Blodbad att vänta
Kaos och terror är Gaddafis enda hopp
Att upplösningen i Tripoli stavas förvirring och kaos är inte förvånande.
När en mångårig diktatur faller är blodbad vanligare än blomsterregn.
Ju snabbare Gaddafi grips desto mindre blir risken för en motståndsrörelse i hans namn.
Ena dagen är Tripoli i rebellernas händer. Nästa pågår strider lite överallt och diktatorns gripne son är plötsligt fri.
Ett tag var det onekligen lite ”seger – var god dröj”-känsla över rebellernas framryckning.
Efter stormningen av Gaddafis högkvarter talar det mesta för att Gaddafis desperata radiotal i natt var regimens sista dödsryckning. Jämförbar med när Saddam Hussein vinkande promenerade omkring bland folkmassor i en del av Bagdad samma dag som USA intog staden den 9 april 2003.
Ett sista trotsigt propagandanummer.
Utvecklingen i Tripoli påminner mycket om hur det brukar gå till när en mångårig diktator faller.
Jag befann mig i ett spänt Bukarest några dagar efter kommunistdiktatorn Nicolai Ceausescus fall i Rumänien i december 1989. Kaoset fortsatte i flera veckor. Livrädda människor uppmanade mig att inte lämna hotellrummet efter mörkrets inbrott, då skulle jag ofelbart bli krypskyttarnas offer.
Rester av den fruktade säkerhetstjänsten Securitate försökte destabilisera de nya makthavarna. Skapa kaos och otrygghet som så småningom skulle få människor att ropa efter diktatorns återkomst.
För det är precis vad som brukar hända.
I Irak började många snabbt längta efter Saddam när bomber exploderade i vartenda kvarter.
Diktaturernas förhållandevis fredliga fall i Tunisien och Egypten tillhör undantagen.
Gaddafi slåss nu för sin överlevnad. I samma stund som hans soldater lägger ner sina vapen har han egentligen bara tre saker att välja på om han inte vill ge upp.
Ta sitt liv, gömma sig så länge det går eller försöka fly till Zimbabwe, Vitryssland eller något annat av ett fåtal länder som möjligen är beredda att ta emot honom.
På en Gaddafi utan makt väntar bara döden eller resten av livet i fångenskap. Kanske är hans enda mål att ta med sig så många som möjligt i döden.
Människorna som hjälpt honom att bevara förtrycket, som vunnit på systemet men som nu blir förlorare, fruktar säkert samma sak. De är rädda att skjutas som hundar om de ger upp. Vad har de att förlora på att fortsätta strida?
Kaos är tyrannens chans att dra ut på slutet.
Uppenbart har Gaddafi femtekolonnare inom rebellrörelsen. Annars kan sonen Saif al-Islam inte ena stunden ha varit på väg till Haag för att i nästa dyka upp fri och full av stridsvilja utanför de utländska korrespondenternas hotell.
Det är en situation där ingen vet vem man kan lita på.
För Libyens framtid är det viktigt att Gaddafi grips eller hittas så snart som möjligt. Det är enda sättet att slutgiltigt bryta hans makt och övertyga hans mest hängivna anhängare att det är dags att låta vapnen tystna.
När Saddam Hussein lyckades fly ledde det till att hans anhängare startade ett motståndskrig mot de nya makthavarna. En gömd Gaddafi kan föra Libyen in på samma väg.