MEGASHOWEN EXPLODERAR

Markus Larsson

Aftonbladets Markus Larsson: Allt är bättre än i fredags

helskärm

GÖTEBORG. Låtvalen. Bandet. Publiken.

Allt är bättre dag två.

Framför allt är irländarna fenomenala på att bygga upp förväntningar.

Och få dem att explodera.

Det här är ingen exakt vetenskap.

Därför kan det ibland vara svårt att förklara skillnaden mellan två konserter med samma artist. Speciellt när det, som i U2:s fall, inte handlar om ett band som kan improvisera vilt och förändra showens ramar och utseende från kväll till kväll.

Såg inget liknande

Men här räcker det egentligen med att nämna en låt – ”I still haven’t found what I’m lookin’ for”. Den kraft och kärlek som gruppen och publiken gemensamt skapar i gospelnumret är så omfattande och monumentalt att det påverkar resten av konserten. En meteorolog skulle ha klassat allsången som en orkan av klass fem. Vi såg över huvud taget inte nåt liknande i fredags.

Framför allt är det fascinerande att se hur Bono absorberar och växer av det sanslösa gensvaret. Innan låten tar slut är han så laddad att ögonen nästan lyser i mörkret. Det är som att någon stoppar in ett nytt batteri i marknadens största och mest arenarockande Duracellkanin.

Smittar av sig

Bonos nytändning smittar givetvis av sig på resten av bandet. Efteråt lämnar aldrig energin och närvaron föreställningen.

I kväll ersätts också bagateller som ”Desire” av en tung och formidabel version av ”New Year’s Day”, samt en mycket välkommen och akustisk ”Stay (faraway, so close)”.

Showen är dock inte perfekt. Det finns svackor. Jag tänker främst på några av de nya låtarna från albumet ”No line on the horizon” . Att stryka dem vore som att får en bättre dialog i en film.

Behöver större arenor

Och det må låta konstigt, men scenen är anpassad för ännu större arenor med ännu högre läktare än Ullevi. Den häpnadsväckande illusionen att jättebygget krymper avståndet mellan U2 och åskådarna var betydligt starkare under världspremiären på Camp Nou i Barcelona.

Men gruppens förmåga att skapa massiva och förlösande explosioner suddar nästan bort alla tveksamma nummer och andra teknikaliteter.

U2 vet exakt var och när de ska trycka på knappen för att megashowen ska nå maximal effekt.

Det sker efter två verser i ”Beautiful day”. Det sker när de väljer att placera inräkningen i ”Vertigo” – ”uno, dos, tres...catorce!” – direkt efter ”City of blinding lights”. Och det sker, som alltid, i ”Where the streets have no name”. Så fort bildskärmarna färgas röda vet alla vad som väntar. Planen och läktarna börjar koka. En vit och ensam spotlight tänds och lyser på The Edge. Gitarren skär genom luften.

Och sen börjar låten. Och sen tänds alla lampor på samma gång. Och sen... masspsykos.

U2 på Ullevi

Publik: Fullsatt. (Någon exakt publiksiffra kan konsertarrangören tyvärr inte lämna i dag heller. Live Nation är uppenbaligen usla på matematik.)

Längd: 2 timmar och 7 minuter.

Bäst: ”I still haven't found what I'm lookin´ for”, ”One” och ”Moment of surrender”.

Sämst: ”Get on your boots” borde klassa som ljudtortyr.

Fråga: ”Angel of Harlem”? Hur kan gruppen strunta i den?