Nu är LO avklätt in på bara kroppen
LO ägnar sig nu åt klassisk krishantering.
Fokus flyttas från den som har något med saken att göra – ordföranden Wanja Lundby-Wedin.
Till den som inte har ett dugg ansvar – avtalssekreterare Per Bardh.
Christer Elmehagen blev vd för LO:s och Svenskt näringslivs gemensamma pensionsbolag AMF 1998.
Under de första sju åren av hans anställning sattes det av 27 miljoner, inklusive löneskatter, till hans pension. Under de sista tre åren eskalerade summan till 32 miljoner. Totalt reserverades alltså 59 miljoner för Elmehagens dagar som pensionär, nästan dubbelt så mycket som han fick i lön under samma tid.
Detta är en skandal, helt jämförbar med SEB:s vinglande om ledningens och vd:n Annika Falkengrens ersättningar.
Varför är det en skandal, undrar du givetvis. Det vet väl alla att näringslivets toppar tar för sig när bordet dukas upp med läckerheter.
Nummer ett är att LO, liksom många andra, med rätta kritiserat överdrivna löner, bonusar och pensionsvillkor för verkställande direktörer i stora bolag. Nu visar det sig att de själva medverkat till precis samma likadana miljonexplosion.
Men dessutom frontalkrockar pengaregnet över Christer Elmehagen med AMF:s egen vision – enkel, trygg och mänsklig. Möjligtvis är Elmehagens pension enkel. Den är definitivt trygg. Men är den mänsklig? Finns det någon som efter tio år är värd 59 miljoner i pension utöver den vanliga?
Med AMF:s välkända motto – lite mer att leva för – rimmar dock Elmehagens pension mer än väl. Han har inte bara fått lite mer att leva för. Han har, utöver de andra pensionerna, fått över två miljoner om året att sätta sprätt på förutsatt att han lever till 85. Grattis till honom, han har verkligen anledning att vara en glad pensionär.
LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin sitter sedan 1994 i AMF:s styrelse. Hon har alltså varit med redan sedan de första avtalen med Elmehagen slöts.
Men den här helgen är Lundby-Wedin oanträffbar. Hon är på resa och går inte att få tag på enligt LO:s presstjänst.
I stället skickas Per Bardh fram som arbetarfackens talesman. Han är avtalssekreterare i LO och sitter sedan 2006 i AMF:s styrelse. Han har med andra ord inte deltagit i något av besluten om Christer Elmehagens pension.
Bardh tycker, inte helt oväntat, att diskussionen om förre vd:ns pension är ”extra tråkig”. Vad ska han annars säga?
Som krishantering är LO:s strategi lysande. Lundby-Wedin, som vet allt, går inte att få tag på. Bardh, som inte visste någonting förrän alldeles nyss, är hur tillgänglig som helst.
Att kasta sten i glashus är ingen bra strategi. I alla fall inte förrän den avslöjas. Nu är LO avklätt in på bara kroppen. Det finns de som ler i mjugg – men till dem hör inte LO:s medlemmar. De, som står inför hotet att mista betydligt mer än pensionspengar, är asförbannade.