Så skapas en tv-pajas

Aftonbladets Peter Kadhammar om Robinson- Robbans uppgång – och fall

Jag har suttit hemma hos Robert Andersson - Robinson-Robban - och pratat i flera timmar och när jag sätter på mig skorna i den trånga tamburen säger hans flickvän Anna -

- Du skriver väl inte för elakt om Robban nu?

- och hon ler osäkert och vädjande, en ursympatisk tjej som hela förmiddagen har kommit med små inpass - Robban är egentligen inte som han verkar" här hemma är han en fin kille, väldigt vettig faktiskt...

Robban säger inget alls, för honom är det självklart att jag ska spotta på honom, denna tevepajas, detta patrask från dokusåpornas skymningsvärld - ja, han har sagt det själv gång på gång medan vi suttit vid köksbordet - jag är en spottkopp och det bjuder jag på!

Frågan är då varför han alls släpper in mig, om han tar för givet att det än en gång ska stå något i tidningen om Idioten Robban som gör precis vad som helst för att få synas - synas - och nu syns han ju en gång till!

Han har suttit i det prydliga lilla köket och ätit gröt och hårdkokta ägg som han knäcker direkt på bordsskivan och berättat att han i stort sett inte tjänat ett öre på Robinson och Big Brother och alla de krogframträdanden - fast uppträden är ett mer passande ord - som han gjort sedan det stora genombrottet i Robinson 1999. Ni minns väl när han doppade pungen i en drink på Harrys i Jönköping?

- Jag behöver inte så mycket, säger Robban. Hyran var 1500 innan dom renoverade. Då klarade jag mig på 4000 i månaden. Nu är hyran fem och tre?

- Men vi är två som delar, säger Anna.

- Jag drar in bra pengar på att skotta snö. Förut jobbade vi på beting men det ändrade dom när jag tjänade för mycket. Nu får vi timpeng.

Ah, Robban! Till och med som snöskottare måste han utmärka sig. Han gör det omgivningen förväntar sig av honom - fast mer, större, intensivare, värre.

Det där kunde man se redan när han som glop tränade skidor hemma i Gällivare. Farsan älskade skidsport och ville att Robban skulle träna och vem var det man alltid - alltid - såg ute i spåret? Robban!

Han tränade så mycket att ryggen pajade redan när han var i 14-årsåldern men det hindrade honom inte från att fortsätta.

Innan smärtorna satte in brukade han vinna, specialiteten var tung terräng, lååånga, tuuuunga backar, och när smärtorna kom fortsatte Robban i alla fall - mil efter mil, det var som att åka med fotboja säger han, den ständigt närvarande smärtan?han vann inte mer men fortsatte i alla fall, fortsatte upp i skidgymnasiet?en gång i veckan sprang han rakt ut i skogen - rakt ut - i två och en halv timme och sedan hem igen?

Det gäller att tukta psyket, säger han.

Det gäller att tåla smärtan.

Smärtan!

Han säger att den Robban han är nu, inför svenska folket, den Robban vi känner, ger honom en nästan fakirisk känsla.

Det som är pinsamt i våra ögon - pungen i drinken, den blåmålade Robban som löper amok i teve - är pinsamt även för honom. Han kan gå med en klump i magen en hel dag innan han gör det. Men sedan tar han - sats - och - hoppar - och - blir - till - åtlöje - än en gång!

Det gör ont, säger han, men jag klarar av det.

Varför gör han det?

Därför att publiken vill se en pajas!

Det är så Robban har tolkat den moderna medie- och underhållningsvärlden, och hans tolkning har visat sig korrekt. Ni läser den här artikeln, eller hur?

Skidkarriären kunde Robban glömma. Han drömde om att bli naturfilmare - pluggade film, redigering och journalistik på folkhögskolan i Kiruna. Han såg en annons om att Sveriges Television sökte deltagare till ett nytt slags underhållning, en dokumentär såpa.

Robban skickade in en ansökan, ett alldeles normalt, artigt brev. Inget svar.

Han tittade på första säsongen av Expedition: Robinson på teve och fattade att teve ville ha typer som bråkade och intrigerade. Ju värre desto bättre. Det fanns en likhet med den första stora såpaserien Dallas, och med Dallas var en sak klar: den ende man mindes var den otrevlige, rufflande JR Ewing. (Expedition: Robinsons förste programledare, Harald Treutiger, gör samma liknelse: "Ett Dallas med verkliga människor", säger han.)

Sålunda skrev Robban, som är verbal och påfallande intelligent, en ny ansökan. Brevet var kort och kärnfullt och löd ungefär så här:

Tjena, jag är norrlänning och har inga som helst ambitioner mer än att åka snowboard, gå på a-kassa och sätta på brudar.

Produktionsbolaget Strix kallade Robban till intervju på hotell Plaza i Umeå.

Innan han åkte gjorde han en lista för sig själv. Vilka fördomar har stockholmarna om norrlänningar? Få se?skiter i allt?hatar bögar?lever på bidrag?tänker inte tolerera om någon gammal kärring vill åt hans mat på Robinsonön, den kärringen dräper han i så fall?bonnig?

Ylva Hultén på Strix ansvarade för uttagningen i Umeå och hon minns mötet med Robban väl. Han var så himla oförskämd! och lade fötterna på bordet?och satt där och åt en - banan! och?pratade om bidrag och sa att?det är bättre att såna som du jobbar?och?ja, herre gud?

?det var succé! Robban var en otroligt tydlig personlighet och bjöd på sig själv ... ett oborstat kid (han var 23 år då) ? en sådan bra karaktär ... honom ska vi ha!

Programledaren Harald Treutiger var också förtjust. I första säsongen av Robinson hade Ola Melén haft rollen som omogen, naiv pojke. "De säger dumma saker som gör sig bra i programmet" och det låter väl cyniskt, och visst, det är cyniskt... "man ställer olika karaktärer mot varandra och exploaterar dem", som Treutiger säger.

Dessutom, säger han, såg Robban söt ut i badbyxor. Han hade manlig babefaktor. "Sex kan man inte underskatta i underhållningsbranschen."

Robban blev en av de utvalda till andra säsongen men bröt benet när han med snowboarden skulle visa några trick för ett teveteam.

Han fick veta att det inte var säkert att han skulle få vara med tredje säsongen. Men han blev i alla fall bjuden till Strix julfest det året och för att försäkra sig om att inte bli bortglömd stapplade han runt med gipsat ben och ansträngde sig för att vara det största svin stockholmarna någonsin sett.

1999 fick Robban äntligen vara med. Han blev omgående Robinson-Robban med svenska folket och den första kommentaren om honom i Aftonbladet löd: Vilken lelle. Helt otroligt.

De som är i branschen vill gärna se att det var historia som skrevs - dokusåpahistoria. Robban lade snabbt grunden för att bli den störste av de stora i dokusåpahistorien, till exempel under den berömda middagen med medtävlaren Lisa Knapp när han slafsade i sig mat och blev kanonfull.

Det var bra teve!

- En underhållande scen, säger Peter Borg som var producent för inslaget.

- Middagen var bra teve för att Robban var så absurd, säger Mattias Olsson som var producent för hela säsongens Robinson.

Robban hade sett hur den förste Robinsonvinnaren, Martin Melin, blivit mottagen efter segern. Som en kung! Fan, vilket kul liv han fick under ett år! Så ville Robban också ha det.

Robban hade gått ett år på folkhögskolan i Kiruna. Han hade sökt till mediautbildningen på folkhögskolan i Skurup, men inte blivit antagen. Så vad har en arbetargrabb från Gällivare att komma med? Sitt mod. Modet att göra bort sig. Vilja. Tävlingsinstinkt.

Robinson skulle vara en genväg in i mediakarriären.

- En fattig kille från Lappland måste skrika högst för att märkas. Det vore annorlunda om jag kom från Djursholm, säger Robban.

Expedition: Robinson blev en sanslös succé, och strax följde fler dokusåpor än någon kunde hålla reda på. Med dokusåporna följde också ett nytt produktionsförhållande inom underhållningsindustrin. Tidigare hade artister fått betalt för sitt arbete, och ju större artisten blev desto bättre betalning.

Men i dokusåporna hade människor från gatan huvudrollen, och de var tacksamma för att få vara med i teve. Att synas var belöningen. Robban (liksom de andra deltagarna) fick drygt 13000 kronor för 1999 års Robinson.

Det var en förklaring till att dokusåporna så snabbt intog alla tevekanaler. De var så billiga att göra! Och en man som Robban - ja, han fick ju vad han ville - han blev stjärna! "Vi har skapat figuren Robban?en glad skit som tänker för lite och för kort", säger Gunilla Nilars, projektledare på Sveriges Television.

?men en stjärna utan pengar. Visst åkte han runt och visade upp sig på krogar, men fick han alls något betalt så var det i sprit och en slant svart.

Hans stjärnstatus byggde enbart på att han var det bonndrägg från Gällivare som han hade spelat i Robinson, och han bjöds in till gästspel i andra såpor, som Big Brothers "stjärnvecka", eller Radio i kanal 5 där Robban utmärkte sig genom att - utan betalning - nästan ta livet av sig i en isvak. "De ville ha en tok med", säger han.

Det var Expedition: Robinson som var grunden för Robbans ryktbarhet.

Robinson hade blivit ett Frankensteins monster som stapplade ut ur tevehuset och levde ett eget liv.

De ansvariga på Sveriges Television var bekymrade. De hade förlorat kontrollen. Robinson blev besudlat, säger Gunilla Nilars. Det var inte längre en lyxsåpa (i betydelsen påkostad) utan kom mer att handla om deltagarnas fritid, Robbans märkliga påhitt - allt utom, öh, programmet.

- Att vi bestämde oss för att lägga ner Robinson berodde mycket på hur Robban och andra agerade, säger Nilars.

- Robinson levde ett eget liv i pressen och på turnéer som vi inte hade någon som helst kontroll över. Det blev svårt för oss att hålla fast vid programmet, säger SVT:s nöjeschef Hans Rosenfelt.

Sista säsongen skulle bli den stora finalen - ett Super-Robinson. Tittarna fick rösta om vilka av de gamla deltagarna de ville se igen, och självklart kvalade Robban in. Han skottade snö när teve ringde.

Den här gången var betalningen ännu sämre: 10500 kronor netto för en hel säsong, men vad tusan, får man chansen är det bäst att ta den.

Syns jag inte finns jag inte! Det finns väl inte en svensk som inte minns finalen, när Robban satt blåmålad och sedan tuggade på sin röstlapp, snodde segrarens statyett och sprang ut. (Gunilla Nilars plockade sedan upp den salivvåta lappen för att försöka tyda vem han röstat på.)

Det var förfärligt - skandal!

Men även den gången gjorde Robban vad som förväntades av honom. Han hade planerat att måla sig chockrosa men blev kontaktad av två män i Göteborg, som hade startat en internetsajt för försäljning av potensmedlet Viagra. De ville att Robban skulle måla sig blå. Blått är Viagras färg. En av männen, som per telefon presenterar sig som Marcus Martinsson, säger:

- Det är inte så många gånger man har en galning i teve som är beredd att göra vad som helst. Robban var den mest omskrivne i Sverige efter Göran Persson. Dessutom var han den fattigaste kändisen.

Martinsson satt hemma i Göteborg och såg finalen.

- Robban gjorde vad han skulle, förutom att ta av sig skjortan.

Där kom det igen. Robban gjorde vad han skulle - vad som förväntades! Även teveledningen var informerad om att Robban skulle vara blåmålad (fast de fattade inte varför). De gick med på det, ett organiserat hyss?det skulle bli en snackis i stugorna, ett värdigt slut?men så blev det som vanligt med Robban - han gjorde vad han skulle - men mer! värre!

Han skulle ha fått två kronor per såld viagratablett efter reklamkuppen, men eftersom han inte tog av sig skjortan kunde Martinsson och hans kolleger hävda att reklamvärdet inte blev så stort, så några pengar fick inte Robban.

Den gången heller.

För Robban kunde det vara rena förlusten att visa upp sig.

Som den gången Michael Brinkenstjärna, manager för så många av dokustjärnorna, ringde och ville ha ner honom till Grebbestad och röja. Brinken skickade en enkel biljett, tågresan hem betalade Robban själv.

Eller den gången Brinken ringde och bad Robban att hyra en bil snabbt som fan och komma ner till en krog i Nynäshamn, för Aftonbladet var där. Robban gjorde vad han skulle och väntar fortfarande på ersättning för bilhyran, säger han. (Brinkenstjärna säger att om Robban inte fått pengar beror det på att Robban är skyldig honom.)

Brinken, ja, Brinken säger att han brukade uppmuntra Robban och de andra dokusåpakändisarna att göra grejor som skapade rubriker. Robban var förstås värst. Tänk när han doppade pungen i drinken på Harrys i Jönköping - det var ... fantastiskt. Vilka rubriker!

Men rubriker för vad? Några pengar handlar det egentligen inte om, mer än för bolagen som producerar dokusåporna. Robban fick inget betalt i Jönköping. Heller. Och alltför stora rubriker om alltför knäppa grejor kan ju bli?helt fel i långa loppet. Patrik Snygg, VD för Harrys i Jönköping, säger:

- Vi köpte en show av Brinkenstjärna. Han skulle komma med två dokusåpakändisar, men det dök upp fler. Det var otrevligt. Vi vill inte bli förknippade med sånt här.

Det där fattade Robban också. Han säger: Om jag fortsätter att vara Robinson-Robban i fem år till finns det inte en normal arbetsgivare som skulle anställa mig.

Och så träffade han sin flickvän, Anna, och hon fick honom att lova att lägga av.

Han hade varit hela Sveriges slagpåse i fem år. Det bjöd han på. Han hade blivit en av Sveriges mest omskrivna personer, men han var nog den ende som det aldrig hade stått ett gott ord om.

Robban fick en kick av att synas, visst. Han tålde smärtan, den fysiska och den psykiska, som när två tjejer kom fram till honom på Stureplan och sa: Att du inte tar livet av dig? Du borde skaffa en revolver och skjuta dig.

Men han tålde inte smärtan i att bli förbisedd, att återförvisas som en lappländsk nobody som hade fått publiken att skratta en stund. När Robban ringde runt till tevebolagen och berättade om sin egen idé, en svensk version av den amerikanska succén Jackass, var intresset noll. Han mötte bara likgiltighet.

Robban var fast i monstrets grepp - ja, Robban var på sätt och vis monstret. Det var ett grepp som han ville ta sig ur, men hur?utan att försvinna in i tystnaden?

Då bjöds han på möjligheten att delta i en ny skenbild, men en skenbild av annat slag, som skulle rätta till den gamla vrångbilden. Allt var ju spel - allt hade varit spel ända sedan den dagen han steg in på Plaza i Umeå.

Två unga killar som kallade sig Team Paparazzi ringde. De ville att Robban skulle komma till O'Learys i Haninge och mingla, ett vanligt jobb, som egentligen inte var något jobb, och ingen betalning heller förstås.

När Robban kom dit sa de att de hade värsta grymma idén. Alltså, Robban hade ju haft dålig press men nu kunde han få upprättelse. En tjej hade gått med på att låtsas vara utsatt för ett våldtäktsförsök och Robban skulle rädda henne.

Robban skulle bli hjälte.

Och Team Paparazzi skulle sälja bilder.

Robban tvekade. "Jag ska bli seriös", sa han.

Men å andra sidan, det här kunde vara en början för den nye, seriöse Robban. Och insatsen var liten, han skulle bara stå därute vid McDonalds i Handens centrum och säga till poliserna att han jagat våldtäktsmannen på flykten. En skådespelarinsats, typ.

Så de gick ut och en av de aspirerande kändisfotograferna ringde polisen och snart kom en patrull med blåljusen på. Robban sa att han hört den unga kvinnans skrik, rusat fram och slitit bort gärningsmannen, som sprungit sin väg.

Sedan gick Robban in på O'Learys och tog en öl till.

Nästa dag hade Expressen denna rubrik över hela förstasidan:

ROBINSON-ROBBAN

räddade kvinna och

SLOGS MED VÅLDTÄKTSMAN I NATT

De aspirerande fotograferna hade lyckats kränga en suddig bild när Robban pratade med en polis.

Han hade en klump i magen - igen. Hans kompisar ringde och sa, alltså, fy fan Robban, vad starkt gjort! Du är en hjälte! De skulle bara veta?

Efter ett par dagar sprack det förstås. Tjejen snackade. Hennes kompis snackade. Det stod i tidningarna att polisen trodde att allt varit en bluff.

Samma dag skulle Robban på samtal om en ny dokusåpa i trean, Club Goa. Där satt Ylva Hultén som hade fastnat för bonndräggen Robban sju år tidigare, där satt ett helt gäng och tittade på honom och ville prata om det nya, stora projektet, och Robban sa:

Kommer jag med tänker jag vara mig själv. Det blir inga upptåg.

Varför det? sa de.

Därför att ni inte vet vem jag är. Det är slut med skandaler.

Och Robban kände hur intresset bara dooooog i rummet och de frågade hur det var med den där våldtäktshistorien och Robban sa det var äkta, tidningarna skriver bara skit, och sedan tackade de och Robban gick hem.

Samma kväll kom polisen.

Robban sitter på golvet i vardagsrummet och tittar på Discovery. Han äter spaghetti med köttbullar. Teven står i ett stort mörkt skåp som Robban och Anna fått av TV4 Plus. Det var när de ställde upp i programmet Sambo.

Det var bingo, säger Robban, eftersom han knappt hade några möbler, bara några gamla prylar som han fått av kompisar. Sambo kom hit och inredde hela plejset. Soffan är visserligen gammal, men de la ett snyggt överdrag på den.

- Jag har ansökt om att få vara med i Riket, säger han.

Det rasslar i dörren och Anna kommer in.

- ?om jag får vara med där ska jag spela den värste härskare världen har skådat. Det blir stor humor.

- Du vill bara synas, säger Anna.

- Inte bara. Vem tackar nej till att få en gratis månad på en ö nere i Malaysia? Jag var där två gånger. Vilken arbetare kan drömma om nåt sånt?

- Och inget betalt fick du.

- Jag skulle kunna söka ett städjobb eller sitta i tunnelbanan. Men livet måste ha ett innehåll. Jag blir lycklig av att underhålla.

- Du vill synas.

- Om jag vore född i Djursholm hade det varit en annan sak. Jag kommer från en arbetarfamilj i Gällivare. Fattigt folk går alltid i motvind. När jag kommer med mina egna idéer är ingen intresserad. Om jag vore född i Djursholm hade de lyssnat. Det är jag säker på.

Rättegången mot Robert Andersson och de andra inblandade i falsklarmet hålls i Handens tingsrätt i dag.

I dag står ”Robinson-Robban” inför rätta. Åtalad för falsklarm i samband med en påhittad våldtäkt. Verkligheten har hunnit ikapp Robert Andersson. Aftonbladets Peter Kadhammar har träffat Sveriges mest utskällda kändis. För första gången berättar Robban den verkliga historien om sig själv, en kille som tål smärtan att bli gjord till åtlöje - men inte att bli ”en nobody”. Numera försörjer han sig som snöskotttare.

Peter Kadhammar