”Jag höll på att förlora mina barn”

Kjell Bergqvist om tv-succén, krisen efter skilsmässan och sin kärlek till Karin

helskärm

Han vet att han väcker känslor och att bilden av honom är macho och ilsken.

Men själv föredrar Kjell Bergqvist att lyfta fram skilsmässopappan som bestämde sig för att inte glida ifrån sina barn – och som fann den totala lyckan.

– Det var en kuslig känsla ett tag, att jag var på väg att tappa bort dem.

När höstvinden är definitiv ändrar skådespelaren Kjell Bergqvist skepnad. Som en moderiktig väderkameleont kommer han konsekvent klädd i gråsvart till intervjun.

– Nu går jag in i min svarta period. 8 svarta polotröjor, åtta svarta kostymer, säger han och kliver med stora steg förbi Katarina kyrka i Stockholm. Han har valt att träffas vid minneslunden där hans pappa Sven vilar sedan åtta år tillbaka.

– Jag kommer hit ett par gånger i månaden, med en tidning och en bärs. Det känns naturligt, lugnt och skönt, och jag sitter aldrig här och är ledsen.

Tvärtom. Sorgen efter pappans död byttes snart i en annan glädje för familjen, förklarar han.

– Mamma träffade en ny man ett år senare och blev jätteförälskad. Nu är hon 82 och håller handen och tindrar. Det är otroligt, det bästa som kan hända när man är gammal och ensam.

Själv har Kjell Bergqvist hunnit bli 53, bilda familj en tredje gång, och ta sig tid för eftertänksamhet.

– Man har lugnat sig, jag är inte så argsint längre som när jag var ung. Man är väl mer luttrad, och trött. Och det är onödigt att vara arg på skitsaker.

Riktigt så tänker inte hans senaste rollfigur Kaj i SVT:s ”Mäklarna”. Där gäller snarare lögner, otrohet och utbrott.

Många tycker att du är som klippt och skuren som idiotmäklare.

–Ja... grejen är att olika saker man gör fastnar hos olika personer. Hos den ena fastnar losersnubbarna och hos den andra tuffingarna. Jag bryr mig inte.

Hur känns det att vara hetast i rutan?

– Inte helt ovant. Ha, ha.

Har du och din mäklare något gemensamt?

– Jag är alltid Kjelle, vi har alla bra och dåliga sidor. Men inför ”Mäklarna” fick jag skala bort lojalitet och moral, de sidor man privat försöker odla... Det är mycket kamp i livet, att rensa bort de värsta sidorna hos sig själv och försöka vara en hyfsad medmänniska med civilkurage. Kaj är en jäkla kämpe som slår huvudet i väggen men ruskar på sig och går vidare.

En helt vanlig man?

– Ja, ha, ha. Många kommer att tycka mer och mer synd om honom. Det roliga med Kaj är hans skeva självbild. Fast hans fru lämnar honom, han får sparken och mamman dör så säger han ”det rullar på, jag mår bra...”

Din egen självbild, hur är den?

– Jag är inte lagd att vända kappan efter vinden. Jag har gjort ganska många val som jag vetat att jag skulle få skit för men inte kunnat hålla käften. Jag har tagit strid mot maktmissbruk i jobbet. Civilkurage är en bristvara i dag.

Vad är det för maktmissbruk?

– Konsulenter på Filminstitutet har vägrat ge regissören Ulf Malmros filmbidrag om han skulle ”jobba med Bergqvist igen”. Och jag har gjort runt 130 filmer men inte fått en enda så kallad filmdag. Någon som bestämmer tycker inte om mig.

Men att bli jasägare har aldrig varit något alternativ?

–Nej, blir man kappvändare då torskar man alla möjligheter att bli en bra skådis.

Är du ”gåpåig” som förälder också?

– Ja, jag är ganska ofta i skolan och pratar med barnens lärare och rektorer. Yvonne, barnens mamma, är likadan. Till exempel så är ena dottern dyslektiker och då kan man inte som lärare ge henne arbetsuppgifter i små bokstäver på rosa papper.

Höstmolnen har hopat sig över minneslunden och Kjell Bergqvist vill undvika att bli kall och sjuk inför sin kommande show. Därför fortsätter intervjun på en grekisk restaurang där han ska träffa mellandottern som går på dansgymnasium i Stockholm.

På vägen dit berättar Bergqvist om sin nyfunna lycka som vardagspappa. Efter skilsmässan från Yvonne ”Miss Universum” Ryding blev han under en period helgpappa.

– Många farsor tycker nog att det är skönt, att kunna gå på krogen igen, men för dem som vill vara med sina barn är det uppförsbacke. Plötsligt blev jag någon djävla skamsen pappa, som gick på pizzeria och på Skansen på söndagarna och bara tittade på klockan. Jag mådde makalöst dåligt av det. Jag minns en grabbträff hemma hos Tommy Körberg när jag sa ”jag får väl åka ner och köpa mig ett hus och bo där nere i Sörmland”. De höll på att skratta ihjäl sig, men sedan gjorde jag det.

Första kvällen i villan i ”byhålan” Torshälla beskriver han som sitt livs lyckligaste dag.

– Jag satt ensam i mörkret i vardagsrummet och kände ”nu sover mina tjejer, nu är de tillbaka igen”. Det var en kuslig känsla ett tag, att jag var på väg att tappa bort dem.

Jag ser att dina ögon är glansiga nu.

– Ja, jag har svårt att prata om detta. Det är både en lyckokänsla och en skräck över hur det kunde ha blivit. Det finns verkligen vägskäl i ens liv.

Hur mycket krafter tog skilsmässan?

– En makalös massa. Bland annat har jag åkt 25 mil per dag i sex år för att få vara en bra pappa. Men Yvonne och jag är jättegoda vänner i dag. De flesta födelsedagar och skolavslutningar firar vi ihop. Barn tar stryk hur bra skilsmässa det än är, men vi har båda sett till barnens bästa.

Kjell Bergqvist själv växte upp i förorten Högdalen utanför Stockholm. Mamman jobbade på långvården, pappa var utbildad skräddare men arbetade som lastbilschaufför och hade flera extraknäck.

– På min näthinna var han en farbror som sov med kvällstidningen framför tv:n. Det fanns inte mycket tid att snacka allvar, livet var allvarligt ändå. Farsan sa alltid ”se till att du inte blir som jag”.

Tonåringen Kjell blev varken som sin pappa eller som han själv tänkt sig. Efter att ha fått toppbetyg i nian gjorde han helt om och, som han uttrycker det, krökade bort allt på en halvtimme på gymnasiet.

Och sedan var du full ända fram till scenskolan?

Bergqvist tänker en stund men nickar sedan, med spjuverblick.

– Ja, lite halvt full.

Några år senare, efter första långfilmen 1973, gick han raka vägen hem till föräldrarna med sedelbunten.

– Det var skönt. Jag har nog bjudit tillbaka för allt de slet för oss barn. Jag skickade dem till Capri eftersom de introducerade Italien för mig som barn. Vi fick inga nya cyklar men de sparade alltid till en Italienresa varje sommar.

I dag delar trebarnspappan reseintresset med Karin, hans hustru sedan två år.

– Karin jobbade i en bar när vi träffades och Ulf Malmros, som låg några gin & tonic före mig, pratade med henne hela kvällen. Dagen efter gick jag tillbaka och bjöd ut henne på middag.

Vad såg hon i en begagnad flerbarnspappa?

– Karin har sagt att hon blev riktigt kär i mig när hon såg att jag hade flätat tjejernas hår så fint. Vi har det fantastiskt bra och hon är en fantastisk människa.

Ja tydligen, hon flyttade från huvudstaden till landet för din skull.

– Ja, hon stannade hemma och hjälpte mig att ta hand om barnen. Det var smartare att jag som tjänade mest jobbade. Men för två år sedan när barnen blev mer självgående började Karin jobba på Kvinnoforum, bland annat med information kring hedersrelaterat våld.

Ska du bli pappa fler gånger?

– Där kom den!

Är det en onaturlig fråga, tycker du?

– Verkligen inte. Det är inte aktuellt just nu, men inte helt omöjligt.

Hur förhåller du dig till machostämpeln?

–Det är bara tjatigt och andefattigt men hänger med. När man var 20 år hjälpte det till lite grann...”Vad söt du är” var inte det man ville höra då. Men nu... jag syr i knappar åt min fru, jag vet inte hur macho det är.

Det här är jag...

Så tycker jag om...

Britt Peruzzi