De var kvällens överraskningar

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Lena Mellin analyserar gårdagens debatt

Det är inte väljarna som har störst behov av en partiledardebatt i tv just nu.

Det är debattörerna själva.

Det är nu grunden läggs för utgången av nästa val.

Dånande finanskris. Varselvåg över industri-Sverige. Ett nytt rödgrönt, eller möjligen röd-rödgrönt, alternativ till den blå alliansen. Det saknades inte högintressanta frågor när riksdagens sju partiledare möttes i SVT:s Agenda i den första av

superveckans fyra debatter mellan alternativen i svensk politik.

Men det är inte väljarna som är de största vinnarna av den här prematura valrörelsen. Det är debattörerna själva som vill jämföra sin egen förträfflighet med motståndarens allmänna neslighet. Vill man vinna valet måste valarbetarna att stå på tå – helst redan nu.

Talande är partiledarnas beskrivning av läget på arbetsmarknaden.

Reinfeldt svarade inte

Enligt Lars Ohly (v) är det ”mycket, mycket allvarligt”.

Enligt Mona Sahlin (s) är det ”mycket allvarligt”.

Enligt Maria Wetterstrand (mp), Göran Hägglund (kd) och Maud Olofsson (c) är det ”allvarligt”.

Enligt Jan Björklund (fp) ”kommer det att bli allvarligt, hur allvarligt vet vi inte än”.

Statsminister Fredrik Reinfeldt (m) svarade inte på frågan utan påpekade bara att det är nu den svenska modellen ska bevisa att den fungerar.

Kort sagt, ju längre bort från makten man befinner sig desto allvarligare ser det ut.

Till attack – med humor

Ett par nyheter överraskade. Den första var ett nytt slags generositet. Deltagarna gav vid flera tillfällen sin motståndare rätt. Exempelvis berömde Reinfeldt Wetterstrand för att hon korrekt beskrev tillkomsten av partnerskapslagen för homosexuella par.

Den andra var Lars Ohly, kvällens bästa debattör. Sedan Mona Sahlin trampat i klaveret och framställt det som om vänsterpartiet portats från diskussionerna om en koalition med s och mp är han en fri man.

Den rollen utnyttjades till fullo. Med viss humor gick vänsterledaren till attack mot allt och alla och poängterade att han och hans parti står för något helt annat. ”Jag är inte med och tävlar om skattesänkningar som alla ni andra”.

Favoritordet är rättvisa

Håller Ohly fast vid den linjen kan han vara en vinnare i valet 2010.

Det är inget fel att upprepa bra argument. Men det måste göras med viss urskiljning – annars blir det bara tjatigt.

Regeringens favoritsiffra är 180 000. Så mycket har det så kallade utanförskapet minskat sedan alliansen vann 2006. Det har gjort människor gladare och det har gett mer pengar till statskassan. Inte minst Maud Olofsson gillar detta argument.

Oppositionens favoritord är rättvisa. Själva representerar de tre partierna rättvisan. Men regeringen står för motsatsen. Till och med för en orättvisechock, om man ska tro Lars Ohly. Problemet är att rättvisa inte är ett vetenskapligt begrepp. Vad som är rättvist, eller orättvist, avgörs av betraktaren. Reinfeldt kan tycka att det han gör är rättvist. Men Mona Sahlin tycker att samma sak är orättvis.

Fortsättning följer redan i morgon