Media ger fel bild – de flesta är inte ”brats”

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

LONDON.

OS-värdinnan. Den privilegierade flickan. Socialarbetaren.

Brittiska tidningar frossar i berättelser om hur välbärgade ungdomar löpte amok – historier som nu används för att motbevisa djupare förklaringar än kriminalitet och omoral.

En kamp pågår mellan dem som vill möta upploppen med stenhårda straff och dem som tycker att samhället måste söka förklaringar.

Den tuffa falangen leder stort just nu. En 23-åring från Brixton dömdes häromdagen till sex månaders fängelse för att han stulit vattenflaskor värda 40 kronor. En del menar att de som döms ska förlora sina kommunala lägenheter och bidrag.

Domarna är under stor press. Politiker, polis och allmänhet förväntar sig hårdast tänkbara straff. Och stämningen underblåses av mediernas bild av upprorsmakarna som bortskämda brats.

19-åriga miljonärsdottern Laura Johnson anklagas för att ha kört ett gäng plundrare i bil och för fem fall av stöld. Hon har gått i landets dyraste skolor.

Tonåriga Chelsea Ives valdes ut som värdinna under London-OS 2012. På övervakningsbilder ser man hur hon med en träpåk slår sönder en polisbil.

24-åriga socialarbetaren Natasha Reid gick in i en sönderslagen butik och tog med sig en platt-TV.

Men vid sidan av de välbärgade och de allra yngsta, får inte många andra fall någon uppmärksamhet i medierna.

Många debattörer menar att rikemansfallen visar att upploppen bara handlade om att stjäla och förstöra. De vill inte ens diskutera djupare, bakomliggande orsaker.

Ändå utgör de välbärgade en extremt liten del av ligisterna.

Häromdagen satt jag på snabbrättegångar i Westminster Magistrates Court. Alla de åtalade var återfallsförbrytare. Män från samhällets baksida. De utgör 95 procent av alla gripna. Det är de som är de verkliga upprorsmakarna.

Upploppen var ingen medveten protest. Möjligen en frustrerad explosion av en underklass som vänt samhället ryggen.

Att söka förklaringar är inte att ursäkta deras brott. Men är det en slump att upploppen kommer tre år in i en av de värsta lågkonjunkturerna sedan 30-talets depression?

Och några år efter de stora nedskärningarna av sociala program för underklassen?

Premiärminister Cameron vill inte ha sina nedskärningar ifrågasatta. Tack vare dem har Storbritannien lyckats undvika att bli ett nytt Grekland. Men det verkar som om notan ändå måste betalas i någon ände.