Hitlers hemliga liv som homosexuell

Ny bok avslöjar diktatorns dubbelliv

Adolf Hitler var det tyska rikets maktfullkomlige Führer. En man som härskade över liv och död i nazismens grymma tolvåriga diktatur.

Han var också en rädd man. Rädd för att det tyska folket skulle få veta hans väl dolda hemlighet.

Adolf Hitler var homosexuell. En man som i ungdomen försörjde sig som homosexuell prostituerad och senare fick utlopp för sin sexualitet med olika män i sin nazistiska omgivning.

En man som åtråddes av miljoner kvinnor över hela Tyskland, men som själv äcklades av kvinnlig fysisk kontakt.

Detta hävdas i boken ”Hitlers hemlighet” som i morgon kommer ut i hela världen. I Sverige ges den ut av bokförlaget Forum. Den är skriven av Lothar Machtan, professor i modern historia vid universitetet i Bremen.

Aftonbladet kan i dag med svensk ensamrätt publicera några avsnitt ur boken.

1907 träffades Adolf Hitler och den jämnårige August Kubizek i Wien. De delade rum i ett halvår och hade sen sporadisk kontakt livet ut. 1940 gick Kubizek in i nazistpartiet och fick i uppdrag att skriva en bok om sina minnen med Hitler. Han förnekade att Hitler var homosexuell men sa att deras vänskap från början ”bar ovanlighetens stämpel”.

”Ett sådant ögonblick var den lyckliga återföreningen på Wiens Westbahnhof i februari 1908, som Kubizek i den tidiga versionen av sina minnen skildrade på följande sätt: ”Min vän väntade redan på perrongen, hälsade mig glädjestrålande med en kyss och förde mig sedan direkt till sin lya där jag skulle tillbringa den första natten.” Inför publiceringen av boken tonades denna passage medvetet ned: ”Han gladde sig uppenbarligen över min ankomst, hälsade hjärtligt på mig och gav mig i enlighet med den tidens skick och bruk en lätt kyss på kinden.” Men ett annat ställe i Kubizeks minnesbok är tydligt nog. Under en vandring i bergen överraskades de båda vännerna av ett skyfall. De tog skydd i en isolerad koja och beslöt att tillbringa natten där:

”Under tiden hade jag i övre delen av kojan upptäckt sådana stora kvadratiska tygstycken i grovt linne som bönderna använder för att bära ned höet från de branta bergsängarna. Jag tyckte ju synd om Adolf som stod skakande av köld i sina genomblöta underkläder i dörren och vred ur ärmarna på sin rock. Hur lätt kunde han med sin känslighet för alla slags förkylningar inte dra på sig en lunginflammation. Därför tog jag ett av de stora tygstyckena och bredde ut på höet och sa åt Adolf att han också skulle ta av sig sin blöta skjorta och underbyxa och vira in sig i det torra tygstycket. Det gjorde han.

Han lade sig naken på tygstycket. Jag lade ändarna mot varandra och virade stramt in honom i det. Sedan hämtade jag ännu ett tygstycke och lade det ovanpå. Därpå vred jag ur hans och mina kläder och underkläder och hängde upp dem i kojan, virade också in mig i ett av tygstyckena och lade mig ned. För att vi inte skulle frysa under natten kastade jag lite hö över paketet med Adolf i och ett annat knippe över mig själv.”

[...]

Detta svärmiska ställe avspeglar något av det som enligt Kubizek utgjorde det särskilda med hans vänskap med Hitler: den ömsinta omtanken om den andres välmåga, den kroppsliga närheten och den erotiska dragningskraften samt behovet av en världsfrånvänd tvåsamhet. På så vis tecknar Kubizek omedvetet en bild av en romantisk kärleksrelation som väckte hans sinnesrörelse ännu årtionden senare.

Ungkarlshotellen var centrum för manliga prostituerade

Mellan 1907 och 1914 bodde Adolf Hitler långa tider på olika natthärbärgen och ungkarlshotell i Wien och München.

”Natthärbärgen och ungkarlshotell var enligt Magnus Hirschfeld (samtida sexualforskare, red:s anm) ”häckningsplatser för manlig prostitution”. De människor som strandade där hade ofta svårt att släppa tanken på snabbt förtjänade pengar. Även på Hitlers ungkarlshotell på Meldemannstrasse fanns många som var hänvisade till extraknäck – inte minst Hitler själv.

Alltsedan våren 1911 skulle han i princip ha varit tvingad att leva på försäljningen av sina brevkort, teckningar och akvareller, men så ser det inte ut.

[...]

”Det ser snarare ut som om produktionen av postkort och akvareller fyllde två andra funktioner: dels erbjöd den direkta möjligheter till beskedliga inkomster, dels kan den ha varit ett medel att försiktigt knyta kontakt med penningstinna torskar. Hitler och Hanisch kan på detta sätt ha funnit en lika lovande som riskfri väg till prostitution – och ändå inte ha något med miljön kring den röda lyktan att skaffa.

Denna djärva, det måste medges, tolkning blir plausibel inte bara mot bakgrund av de specifika omständigheter Hitler levde i utan också av de rykten om Hitlers förflutna som alltid var i omlopp. Ernst Hanfstaengl (nazisternas utrikespresschef och homosexuell, red:s anm) anförtrodde exempelvis den amerikanska underrättelsetjänsten 1942 att det ungkarlshotell där Hitler hade bott haft ”rykte om sig att vara en plats som uppsöktes av äldre män som var på jakt efter unga män för homosexuella förlustelser. Det är troligt att Hitler vid denna tid blev förtrogen med typerna gamla vällustingar och unga gigolor.” Några år tidigare hade den österrikiske kanslern Engelbert Dollfuss låtit sammanställa ett komprometterande material om Hitler som framför allt avsåg hans tid i Wien. Dollfuss lär 1934 ha låtit dossieren komma till sin italienske vän och allierade Mussolinis kännedom. Var det en tillfällighet att Il Duce några få dagar efter mordet på Dollfuss lät sin press attackera den nazistiske ledaren som ”mördare” och ”homosexuell”?

Hemliga polisprotokoll om hans möten med unga pojkar

Efter Hitlers misslyckade statskupp i München den 9 november 1923 fick Reichwehrgeneralen Otto von Lossow, som varit med och slagit ner kuppen, motta en mängd hotelsebrev från gamla och unga nazister. Men han var inte rädd för att hotelserna skulle sättas i verket. Vid en julfest samma år förklarade han för historiestudenten Eugen Dollmann och några andra gäster varför.

” Och med dessa ord, fortsätter Dollmann, drog generalen ur en skrivbordslåda fram en polisakt med hemliga rapporter och vittnesmål om herr Adolf Hitlers privatliv, närmare bestämt från och med den tid då Hitler åter dök upp i München – samtliga från sedlighetsroteln respektive polispresidiet på Ettstrasse”. Alla närvarande insåg genast ”vilket farligt vapen Otto von Lossow hade smitt under sin storhetstid i München”. Med barsk röst hade generalen sedan läst högt ur några förhörsprotokoll:

”Jag, Michael, 18 år gammal, träffade kvällen den 19 december [?] på Rosenheimer Landstrasse en till utseendet ganska ung man som frågade mig om jag ville äta middag och – mot betalning – tillbringa natten med honom. Då jag varit arbetslös i månader och min mor och mina bröder led av hunger följde jag herrn med hem. På morgonen gick jag min väg.” Undertecknat Michael ? – En annan: ”När jag, Joseph, var ute och promenerade närmade sig en man som jag gick med på bio, och sedan ville han ta med mig upp på rummet efter att ha bjudit mig på mat och cigaretter. Då jag talade om för honom att jag som yngling var en entusiastisk soldat och gärna hade blivit underofficer, berättade han i timtal för mig om den nya tyska armén och uppmanade mig att bland mina kamrater propagera för ett nytt militärt förbund som han hade grundat. Han talade mycket, men ville inte att jag rökte på hans rum. Jag tillbragte hela natten med honom och ?” Undertecknat Joseph ?, 22 år gammal.

Lossow citerade fler unga män som samtliga vittnade om att en viss Adolf Hitler hade bjudit dem på mat på små restauranger och värdshus i olika delar av München. Han ville prata politik med dem och hade sagt åt dem att Tyskland och världen tillhörde dem, de unga. Efter sådana samtal hade det blivit natt ”och dessa unga efterkrigsmän, vilka bara svält och nöd väntade hemma, var sedan beredda att ligga bredvid Adolf Hitler, den gode vännen som oförtröttligen lovade att hjälpa dem”.

Kaptenen Ernst Röhm och Hitler träffades första gången 1919 då Röhm rekryterade Hitler till Riksvärnets underrättelsetjänst. Han gick med i Hitlers misslyckade Münchenkupp och blev 1931 högste chef för nazisternas socialradikala halvmilitära SA-kår. Han hade sedan mitten av 20-talet inte gjort någon hemlighet av sin homosexualitet.

”På den tiden Röhm och Hitler lärde känna varandra var den trettiotvåårige Röhm inte alls oattraktiv: fotografierna från dessa år visar inte den lönnfete, tjurnackade Röhm vi känner från otaliga bilder från 30-talet utan en smärt officer med ganska gott utseende. Och de stora ärren i ansiktet torde hans kamrater och älskare snarare ha betraktat som ärorika tapperhetsbevis än kroppsliga defekter.

[...]

Vissa källor gör att det ligger nära till hands att anta att Ernst Röhm och Adolf Hitler hade ett sexuellt förhållande. Ett sådant är det exempelvis tal om i en dagbok av en anonym general inom Reichswehr som utgavs i delar utomlands 1934. Och ett sådant förhållande kan faktiskt inte uteslutas. Hitler och Röhm måste i alla händelser privat ha tillbragt en tid tillsammans, för annars skulle deras duande av varandra och frimodiga sätt att umgås inte kunna förklaras. Men ett kärlekspar? Det håller jag för osannolikt.”

Röhm stod högst på listan över tänkbara utpressare

När Röhm blev SA-chef tillsatte han många homosexuella på ledande poster och det gick rykten om SA som en plats för ”homosexuella utsvävningar”. Något som hans motståndare inom och utom partiet försökte utnyttja.

”Redan Hitlers politiska självbevarelsedrift tvingade honom därför att trappa upp situationen. Samtidigt bevingades han av tanken att på så sätt hålla sin egen homosexualitet hemlig för evigt. Närmare bestämt genom att neutralisera farliga vittnen; överst på listan över potentiella utpressare stod tveklöst Ernst Röhm. Om man ska tro Gestapochefen Rudolf Diels var han sedan januari 1934 sysselsatt med att spionera på Röhm. Det är känt att också Reichswehr gjorde det från och med februari. Och senast i april kopplades SS Reichsführer Heinrich Himmler och hans underhuggare Reinhard Heydrich in på fallet Röhm. Inte minst med tanke på de kommande händelserna utfärdades slutligen en ny ”förordning om verkställande av frihetsstraff” som upphävde domstolsprövningen av överklagande av häktningsbeslut och även i övrigt avsevärt begränsade försvarsadvokaters möjligheter att inskrida till förmån för sina klienter. Därmed stod dörren vidöppen för Gestapos godtycke.

Röhm och de högsta SA-ledarna skaffade sig egna livvakter och försökte beväpna sina män så gott det gick?

Röhm och SA-ledningen sköts ihjäl utan rannsakning och dom

1934 började Röhm allt mer öppet arbeta för att göra SA till en bas för en nazistisk folkhär vilket utmanade officerarna och skapade en kris. Hitler, som även kände av att hotet om hans ”hemlighet” skulle avslöjas, tvekade inte att agera. Den 30 juni slog nazisternas andra militära organisation, SS, till mot Röhm och hela SA-ledningen som sköts utan rannsakan och dom, anklagade för att ha planerat en statskupp.

”Det ”exempel” som Hitler nu hade statuerat skulle inte minst göra klart för var och en av hans män ”att han skulle riskera huvudet om han på något sätt konspirerade mot den bestående regimen”.

Hitler kunde med andra ord bara värja sig genom att tillgripa de yttersta våldsmedlen. Därför skulle de som visste att inte bara Röhm utan också Hitler själv var homosexuell antingen mördas eller skrämmas till evig tystnad. Det framgår av en närmare granskning av offren. Mördade eller kastade i fängelse blev: de homosexuella SA-ledarna Röhm, Ernst och Heines, som alla hade personliga relationer med Hitler; Gregor Strasser, som dittills hade varit ”intim vän” med Führern och rent av valt Hitler till ”gudfar åt sina söner”; de närmaste vännerna till dessa forna förtrogna även om de för länge sedan vänt sig bort från ”Röhm et consortes”, till exempel Heimsoth och Paul Röhrbein. Vidare höga statstjänstemän som kände till explosivt material om Hitler, till exempel Erich Klausener, chef för polisavdelningen inom det preussiska inrikesministeriet, och hans sakkunnige Eugen von Kessel; försvarsministern och förre kanslern Kurt von Schleicher och hans högra hand Ferdinand von Bredow; polischefen i München August Schneidhuber; och den tidigare bayerske ministerpresidenten Gustav Ritter von Kahr, som Hitler förmodligen antog var i besittning av det material som Lossow hade skaffat undan. Vidare Röhms, Strassers, Lüdeckes och andra nazistdignitärers advokater som genom sina klienter och rättegångsmaterial hade fått reda på explosiva ting, till exempel Walter Luetgebrune, Gerd Voss, Robert Sack och Alexander Glaser. Och slutligen tidningsutgivaren Fritz Gerlich i München, som förmodligen visste mer om Hitler och hans närmaste än någon annan journalist på den tiden.

[...]

Han lät hänsynslöst mörda alla som hade kunnat vittna om något komprometterande.

Hess anklagades öppet för att vara homosexuell

Rudolf Hess gick med i NSDP 1920 och blev snabbt en av Hitlers närmaste medarbetare. 1923 gick han i fängelse tillsammans med Hitler där de levde nära inpå varandra.

”Rudolf Hess, som släpptes från fängelset bara nio dagar efter Hitler, vek därefter aldrig från hans sida. Inte bara för Hess började en tid ”av de vackraste mänskliga upplevelserna” med delaktighet ”i glädje och smärta, i sorger och förhoppningar, i hat och kärlek, i alla yttringar av storhet – och också i alla de små tecken på mänskliga svagheter som gör en människa älskvärd”. Det vänskapsförbund som slöts 1924 varade till Hitlers död.

Många samtida betraktade Hess som en ”på gränsen till det patologiska känslig, mjuk och sensibel person” och upptäckte påfallande kvinnliga drag hos honom.

[...]

1934 anklagade Strasser (nazistisk politiker, red:s anm) – ”med full vetskap om de juridiska följderna” – Rudolf Hess ”inför det tyska folket och världsoffentligheten för homosexuell läggning och naturvidrigt könsumgänge”, varvid han rent av åberopade hans egen fru.

Den bisexuelle Emil Maurice var 22 år när han gick med i Hitlers parti. 1921 blev han Hitlers chaufför och tillbringade sju månader i fängelset i Landsberg tillsammans med Hitler och Hess.

”Helt annorlunda var Emil Maurice, den exalterade gåpåaren som Hitler alltmer slöt till sitt hjärta. Maurice fick sin första offentliga utmärkelse i januari 1922 när Hitler svärmiskt kallade honom ”vår vinthund”. Därvid påminde partiledaren om ett mötesslagsmål på Hofbräuhaus, som han senare till och med framställde som ett ”elddop” för SA. Då, i november 1922, hade han genast lagt märke till den slanke unge mannen med en kraftfull och kampglad uppenbarelse.

[....]

Senast i Landsberg blev Hitler och Maurice dubröder. Hitler kallade honom Maurizl eller Mosel, och för denne var Führern helt enkelt ”min käre Hitler”. Ett mycket självmedvetet tilltal för att komma från en åtta år yngre anhängare utan politiska meriter. Det är hämtat från ett brev i vilket Maurice i januari 1925 än en gång bad partiledaren om att ”som utlovat” personligen ta emot honom när han frisläpptes från fängelset: ”Över ett glatt återseende i friheten gläder sig din E.M.” Under tiden därefter lät Hitler sin chaufför ha nära del i hans liv. Maurice hade en nyckel till Hitlers lägenhet på Thierschstrasse, skötte hans kläder och tvätt och många andra vardagliga ting som vanligen hade fallit på en hushållerska.

1927 dök Hitlers systerdotter Geli Raubal upp i Hitlers närhet och blev en perfekt partner när ”Führern” inte ville visa sig utan kvinnosällskap offentligt. Dock skapade Maurices bisexualitet problem.

”För plötsligt förälskade sig systerdottern i Maurice. I vilken mån hennes känslor var besvarade vet vi inte. Som man kan utläsa av ett brev som den trånsjuka Geli skrev till sin ”käre Emil” julafton 1927 ville Hitler inledningsvis under inga omständigheter acceptera denna förbindelse.

[...]

Att Hitler ändå inte kategoriskt förbjöd förhållandet berodde på att Ilse Hess ingrep. Men Hitler krävde, skrev Geli vidare, ”att vi ska vänta i två år. Föreställ dig, Emil, hela två år då vi bara får kyssa varandra ibland och i sällskap med morbror A. Du måste arbeta för att ge oss båda en framtid och så får vi bara träffas i närvaro av andra.” Dessutom skulle deras kärlek förbli ”fullständigt hemlig” och Geli studera vidare. Ändå var Geli ”lycklig över att kunna vara kvar med dig. Vi kommer ju att ses ofta och även ensamma, har morbror A. lovat. Han är ju snäll.”

[...]

Man kan få korn på Hitlers baktanke med detta om man ställer frågan vad han förväntade sig av denna lösning: han behövde varken avstå från Geli eller Maurice och hade tillräckligt med trådar i sin hand för att styra utvecklingen dit han ville.

Men ett sådant triangelförhållande kunde inte hålla i längden. I alla händelser kom det till en brytning mellan Maurice och Hitler under de följande månaderna.

Efter Gelis mystiska död dök Emil Maurice upp igen

Relationerna mellan Hitler och dottern till hans halvsyster är fortfarande en omdiskuterad fråga. Under åren i Hitlers närhet blev Geli alltmer deprimerad och efter många bråk och utbrytningsförsök dog hon av en kula från Hitlers revolver. Självmord? Fortfarande vet man inte exakt vad som hände.

”Ungefär halvtannat år efter att Geli Raubal hade satt punkt för sitt korta liv dök hennes forne fästman Emil Maurice plötsligt upp igen. Efter nazisternas maktövertagande närmade han sig våren 1933 underdånigt sin ”käre Hitler”. Senare motiverade han detta kontaktförsök med att Himmler hade hotat och förföljt honom under dessa veckor. Det kan stämma, för från 1928 hade Führern en del räkningar som den nye polischefen i München nu ville göra upp. Maurice berättade vidare att han djupt oroad hade vänt sig till Hitler personligen. Dessbättre hade denne ”genast räckt honom handen till försoning” och sagt: ”Mosel, jag gjorde Dig orätt på den tiden.”

Den 19 maj 1936 fick Hitlers döde chaufför Julius Schreck något som såg ut som en statsbegravning med otaliga nazistiska ledare närvarande. En otrolig hedersbetygelse för en chaufför.

”Schreck hade visserligen redan kört partiledaren vid en del tillfällen, men från och med 1928 stod han till förfogande dygnet runt, för både privata körningar och politiska resor. När Hitler blev alltmer känd inte minst genom sina otaliga politiska turer, nådde ”landsvägens skräck [Schreck!]” också en viss berömmelse. ”Han visste alltid genast om han behövde använda sina kroppskrafter, sin list eller sin förarskicklighet”, berättar Schaub och antyder därmed att Schreck var mycket mer för Hitler än bara en beredvillig förare.

[...]

Under de oräkneliga bilfärderna kors och tvärs genom Tyskland utvecklade de båda männen ett familjärt förhållande. Hitler ”matade” ibland kärleksfullt föraren under färden ”genom att räcka honom bitar av bröd” – en trivial gest men mycket betecknande för deras broderliga umgänge. Och långt ifrån alla gemensamma resor hade med politiska förpliktelser att göra. Ofta åkte de bara iväg för ”att uppleva det tyska landskapet bortom allfarvägarna”. När Hitler ännu inte var så känd, skrev Schreck tillbakablickande 1935, var det enklare att göra sådana utflykter. ”Då kunde man utan att bli igenkänd ibland övernatta eller inta en måltid på ett värdshus.” Det hör till sakens natur att mycket lite av detta är dokumenterat, men åtminstone en episod från 1931 är belagd: Hitler hade anmält sin ankomst till Haus Wahnfried i Bayreuth till jul, men familjen Wagner väntade förgäves. Ett telefonsamtal till München gav vid handen att Hitler faktiskt hade givit sig av med Schreck, men först några dagar senare meddelade Hitler sin väninna Winifred att han hellre velat vara för sig själv och därför gjort en utflykt ut på landet. Han var i Bad Berneck, en kurort ca två mil före Wagnerstaden. Där tog Hitler och Schreck in på Hotel Bube, som sedan 1923 varit ett omtyckt övernattningsställe för Hitlers följe, och stannade där över helgdagarna. De var de enda gästerna.

[...]

Albert Speer har berättat att Hitler i sitt privata gemak på Obersalzberg hade hängt upp ett foto av Julius Schreck bredvid bilden av sin dyrkade mor.

Äktenskapet med Eva Braun fullbordades aldrig

Eva Braun har gått till historien som Hitlers hustru. De gifte sig den 30 april 1945. Några timmar senare begick de bägge självmord. Hon och Hitler träffas 1930 men något sexuellt förhållande hade de aldrig.

”Det tyder i alla fall de samtal på som hon lär ha fört med Hitlers tolk Eugen Dollmann: ”Han är ett helgon”, sa hon till mig, ”blotta tanken på kroppskontakt skulle befläcka hans mission.” Blott alltför ofta hade han förklarat för henne ”att hans enda kärlek är Tyskland och att om han blev glömsk om så bara för ett ögonblick skulle det förstöra den mystiska energin i hans mission”. På samma ställe citerar Dollmann emellertid också Eva Brauns yttrande: ”Alltid missionen, missionen, missionen, offret och försakelsen. På så vis har vi skapat ett rent mansrike. Folk tror naturligtvis att mitt liv [vid Hitlers sida] förlöper helt annorlunda – om de bara visste.” Senast 1938 torde hon ha blivit på det klara med vilken iscensättning hon behövdes till. Att hon accepterade rollen som ”mätress” och till och med spelade den ganska bra visar på hennes oförmåga att själv bestämma över sitt liv.

Och Hitler? Relationen med Eva Braun var den äntligen lyckade realiseringen av en idé som han hade eftersträvat länge: ett platoniskt konkubinat. Med den unga vackra kvinnan från Hoffmanns fotoateljé fortsatte han det han hade påbörjat med Geli Raubal, bara med den skillnaden att han nu skenbart försökte hålla saken hemlig. Men det fanns naturligtvis från första början tillräckligt många som kände till förbindelsen och snabbt gjorde den till en offentlig hemlighet. Och det var precis vad Hitler ville.

Denna modell gjorde det möjligt för Hitler att komma en aning närmare ”normaliteten”: Han hade nu en ”flickvän” som tillhörde honom och brydde sig om honom – och ändå förblev så återhållsam och diskret som han utifrån sina förutsättningar krävde.

[...]

1945 hade Hitlers ”mission” misslyckats. Likväl förstod han även nu att utvinna en mening ur förhållandet med Eva Braun: han ville att den skapade skenbilden skulle bestå efter hans död – självmordet var nu definitivt uppgjort. Och därmed välsignades det över ett årtionde långa partnerskapet till ett ”riktigt” äktenskap – som förstås aldrig fullbordades. Detta sena giftermål var inte bara Eva Brauns belöning för ett troget arbete på Hitlermyten, utan förmälningen lade samtidigt en viktig sten i uppbyggnaden av denna myt – en sista genial lögn. Führern vorden äkta make insvepte sig på så vis till slut i en air av normalitet. Eller med Hans Blühers ord: ”Hans giftermål på det yttersta måste ha varit ett mekaniskt hänsynstagande till borgerlig ärbarhet – för oss framstår det som den sista effekten i den tragiska komedi som han hade spelat upp för världen.”

Fler män i Hitlers liv