– Tyvärr är jag alltid ängslig
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-06-03
Filip Hammar om sin katolska tro, drogerna och relationen till sin utvecklingsstörda storasyster
Från lantis till kändis - från tv-riks-fjant till respekterad mediamakthavare som det svänger om.
Men katoliken Filip Hammar tar framgången med ödmjukhet.
- ”Gud, vilken klassresa...”, i sådana termer skulle jag aldrig få för mig att diskutera.
Den som ringer Filip Hammars mobil får en skvätt 80-tal i örat - Bonnie Tylers ”Total eclipse of the heart”. Trevligt, men han svarar först efter femte samtalet.
- Förlåt. Jag är mitt i en inspelning. Åh, jag vill inte låta märkvärdig nu, det är det värsta jag vet.
Så du är en ödmjuk kille?
- Att sitta och säga det är ju själva definitionen på att man inte är det, säger han när vi några dagar senare träffas över en av alla dessa nördstämplade ”latte”, på en restaurang på Djurgården där han tillfälligt bor, ett stenkast från Gröna Lund.
-Jag är granne med Marcus Wallenberg! säger 31-åringen och låter själv förvånad.
-Han verkar soft, kommer i en stor Audi med några som kör honom. Det känns som om han lever och mår bra.
Vad tycker Marcus Wallenberg om att ha dig som granne?
- Undrar om han ens noterat mig. Han hälsar, men om han visste vem jag var skulle jag bli hedrad.
Lägenhet på Djurgården, karriär, flickvän. Många pluspoäng för en lantis från Köping?
- Eller hur? Men jag lever inte glamouröst. Det skulle vara lätt att fika bort sitt liv på ett Östermalmsfik, sitta i tajt tröja, dricka latte och göra ett program var tredje månad. Men jag går till jobbet varje morgon.
Filip Hammar förvånar. Som en skinnjackeklädd slyngel med exceptionellt ordförråd. Som en nyhetsreporter som sadlade om till en tv-form som anses pendla mellan galenskap och genidrag.
Kanske är det därför han nått framgång. De flesta bara snackar - några få gör slag i saken. 1997 skojskrävlade den dåvarande nyhetsreportern inför journalistkollegorna om att han inom några år skulle ha en egen tv-show.
Han hade fel. Han fick inte en tv-show. Han fick sex tv-shower.
- Nä, sa jag det? säger Filip Hammar och rodnar ett penseldrag.
För 31 år sedan föddes han i Köping. Det var 25000 invånare, en villa och mycket familjeliv. Mamma Tiina smittade sonen med mod att göra det han tror på. Av pappa Lars - som bar basker - fick han kärleken till Frankrike, och ängsligheten.
- Tyvärr. Jag har alltid två-tre grejor jag måste vara ängslig över.
Vad är du nu ängslig över?
- Att jag är ängslig. Över allt från en p-bot till att människor kanske inte tycker om mig, säger han och understryker att det största föräldraarvet ändå är ”ett sjukligt intresse för människor”.
- Inget gör mig så lycklig som en udda karaktär. Nästan alla människor jag gillar, bra eller dåliga, opererar i samhällets periferi.
Som hans syster Linda, 34, som är utvecklingsstörd och lever på ett gruppboende hemma i Köping.
- Jag älskar min syrra, så klart. Jag är på hennes gruppboende och hälsar på då och då och det är helt fantastiskt. Av någon anledning tittar de på mina program och tycker följaktligen att jag är helt störd. Det är roligt.
Redan som barn var Filip beskyddaren, som följde hem från dagis, och som försvarade.
- Då var det många som påpekade att hon var annorlunda. Barn är svinelaka. Men nu är hon en vanlig syrra, som ringer och ältar sina kärleksproblem med mig, säger han och ler.
Ditt engagemang märks.
- Man väljer ju att engagera sig i frågor som ligger en närmast om hjärtat. Jag kan tycka, varför ska Linda ha så lite pengar att röra sig med i månaden? Och varför har folk som jobbar med utvecklingsstörda så dåligt betalt? Man borde satsa mer på handikappade, ge dem mer intryck och inspiration.
- Man får inte glömma att utvecklingsstörda har exakt samma problem - kärlek, pengar, stress - som andra. Men de har inte alltid lika lätt att artikulera sina problem. Man måste ta sig tid och de måste få tid.
Är det ett livslångt ansvar?
- Jag är fullt inställd på att min syster kommer vara en betydande del av mitt liv hela tiden. Men jag vill inte framstå i tidningen som killen som tar hand om sin utvecklingsstörda syster. Jag hade kunnat göra mycket mer. Dessutom klarar hon sig alldeles utmärkt utan mig. Hon brukar vara rätt trött på mig!
Lärarsonen Hammar klargör att han vet exakt när det han säger riskerar att låta fel. Trots en närmast hämningslös framtoning i tv-rutan verkar han blyg i rollen som intervjuad och han blir nästan övertydligt ödmjuk när hans katolska tro kommer på tal.
Det var under gymnasietiden som hans föräldrar konverterade och han själv ”åkte med på spåret”. Varje söndag packade familjen in sig i Forden och for till Väs-terås där närmsta katolska kyrka fanns.
- Efteråt gick vi på McDonalds! Men att i dag göra en grej av att jag är katolik, nej... jag är oerhört normal och jag skulle behöva bikta mig veckor i sträck för att bli betraktat som ren.
Varför konverterade ni?
- Min far är sinnlig och min mor religionslärare och det där ”rummet” är väl mer sinnligt inom katolska kyrkan.
Varför blev även du katolik?
- Jag har alltid tyckt om fotbollsspelare som gör korstecken. Men det var ju inte därför. Det handlade om samhörighet i familjen. Ett tag gick jag i kyrkan varje helg, det var skönt att hålla käften en timme.
Och nu?
- Nu börjar det slå åt något slags agnostikerhåll*. När man jobbar med media borde man kanske bli buddist och bo i Nacka? Som Agneta Sjödin. Nej, religion får aldrig bli ett sätt att göra sig mer intressant.
Varför tror du på Gud?
- Tror du inte att det är bra att ha en tro när man går omkring och är så ängslig som jag är?
Om bara biktprästen hade anat. Att minstingen Hammar skulle lura i stackars Skansenbesökare att Lasse Berghagen var död, dansa alldeles babynaken på en festival i USA och - spotta på folk.
Har du slutat spotta på folk på gatan?
- Ja. Och jag spottade bara på Fredrik.
Vad var tanken med det där tv-inslaget?
- Att visa hur mesiga svenskar är. Om man gjort likadant i Frankrike eller i Italien hade man blivit mördad. Sedan var det ett bra sätt att kicka i gång hela medieeventet Filip och Fredrik.
Måste man inte vara drogad för att göra så galen tv?
- Nej, men... det enda jag säger med droger... Åter igen - tonårsrevolten, man var duktig i skolan och skötte sig hemma, sedan kom man till Stockholm och där skapades en fascination för droger.
Hur är det med drogerna, då?
- Det är fascinerande med historier om droger.
Men det finns några historier om dig och Fredrik också.
- Nej. Jag nyttjar inte narkotika. Bara snus och alkohol, säger Filip allvarligt.
Nästan lika allvarligt reagerar han på antydan att han och parhästen håller på att bli folkliga. Filip vill inte bli slentrian, som ”latten” som nu är urdrucken.
Hur ser du på er som maktfaktor i Mediasverige?
- Jag vill fortfarande vara brasilianska fotbollslaget som spelar gladfotboll. Men vi är ju inte några blåögda killar som fått chansen göra tv. Det har funnits en konsekvens i det vi gjort, utan fundamentala kompromisser, säger Filip som sin kompromisslösa vana trogen bokat resa till Franska rivieran. Ett barndomsmåste.
- Min far drabbades tidigt av en absurd frankofili. Varje sommar hyrde vi en liten lägenhet på rivieran och bilade ner, i fransk bil så klart, en Renault 12 som jag skämdes lite för.
Som barn kunde Filip Hammar ses promenera i miljonärsparadiset, ofta med sin gudfar, en italiensk murare.
- Franco. Han var koncentratet av den avslappnade medelhavsmannen.
Som du skulle vilja likna?
- Ja. Och som jag samtidigt hatar, som gått på myten om sig själv som romantikens fanbärare.
På tal om romantik. Efter en kräftskiva 1997 lär du ha suttit på en brygga och sagt: ”Här sitter jag, en av Sveriges fem bästa älskare, ensam.” Sant?
- Att jag har sagt det? Kanske. Jag ville säga något kul, men det ligger ingen sanning i uttalandet tråkigt nog.
Och häromåret blev du utsedd till Sveriges femte sexigaste man. Vad hände däremellan?
- Ingenting.
Så det var tryckfel?
- Ja, skriv det.
* Agnosticism = uppfattningen att det inte går att veta om det finns någon gud
Det här är jag
Så tycker jag om
Britt Peruzzi