Jag växte upp i en sekt

Tv-sportens Micke Leijnegard: Vi var utfattiga Gud skulle försörja oss

Han är flickornas favorit och tv-sportens ankare.

Nu berättar Micke Leijnegard om sin fattiga uppväxt, tiden inom Maranatarörelsen och vägen bort från frikyrkan.

 Trivseltorsken. Så kallas han bland kompisarna i Umeå. Michael Leijnegard. Nej, inte Michael. Micke. Alltid Micke. Och alltid lika trevlig. Glad. Social.

Han är ”tv-kändis”. Har ett ansikte som fäster. Beskrivs ständigt med smickrande uttryck som ”naturbegåvning” och ”given talang”. Ändå – trots sitt superduperjobb på SVT:s sport och sin stjärnstatus – tvekar han lite när vi ska gå in på Grand Hôtels veranda i Stockholm för att äta lunch.

– Huh. Jag trodde inte att de släppte in sådana som mig här, folk i jeans.

Han blir insläppt. Givetvis.

Men hur känns det att alltid bli beskriven med lovord?

– Det är kul att jag framstått som kaxigare än vad jag egentligen är. Jag kan bli less på att alltid vara så artig och trevlig. Men jag kan inte skryta. Att vara tv-programledare är helt enkelt något som jag har lätt för. Det beror på att jag har en medfödd talang. Inte för att jag jobbat jättehårt för det.

Kommer du att bli kaxigare nu?

– Allmänt i livet skulle jag behöva vara mer bestämd. Mer rädd om mig själv. Visst, man ska ge och vara bussig och ställa upp. Men jag har varit på väg att bränna mig. Så där när man inte orkar vara en kul kille med sin tjej och dem som står en nära. Men de senaste tre åren har jag mått bättre än någonsin. Någonstans har jag en grundsyn att meningen med livet är att vara schyst mot andra, för det kommer tillbaka till dig själv.

– Det finns en annan inställning som är att ta för dig så mycket som möjligt under ditt korta liv, då når du framgången. Det där hatar jag. Den inställningen är roten till all skit som finns i världen.

Streber kanske är en snabbare väg till toppen. Men (som tur är) – funkar ”hygglig” också. Sedan sex år tillbaka har Micke Leijnegard varit reporter på sporten på SVT. Han har erbjudits att leda Melodifestivalen (”Men jag tvingades tacka nej eftersom det krockade med OS-sändningarna 2002. Det gör mig lite bitter – det hade varit grymt kul.”) Han pendlar mellan Stockholm – där jobbet finns – och Umeå där han bor tillsammans med Lena. Hon är ”the real thing-dinga-ling”-kärleken. Lärare och mamma till Elsa och Klara. Lena och Micke träffades redan för tio år sedan. Men först för ett par år sedan tände det till och idag bor de tillsammans i ett radhus i Umeå.

Kollar Lena på sporten?

– Ja, det gör hon. Men hon är inte ett dugg intresserad. Hon säger att hon tittar för att få träffa mig lite mer. Så frågar jag: ”Såg du det där om Annika Sörenstam? Inte? Men du sade ju att du såg sändningen.” ”Ja, men jag tittar bara på dig.” Och jag vet att hon tänker: ”Ahmen, luggen! Kom igen! Vad har han gjort!” (Skratt).

Ska ni gifta er?

– Jag vet inte. Men det vore kul. Vi har en sådan fruktansvärt stor bekantskapskrets båda två, det kommer att bli flera hundra gäster om vi bjuder in alla som vi tycker om. Så vi har kommit överens om att själva vigselcermonin gärna får vara pampig i kyrkan – men festen efteråt måste vara Hultsfreds-festivalen för att alla ska få plats.

Vägen till journalist har varit slingrig, på sätt och vis. Micke Leijnegard började på Strömbäcks folkhögskola utanför Umeå, därifrån till Radio Västerbotten där han stannade i fyra år. Sedan blev det TV Botnia och så vidare till SVT.

Men innan det blev journalist fanns tankarna på att bli evangelist. När Micke Leijnegard växte upp var hans föräldrar medlemmar i Maranatarörelsen, en omdiskuterad utbrytargrupp från pingstkyrkan. Rörelsen blev mycket omskriven i slutet av 70- och början av 80-talen och anklagades bland annat för att isolera sina medlemmar från omvärlden. Arne Imsen, rörelsens grundare, gjorde sig känd för sin frispråkighet. Han tog bland annat ställning för barnaga och jämförde dåtidens gayrörelse med naziströrelsen, uttalanden som ofta ledde till svarta rubriker. Leijnegards pappa stod Imsen nära och fick i uppdrag att flytta till Norrland för att sprida läran.

– Men Imsens uttalanden om barnaga och homosexualitet var något som dök upp sent i rörelsens historia, säger Micke Leijnegard. Pappa reagerade mycket starkt på dem, och jag minns att han muttrade om dem hemma.

Micke Leijnegards egna bilder från barndomen i rörelsen är tvärt om ljusa, fyllda av musik, väckelsemöten, gemenskap, en stark tro och vänskap. Men här fanns också en oerhörd fattigdom. Leijnegards pappa skulle visserligen sprida läran, men detta jobb gjordes på heltid och utan lön. Familjen hankade sig fram på kollekten.

– Vi var utfattiga. Pappa skulle ju inte ha någon lön – Gud skulle försörja honom. Vi levde på frivilliga gåvor, och fick inget från rörelsen. Underbart, eller hur? Det kan göra mig galen när jag tänker tillbaka på det. Alla i rörelsen visste om hur det låg till. Här kämpade Lasse Johansson och hade en hemmafru och fem barn. Men ingen gjorde något. Inte konstigt att man kan vara hatisk så här i efterhand. Så som han har jobbat? Han skulle ha en bra pension, om han slitit lika hårt på ett normalt ställe. Nu sitter han och mamma och är fortfarande fattiga.

På vilket sätt märkte du, personligen, att ni inte hade pengar?

– Man kände av det en del. Till exempel var det supermode med skoterskor av olika modeller, med snygg färgad stripe på sidorna. Men det som var hetast, var ju alltid lite dyrare. Och jag visste, att det var inte ens någon idé att fråga mina föräldrar: ”Skulle jag kunna få ett par skoterskor?”. För jag visste att vi inte hade råd.

– Morsan var medveten om det här. Hon sade: ”Jag har köpt ett par jeans, du kan väl kolla om du tycker att de är OK”. Så när man tittade så såg man direkt att det inte skulle funka. Och hon blev jätteledsen, för de hade ju inte råd. Men mer än så märkte man inte av det. Då var det ju inte som det är i dag – när ungarna måste ha de rätta grejorna. I dag är det mer skoningslöst. Du är körd om du inte har rätt jeans.

– Jag har många färgstarka minnen från min barndom också. Vi var ju fem barn, och pappa köpte en begagnad taxi, en lång-merca. Med den turnerade vi i hela Sverige på somrarna för att besöka olika väckelsemöten. Jag har sett Sverige utan och innan. Det var vansinnigt roligt att packa in sig i bilen. Minsta syrran låg i hatthyllan och läste serietidningar, resten av oss satt utportionerade över hela bilen. Dessutom hade vi alltid Bessie, vår samojedspets med, som hade sin plats i baksätet. I den där bilen upplevde jag mina starkaste barndomsminnen. Farsan köpte ett gäng kassetter med countryns största hits, och det där diggade vi till när vi for fram på vägarna.

– Mitt liv var faktiskt oerhört normalt. Det där med Maranata och alla väckelsemöten var lika vanligt som att gå och handla. Det ingick. I min familj var det egentligen inte så religiöst. Vi bad inte bordsbön, och det var knappt vi läste ”Gud som haver...” på kvällarna. Vi hade högt i tak och fördomsfritt – det är väl därför jag inte blivit så skadad som jag skulle kunnat bli. Mina föräldrar är – och var – coola och vi barn fick ha jeans och moderna kläder. Morsan och farsan var ju ingen ”sekt”. Klassfest och bio och sådana saker var helt OK. Däremot gillade inte farsan kortspel. Vi spelade hemma hos kompisar, men talade inte om det hemma. Farsan hade spelat bort en hel del innan han blev frälst, när han var ”ute i spriten” som det hette. Men allt det där ska jag skriva en bok om, så det kan jag inte berätta mer om nu.

Vad fick dina föräldrar att slutligen hoppa av?

– Framförallt ledaren, Imsens, allt mer tilltagande sektledarambitioner. Från början var rörelsen socialistisk. Maranata skulle vara fria och rörelsens medlemmar skulle bara träffas och lovsjunga Gud. Det fanns ingen medlemsbok och ingen skulle bestämma. Vilket i sig var en katastrof, för man sade att Gud skulle välja ut ledaren. Vem som helst kunde ställa sig upp och säga: ”Gud har sagt till mig att jag är ledaren” ?. Oerhört naivt. Det fanns en massa småpåvar överallt.

– Jag gick i tvåan när mina föräldrar hoppade av. Efter det kom det mycket dumt i rörelsen. Som att alla kvinnor skulle skyla sig med hucklen och grejor. Det där upplevde aldrig jag.

Hur blev ditt liv efteråt?

– Mina föräldrar gick tillbaka till pingstkyrkan. I dag är de inte med i något. Själv slutade jag att vara med överhuvudtaget 1986, ungefär samtidigt när jag började läsa på folkhögskolan. Jag kände att mina mål att bli något stort inom kristenheten inte var ädlare än drömmen att bli rockstjärna, eller att bli en framgångsrik företagare. Jag började inse att mina ideal inte alls var särskilt vackra. Jag hade satsat på fel sätt. Jag ville ju inte det här på riktigt. Allt blev väldigt krasst – vad ska jag då bli? Jag kom fram till att det var skriva jag var bra på. Därför blev jag journalist. Jag hade turen att komma till en religiös folkhögskola. Hade jag helt hoppat av kristenheten rätt ut i världen, hade kontrasten blivit för stor. Men nu hamnade jag på ett ställe där folk drack, rökte, hade sex – och ändå trodde på Gud. Det hade jag aldrig sett tidigare. Jag insåg att jag inte behövde gå runt och vara det där helgonet som jag varit. Det var en enorm befrielse.

Har du missat mycket som tonåring?

– Ja, det har jag ju. Bara det här att få se sig som tonåring, som en person som får bli arg och göra dumma saker i rent oförstånd. Men det tog jag igen under några år.

Vad gjorde du då?

– Det lämpar sig inte i tryck. Men det var väldigt kul.

fakta/Lars-Michael Micke Leijnegard

Ulrika Svensson