

Ger mer i juletid

De sitter utanför Sergelgallerian i Stockholm. På skylten i papp som de ställt fram står det: Snälla, hjälp en hemlös med en gåva.

Det är få som ger, men runt jul brukar folk vara något mer givmilda.

– Framförallt de som själva haft det svårt någon gång, de ger ofta pengar, säger Micke.

Så kommer två killar förbi som slänger i väg en kommentar om att lodisarna på filten borde skaffa sig ett jobb.

– Tänk om det vore så lätt. Då skulle nog ingen vara hemlös.

”Vi har 350 bonusbarn”

Micke är 42 år. Efter en skilsmässa, där sambon fick behålla lägenheten, har han varit utan ett hem. Micke hade skadeståndsböter och betalningsanmärkningar och svårt att få tag i en ny lägenhet.

Det var elva år sedan nu. Mickes enda adress i dag är Frälsningsarmén dit han får sin post. För två år sedan gifte han sig men han och nya hustrun kan inte bo tillsammans.

Hon bor inneboende hos sin expojkvän och Micke bor på härbärgen.

– Jag önskar att jag kunde få en trerummare, till henne, mig och hennes barn. Då kunde vi ha en julfest och bjuda dit kompisar.

Micke går under många namn på gatan. Farsan kallas han av de rotlösa ungdomarna som hänger på Plattan. Den 1,92 meter långa Micke och hans vän Pekka är kända för att försöka hålla dem borta från droger, de där ljusskygga barnen som rymt hemifrån och som lever i kulvertarna under staden, och för de andra som faktiskt har ett hem men inte så gärna är där.

– Jag var bara tolv år när jag började vara här på Plattan varje kväll. Micke och Pekka blev som extrapappor för mig och många andra. Du kan inte hitta snällare personer. Tänk om någon kunde se det och ge dem ett jobb, säger Jordan, i dag 21 år gammal.

Micke och Pekka har inga biologiska barn.

– Men vi brukar säga att vi har 350 bonusbarn. Det är alla de som håller till häromkring.

”Första året var tufft”

Alla har de olika bakgrund och historier, sina egna skäl till att de hamnade på gatan. Gemensamt för dem är att de alla haft bostad och jobb en gång i tiden och att de allihop har spritproblem.

– Det är därför jag inte kan bo på härbärge för där bor mest narkomaner. Och narkomaner och alkoholister går inte ihop, säger Pekka.

Matte, 48, blev av med jobbet som byggjobbare för snart fem år sedan. Sen försvann lägenheten. Matte trivs inte på härbärgen så han hittade Pekka, en veteran när det kommer till konsten att leva på Stockholms gator. Nu kallar de sig för syskon och delar broderligt på det de tjänar ihop på gatorna.

– Det första året var väldigt tufft. Men man vänjer sig. Kroppen kan anpassa sig till nästan allt, säger Matte.

Pekka har levt utomhus i 24 år och tror att han kommer att bli kvar på gatan tills han dör. Pekka tvivlar på att han skulle klara av att leva inom fyra väggar nu, han har varit ute för lång tid.

– Jag skulle bli som ett djur i en bur, tror han.

Börjar jobba i Sergelgången

Mickes dagar ser nästan alltid likadana ut. Han vaknar tidigt, oftast på härbärget, och går vidare till McDonalds Vasagatan. På morgonen kostar toalettbesöket bara fem kronor där.

Sedan jobbar han, som han kallar det, i Sergelgången. Han sätter ut sin skylt och hoppas på människors välvilja.

Att hemlösa i Stockholm kan tjäna stora pengar skrattar han högt åt.

– En vanlig dag får jag ihop kanske 150–200 kronor. Det är nog för att klara dagen, inte mer. Jag köper cigg och öl för pengarna.

Vid ett på dagen kommer Klara kyrka med sin matvagn till Sergels torg. Varje vardag, i ur och skur, samlar frivilliga från kyrkan ihop mat, de brer mackor och kokar kaffe, och sedan delar de ut mat och dryck till den långa kön som börjar bildas redan en halvtimma innan.

När Micke ätit kurar han ihop sig på filten bredvid svängdörrarna till gallerian som sänder ut små pustar av varmluft. Han drar ner hatten över ögonen.

– Man lär sig att sova bara till hälften. Jag håller ett vakande öga på pengarna så att ingen stjäl dem.

Jojje, 58, har milda ögon som snabbt viker undan och han beklagar sig inte för en sekund, trots att han är den i gänget som har allra minst pengar. Han tycker att det är hans eget fel att han har det som han haft det i snart två år, ingen annans.

– Jag har ställt till det för mig. Jag har suttit på anstalter och jag har missbrukat. Och ibland får jag som ett sug i kroppen jag inte kan förklara, då måste jag ge mig av och bort och kan ge mig ut och vandra i månader. Det är klart att jag skulle vilja ha en fast punkt att komma till men jag tycker det är viktigare att de unga får någonstans att bo först, säger han.

Vill inte ligga till last

Jojje minns första gången han skulle be okända människor om pengar. Han ställde ut sin skylt på gatan men vågade knappt titta upp på dem som la mynt i hans kartong.

– Jag visste inte hur jag skulle visa att jag var tacksam. Jag har svårt för det där, att be om hjälp och ligga andra människor till last.

I dag har han vant sig vid att tigga. Det är de pengarna som håller honom vid liv då han för tillfället inte har socialbidrag och ännu inte fått besked om han kan bli förtidspensionär.

– För det mesta får jag ihop pengar så jag klarar dagen. Men ibland får jag inte det. Det är tuffa dagar.

Att leva utomhus tar på både kropp och psyke. Jojje känner främst av det tuffa livet i lederna. Efter en kall natt får han nära bryta ut benen, säger han.

Råttor överallt

Klockan är över tolv på natten och det har bildats is på vattenpölarna. Det är dags att gå hem, som Pekka säger.

Det han kallar hem är sedan i maj i år några kvadratmeter under en bro vid Slussen i Stockholm. Mellan en husvägg och en grönaktig kanal står ett tiotal soptunnor uppställda. De är draperade i vit presenning, som skydd mot vinden.

Där bakom bor Pekka, Jojje och Matte varje natt. Micke sover där ibland, när han inte bor på härbärgen.

Marken är täckt av kartonger, några sovsäckar och en madrass. Råttorna är överallt. De kilar över våra fötter, de slåss och tjattrar inne i hörnen.

– På nätterna brukar de krypa ner i sovsäcken. De vill också ha lite värme, säger Matte.

Pekka visar den blå sandlådan som tjänar som matförråd.

– Råttorna kan inte ta sig in här.

I sandlådan ligger mackor som de fått från den dagliga matutdelningen från Klara kyrka. Där finns sallader som caféer skänkt till kyrkan och pasta med tonfisk.

– Man behöver inte vara hungrig som hemlös i Stockholm, det är en sak som är säker. Mat får man alltid.

Plötsligt hörs musik. Pekka visar stolt den lilla bandspelaren han har gömt under några kartonger.

– Gissa vilka det är.

– Iron Maiden?

Pekka lutar huvudet bakåt och skrattar högt. Sedan visar han t-shirten han har på sig under jackan med bandets namn på.

– Nightwish. Jag gillar dem. Och Eminem, trots att jag fyller 60 år i januari, säger han.

”Ett moment 22”

Klockan är strax över två. Det är dags att sova. Musiken stängs av, filtar och sovsäckar läggs ut, den sista ciggen släcks.

Det de saknar mest med ett eget hem är att kunna låsa om sig. Att kunna sova ostört utan ett öga öppet. Att slippa släpa med sig alla sina saker dagarna i ända för att de inte ska bli stulna.

– Man förlorar mycket av sin värdighet och personliga integritet när man lever så här, säger Micke.

– Det är ett moment 22. Har man inte jobb är det svårt att få lägenhet, och det går inte att få jobb om man inte har en lägenhet.