Situationen står och väger i Iran
Hur mycket blod är regimen beredd att spilla för att slå ner demonstrationerna?
Prästerskapet är oroliga för sin egen maktställning. Rädda att de folkliga protesterna ska sluta i en demokratisk revolution.
Att de stoppar tidningar, förbjuder demonstrationer och tystar mobilnätet är tecken på att regimen försöker stärka sitt grepp.
Situationen fortsätter att vara explosiv och oförutsägbar. Det står och väger.
Hur långt vågar oppositionen gå i sin utmaning av regimen?
En ännu viktigare fråga. Hur mycket blod är regimen beredd att spilla för att slå ner demonstrationerna?
Fler demonstranter – högre risk för dödligt våld
Hittills verkar ordern vara att inte skjuta rakt in i folkmassor. Däremot tvekar inte polisen att använda sina batonger.
Om det fortsätter vara så hänger mycket på hur omfattande protesterna blir.
Ju fler massdemonstrationer desto större risk för dödligt våld. Särskilt om demonstrationerna förklaras illegala av regimen.
Iran är på många sätt en diktatur om än med inslag som andas demokrati. Den yttersta makten utgår ifrån prästerskapet och den högste ayatollan Ali Khamenei. Han får inte ifrågasättas. Då rämnar hela den islamska republiken. Hela bygget av religiösa påbud som reglerar folks vardag hos en befolkning som i grunden är rätt västorienterad. På många sätt är situationen i dag den farligaste sedan den islamska revolutionen 1979.
Prästerskapet tvekar
Just nu verkar prästerskapet tveka om man på något sätt ska möta de missnöjda demonstranterna eller om man ska slå till med största möjliga våld för att skrämma oppositionen till tystnad.
Fortfarande är det oklart i vilken utsträckning valfusk förekommit. Sittande presidenten Mahmoud Ahmadinejad är framförallt de fattigas kandidat. Hans stöd är starkt på landsbygden medan stadsmänniskorna som vill ha mer frihet föredrar utmanaren Hossein Mousavi. Protesterna i sig är därför inget bevis för valfusk.
Däremot finns det besvärande omständigheter.
Misstänkt snabbt
Valresultatet annonserades ovanligt snabbt. I god tid i förväg intog säkerhetsstyrkor sina positioner utanför inrikesministeriet och Mousavis valhögkvarter. Regimen visste att folk skulle bli förbannade när Ahmadinejad jordskredsseger offentliggjordes. Men räknar med att kunna rida ut stormen.
Alla inser att Mousavis chanser att få igenom sitt överklagande av valresultatet är mycket små.
Någon kompromiss mellan regimen och oppositionen är inte i sikte.
Så vad återstår annat än konfrontation?