Bara en hök som Netanyahu kan skapa fred
I bästa fall kan världen hoppas på en dellösning
Mycket få väntar sig något resultat av fredsförhandlingarna.
I bästa fall nyckeln till framgång.
Ska någon israel kunna skriva på ett avtal så är det Benjamin Netanyahu.
När Israels premiärminister i går vände sig mot sin motståndare president Abbas och yttrande orden "du är min partner för fred" så gjorde han antingen ett av sitt livs bästa skådespelarprestationer eller så menade han verkligen vad han sa.
Oavsett vilket så var det precis ett sånt uttalande som alla hoppades på. Något som kunde ingjuta en smula optimism i en process av ständiga bakslag och besvikelser.
Kanske blev den luttrade och sluge Netanyahu trots allt tagen av stundens allvar och kände den historiska pressen på sina axlar från en värld som är evinnerligt trött på att palestinier och israeler inte en gång för alla kan lösa sina tvister.
Vill man försöka se något ljus i den annars totalt nedsläckta förhandlingstunneln så är det Netanyahus person.
Misstänka
Inte för att han på något sätt är en fredens man.
Hoppet består i att ingen ens kan misstänka honom för att företräda någon annan än hökarna i Israel. Hans c/v är med israeliska ögon oantastlig.
Under sin första premiärministerperiod lyckades han nästan helt på egen hand sabotera det fredsavtal som Israel slöt med Yassir Arafat 1993. Han lät helt enkelt bli att genomföra många av de eftergifter som Israel godkänt i förhandlingarna.
Genom åren har han varit en stark kritiker av att ge motståndarsidan så mycket som toppen av ett lillfinger.
Få israeliska ledare är mer hatade av palestinierna.
Psykologi
Är den nån som kan sälja ett fredsavtal till sin egen befolkning så är det Netanyahu. Ingen kan misstänka honom för att vara "svag" eller spela under täcket med palestinierna. Netanyahu är nyckeln.
Precis samma psykologi låg bakom fredsavtalet 1993 som skrevs under av höken Yitzak Rabin.
När Israel tvingade 7 000 judiska bosättare att lämna Gaza 2005 och lämna över territoriet till palestinierna var det en annan högerman om drev igenom beslutet, ex-generalen Ariel Sharon. Något en Shimon Peres aldrig kunnat göra.
Längre tillbaka signerade den gamle Irgun-terroristen Menachem Begin fredsavtalet med Eygpten.
Sensationellt
Ändå finns det gränser för vad Netanyahu kan och är beredd att gå med på. Inom hans regering finns många som stödjer de extrema bosättningsrörelserna som under inga villkor tänker lämna Västbanken frivilligt. De tar inte ens ordet Västbanken i sin mun. För israelerna är det Judéen och Samarien.
Att få till ett slutgiltigt fredsavtal på ett år vore sensationellt. Jag tror det bästa man kan hoppas på är ett delavtal som tar parterna en bit på vägen.
Jag tror dessutom att det är Netanyahus taktik.
Ännu mer övertygad om det blev jag när en vänlig israelisk statstjänsteman försåg mig med en artikel av fredsaktivisten Yossi Beilin, en man som står långt till vänster om Israels regering. Och normalt ingen vars artiklar israeliska tjänstemän tipsar om.
Smärtsamma
I artikeln argumenterar Beilin för att enda realistiska vägen är ett temporärt avtal där inte alla de svåra frågorna behöver lösas på en gång. Något som skulle passa Netanyahu perfekt men som blir svårare att sälja till palestinierna.
Beilin ser bara ett enda alternativ. Vänta tills det finns ledare på båda sidor som är mer öppna för att göra smärtsamma eftergifter.
Då kan man få vänta länge.