Obamas pinsamma nej tack till EU
En tydligare knäpp på näsan kunde det "nya" Europa inte ha fått
President Barack Obama är trött på EU.
Framförallt är han less på att inte veta vem det är som bestämmer.
Ingen bra start för unionens försök att få mer makt på den globala arenan.
När Obama fick inbjudan att närvara vid EU-USA toppmötet i Madrid i maj undrade han vem som egentligen stod bakom.
Var det EU:s nye president Herman Van Rompuy eller det roterande ordförandeskapet Spaniens premiärminister Jose Luis Zapatero. Rentav EU-kommissionen ordförande Jose Manuel Barroso eller kanske EU:s utrikesminister Catherine Ashton?
Meningen med det nya EU var att det skulle uppfattas som en röst i världspolitiken. Istället är det svårare än någonsin att svara på Henry Kissingers klassiska fråga; vem ringer jag om jag vill tala med Europa?
Obama lät via en läcka i en amerikansk dagstidning meddela att han inte hade några som helst planer på att besöka Madrid i maj.
En mycket tydligare knäpp på näsan kunde det nya Europa inte ha fått.
Mötet i Madrid var det första stora toppmötet sedan nyordningen började gälla. Nu ställs det in.
Utan Obama inget toppmöte. Viktigare än så var det inte.
Extra pinsamt för Spanien eftersom mötet skulle utgöra höjdpunkten på landets sex månader som EU-ordförande. Men det borde vara en väckarklocka för hela EU.
Var det så smart att välja en grå okänd gubbe till EU-president?
Kanske är det så enkelt att Obama inte har lust att flyga över Atlanten bara för att agera kuttersmycke och dricka årgångsviner med Europas regeringschefer när det inte är några viktiga beslut som ska fattas.
Obama var inte direkt imponerad av beslutsmässigheten vid tidigare toppmöten mellan USA och EU i Prag och Washington.
I motsats till George W Bush har resultatinriktade Obama inte gjort sig känd som en president som gillar att småprata. När Barroso nyligen var i Washington uppges han ha blivit upprörd över att Obama inte bjudit på lunch. Presidenten hade viktigare saker för sig. Barroso fick nöje sig med vicepresident Biden.
En snäll tolkning av Obamas nej är att han efter demokraternas förlust av Edward Kennedys senatsplats inför hemmaopinionen måste visa att han ägnar mer tid åt amerikanernas vardagsbekymmer. Få fart på ekonomin och sänka arbetslösheten är bra mycket viktigare än att dunka europeiska kollegor i ryggen om han ska bli omvald 2012.
En för Europa mer oroande analys är att Obama prioriterat bort kontinenten. Han behöver ändå inte anstränga sig för att få Europas kärlek och stöd. Bättre då att lägga krutet på relationerna med potentiella utmanare som Ryssland och Kina. Eller växande ekonomiska stormakter som Brasilien och Indien.
Ska han tala med dem som bestämmer i Europa kan han lyfta på luren och prata med Angela Merkel, Nicolas Sarkozy och Gordon Brown.