Svaret: Tystnad
När en blodtörstig tyrann massakrerar sitt eget folk borde det inte vara svårt för omvärlden att säga i från.
I stället muttrar Carl Bildt om ”stabilitet”.
EU:s vägran att begära Gaddafis avgång stinker egenintresse lång väg.
Ända sedan upproren drog i gång i Nordafrika och Mellanöstern har västvärldens stöd för folkresningarna varit njuggt. I stället för att uppmuntra att odemokratiska diktatorer störtas har USA och EU i det längsta undvikit att välja sida.
Vår egen utrikesminister Carl Bildt hörde till dem som sa: ”Mubarak måste sitta kvar för att vi ska få en stabil övergång”.
Gaddafi slår – i motsats till regimerna i Tunisien och Egypten – tillbaka med massivt våld. Att skjuta skarpt rakt in i folkmassor, och attackera från stridsflygplan och helikoptrar, kan betraktas som brott mot mänskligheten, enligt Ove Bring, professor i folkrätt.
– Definitivt något som Internationella brottmålsdomstolen kan pröva, säger han.
I ett aggressivt tv-tal i går hotade Gaddafi sitt folk med blodbad om de inte upphör med demonstrationerna.
Libyens diktator hör med andra ord hemma i Haag.
EU:s svar är att uppmana båda sidor till ”besinning”.
Exakt hur ska demonstranterna visa besinning? Sätta på sig skottsäkra västar innan de går ut på gatan?
Varför är det så svårt för EU att ta bladet från munnen?
I Libyen väntar mellan en och en och en halv miljon afrikanska flyktingar på en chans att ta sig till Europa. EU skrev förra året på ett avtal med Libyen om att ”hjälpa landet” att förbättra situationen för flyktingarna. En omskrivning för att till varje pris hindra dem från att sätta sig på båtar med destination Europa.
Om Gaddafi faller och kaos utbryter i Libyen fruktar EU att det blir fritt fram för de afrikanska flyktingarna att kasta loss.
Förra året tog EU emot 250 000 asylsökande. EU:s flyktingmottagande klarar inte den ansträngningen ens med de skandalösa förhållanden som följt i Grekland och Italien.
En massinvasion från Afrika är EU:s skräckscenario.
Även om Gaddafi mördar och förtrycker sitt folk håller han koll på flyktingtrafiken åt Europa.
Därtill finns skälen som gällt för alla uppror i regionen:
En rädsla för att islamisterna ska ta diktatorernas plats. Italiens utrikesminister oroade sig mer för en islamistisk utbrytarrepublik i Libyen än den pågående massakern.
Europa oroar sig för att oljetillförseln ska strypas. Länder som Italien, Tyskland och Frankrike importerar en inte oväsentlig del av sin olja från Libyen.
EU har en uttalad ambition att bli en lika mäktig utrikespolitisk aktör som USA. Men varje gång det bränner till misslyckas Europa med att visa kraft och beslutsamhet. I stället hamnar man i kompromissträsket.
Eftersom Silvio Berlusconi är god vän med Gaddafi måste övriga EU dämpa sin redan urvattnade kritik.
Föga förvånande har Bildts lama fördömande blivit rena bjudningen för kritiker på hemmaplan. Socialdemokraternas tronpretendent Mikael Damberg rasar liksom Miljöpartiets Gustav Fridolin som undrar om Sverige är neutralt mellan diktatur och demokrati. Till och med Kristdemokraterna tar Bildt i örat.
Det kan han nog leva med.
Men hur känns det för Bildt att EU fortsätter vara en tandlös tiger medan övergreppen i Libyen fortsätter?