Sprickor i G-20:s enade fasad
Utan akut kris är tjafset mellan världens rika tillbaka
Inför hotet om en världsdepression visade de upp en enad fasad.
Nu när kurvorna vänt uppåt är tjafset tillbaka.
Vänta er inga stordåd från G20:s toppmöte i Pittsburgh.
President Obama satte tonen redan för några veckor sedan när han undertecknade en order att införda 35-procentiga strafftullar på kinesiska bildäck. De billiga däcken hotar jobb i USA.
Kina svarade omedelbart med att hota med tullar på amerikanska bildelar och kycklingar. Och lämnade in ett formellt klagomål hos världshandelsorganisationen WTO.
Inte mycket talar egentligen för att bråket utvecklas till ett fullskaligt handelskrig men det säger en del om den ändrade tonen mellan världens ledare.
Inför det förra G-20 mötet i London var alla eniga om att sätta nationella intressen åt sidan för att rädda världsekonomin. Då var det kris med stort K.
Ett halvår senare har ledarna dragit på sig sina nationaldräkter igen.
Den omedelbara katastrofen för världshandeln verkar vara undanröjd. Världens börser pekar uppåt. Företagens orderböcker börjar åter fyllas. Paniken har sjunkit undan och en viss optimism återvänt.
Nu är världens rika länder inte längre lika villiga att kompromissa för det allmännas bästa. Nålsticken och småtjafset är tillbaka.
Som Internationella valutafondens chef Dominique Strauss-Kahn uttryckte det i en amerikansk TV-intervju.
Ledarna var mer benägna att samarbeta när världen var rädd.
Så har Frankrikes president Nicolas Sarkozy låtit förstå att han tänker lämna toppmötet i protest om G-20 inte enas om att införa stränga tak för bankbonusar. Ett krav som han delar med Tyskland.
USA vill istället tygla bankerna genom att skärpa kraven på hur mycket eget kapital en bank måste ha. Så att bankerna kan klara sig själva i en kris och inte behöver räddas av skattebetalarna.
I London och före det på ett G-20 möte i Washington var enigheten stor om att införa nya regler för finanssektorn så att en sån här kris inte kan uppstå igen.
När krisen inte längre är lika akut minskar viljan att komma till skott.
Alla ledare inser att det globala ekonomiska systemet behöver vård. Men de har olika åsikter om vad som är bästa medicinen.
Pressen att handla har minskat. Nu styrs ledarnas beteende åter mer av hur de tror att deras handlingar ska uppfattas på hemmaplan. Angela Merkel har exempelvis ett omval att tänka på.
Det kan visa sig vara en farlig utveckling. För även om kurvorna pekar försiktigt uppåt är de flesta experter ense om att krisen är långtifrån över. Många svagheter i systemet finns kvar.