Här föds internetsuccén
Uppdaterad 2012-08-25 | Publicerad 2012-08-24
1994: En irländsk tunnelbaneförare tar oss ut på nätet Sex år senare – framgången är ett faktum 2000: Stora Journalistpriset delas ut till aftonbladet.se 2001 och 2004: Webben befäster sin position som det viktigaste mediet vid stora händelser 2012: 2 miljoner svenskar läser, kommenterar och bidrar – varje dag
I dag är det 18 år sedan Aftonbladet blev den första svenska tidningen på nätet.
Sedan dess har tidningsvärlden förändrats i grunden.
Historia har skrivits – och Aftonbladet har stått mitt i händelsernas centrum hela vägen.
En vanlig dag läser ungefär 2 miljoner svenskar Aftonbladet på nätet. När det händer något stort är det ännu fler. Det är mer än alla andra svenska nyhetssajter tillsammans – en ställning som är unik i världen.
Men hade det inte varit för en irländsk tunnelbaneförare hade historien med all sannolikhet varit en helt annan. För faktum är att Aftonbladet inte tog det första steget ut på nätet på egen hand.
Att Sveriges äldsta tidning skulle satsa på internet var nämligen inte helt självklart då, i början av 90-talet. Det fanns planer på en elektronisk upplaga i en eller annan form, ja. Men annan teknik framstod just då som mer intressant, bland annat CD-rom och BBS, en sorts elektroniska anslagstavlor.
Istället var det institutionen för journalistik, medier och kommunikation, JMK, som tog initiativet. Man ville på allvar testa journalistik på nätet tillsammans med en riktig dagstidning.
Bo Hedin, på den tiden nyhetschef på Aftonbladet och ansvarig för flera tekniska projekt på tidningen, insåg tidigt att internet var rätt spår. Och våren 1994, sedan flera andra stora redaktioner tackat nej till samarbetet med JMK, lyckades han övertala Aftonbladets ledning att nappa på erbjudandet.
Som test valde man att göra en internetversion av den månatliga kulturbilagan, Aftonbladet Kultur.
Nyheter och dagliga uppdateringar var det inte tal om i början.
Men det skulle inte bli enkelt. Tidningshuset saknade både teknik och kunskap för att publicera materialet på nätet. Om man säger så här: Det fanns inte ens en uppkoppling på redaktionen i Globen.
De resurserna hade däremot Mark Comerford, killen i mitten av bilden här till höger. Den irländske före detta tunnelbaneföraren hade genom sitt datorkunnande dragits in i olika forskningsprojekt om elektroniska medier på journalisthögskolan, JMK.
Nu fick han uppdraget att förlösa Aftonbladet på nätet.
Tanken var att bygga en interaktiv sajt av innehållet från fyra nummer av kulturbilagan. Sajten skulle lanseras när augustinumret började säljas, den 25 augusti. Det innebar att massor av bilder och texter skulle kodas och läggas upp på en server under sommaren.
I början var allt extremt primitivt. Mark använde en begagnad Mac-dator som server. Webbserverprogrammet hade han laddat ner från nätet och själv lärt sig använda. Bildbehandlingsprogram hade han aldrig använt tidigare.
Detta var den svettiga fotbollssommaren 1994, då Sverige drabbades av både värmebölja och fotbollsfeber. Så samtidigt som resten av Sverige satt framför tv-apparaterna och hejade på Tomas Brolin och de andra VM-hjältarna satt Mark och svettades på sitt lilla soldränkta kontor på JMK och knackade html-kod för glatta livet.
Det visade sig vara betydligt mer arbete än han först tänkt sig. Inte nog med att innehållet i pappersupplagan skulle kodas. Sajten skulle dessutom länka till mängder med fotnoter, i några nummer mer omfattande än artiklarna.
– Jag fick materialet med bud och fick sen sitta och handkoda hela tidningen, säger Mark Comerford, i dag internetrådgivare inom näringslivet.
– Med den programvara jag hade kunde jag lägga in bilder, men inte bestämma exakt var de skulle ligga, säger han.
För att se den första nätupplagan växa fram fick de ansvariga redaktörerna bege sig till JMK på Karlavägen 104 på Östermalm.
I mitten av augusti var allt klart för publicering. Klockan ett på onsdagen den 24 augusti trängde Bo Hedin och de andra ansvariga tidningscheferna in sig på Mark Comerfords kontor för att se den färdiga sajten.
Stämningen var mer uppsluppen än högtidlig, trots att historia skulle skrivas.
– Vi fattade nog inte vidden av det hela då, att det skulle bli så oerhört stort. Vi var mest nyfikna på det där. Och för oss på Kulturen var det dessutom ett sätt att rädda vår kulturtidning som inte sålde så bra, säger Håkan Jaensson, dåvarande kulturchef.
Formen på sajten var minst sagt enkel: Högst upp tidningens huvud, ”Aftonbladet Kultur”, med devisen ”Välkommen till framtidens kulturtidskrift”. Därunder en handfull blå länkar till artiklarna.
Det såg ärligt talat inte mycket ut för världen. Men dåvarande kulturchef Håkan Jaensson beskrev satsningen med stora ord:
”Den elektroniska tidskriften är framtiden – eller åtminstone en del av den. I ett större perspektiv kommer de elektroniska motorvägarna att förändra världen. Frågan är bara hur snabbt – och i vilken riktning.”
Så rätt han fick.
Dagen därpå, den 25 augusti, lades sajten ut på nätet på universitetets domän: www.jmk.se.se/aftonbladet
– De få som kom åt den och fattade vad det var blev ju väldigt imponerade, inte minst över interaktiviteten. Skrev vi om exempelvis CIA så länkade vi till deras sajt, säger Håkan Jaensson.
Exakt hur många som hittade dit visste ingen. Mätmetoder saknades och det var få som hade tillgång till internet överhuvudtaget.
Mark fortsatte koda ut tidningen under hösten. Texter och bilder skickades till hans kontor med mc-bud. Nya 14-timmarspass med intensiv kodning vidtog.
Det mesta av det som publicerades i början är raderat sedan länge. När hårddisken var full rensades den på gammalt material. Så de epokgörande texterna i Aftonbladet Kultur finns ironiskt nog bara sparat i pappersform.
Framåt hösten 1994 övertog redaktionen ansvaret för sajten. Som chef för nätsatsningen hade Bo Hedin sett till att tidningen skaffat en fast internetuppkoppling och tillräckligt med kompetens för att kunna driva sajten vidare på egen hand.
Och så hade han fixat en egen domän: www.aftonbladet.se
När Aftonbladet senare samma höst fick uppdraget att göra text-tv-nyheter till TV3 föddes idén att konvertera text-tv till html, helt automatiskt. Och i februari 1995 sjösattes systemet med de första dagliga webbnyheterna, en av de första nyhetstjänsterna på nätet överhuvudtaget.
– Det var otroligt tekniskt i början, mer teknik än journalistik, säger Bo Hedin.
Nyhetstjänsten fick massor av beröm, både från läsare och branschfolk. Och kort därefter stramades sajten upp och gavs ett mer tidningsliknande utseende. Till skillnad från många konkurrenter hämtades upplägget mer eller mindre rakt av från papperstidningen.
Satsningen på nyheter och det tidningsliknande utseendet bidrog i hög grad till succén, enligt Bo Hedin.
– Nyckeln till framgången var att vi var kvällstidningsmänniskor, inte tekniker eller webbdesigners. Och vi var besatta av att göra kvällstidning på nätet.
Samtidigt började flera andra tidningar dra igång sajter, bland annat Helsingborgs Dagblad som från den 3 maj 1995 började publicera hela sitt innehåll på nätet.
– Till skillnad från många andra tidningars sajter såg vår ut som en tidning. Den såg mer eller mindre ut som den gör i dag, även om allt är bättre och proffsigare på alla sätt nu. Men det mesta fanns på plats på ett tidigt stadium.
Vid det här laget är det inte bara branschfolk som fått upp ögonen för www.aftonbladet.se. Nya läsargrupper, utlandssvenskar och studenter, som då hade större tillgång till internet än folk i allmänhet, hittade sajten. Och gillade den.
Det började bli uppenbart att Internetsatsningen i allmänhet och nyheterna i synnerhet var rätt. Och från hösten 1995 började en egen webbredaktion växa fram, parallellt med papperstidningens stora redaktion. Reportrar och redaktörer som enbart jobbade med att uppdatera nyhetsflödet på nätet, sju dagar i veckan.
– 1996 var Palmemordet och Sydafrikaspåret hett. Jag minns att jag läste en artikel på en sydafrikansk sajt, som jag länkade till. Dagen efter ringde en sydafrikansk journalist och berättade att tidningen fått över tusen läsare från Sverige. Det var första gången jag insåg hur stort detta kunde bli, säger Marianne Schwarcz, som var en av pionjärerna på Aftonbladets sajt.
Under de där första åren tillkom mycket av det som läsarna i dag kommit att ta för givet på alla nyhetssajter:
Chattar: Först ut var proffsboxaren George Scott, som hösten 1995 var högaktuell inför titelmatchen mot lättviktsmästaren Rafael Ruelas. Scott vann senare matchen och titeln. Och i februari 1996 chattade Robyn, då 16 år och ännu rätt okänd.
Dagens fråga: Tillkom under 1998. Hittills har läsarna svarat på mer än 5 000 Dagens frågor, inte sällan med flera hundra tusen svarande per fråga.
Webb-tv: Hösten 1996 visades det första tv-klippet på sajten, när Sture Allén meddelade att Nobelpriset i litteratur tilldelats Wisława Szymborska.
Live-tv: Den 2 februari 1997 livesändes Rockbjörnen från Cirkus i Stockholm. Samma år gjorde Fredrik Virtanen direktsändningar från Hultsfredsfestivalen, ”Virto-TV”.
Sport-tv: I september 1997 började Sportbladet sända dagliga tv-inslag. Tekniken var usel, liksom bildkvalitén. Ärligt talat så gick det knappt att se pucken i tv-inslagen, men ändå.
– De första åren var det en kreativ lekstuga. Det var en sprudlande kreativitet och lust till det nya mediet, säger Lotta Holmström, en av de första reportrarna på webben.
– Det var en platt hierarki och ett litet sammansvetsat gäng. Allt var möjligt. Man kunde få en idé en dag och genomföra den dagen efter.
Besökssiffrorna klättrade stadigt – och snabbt.
I november 1997: 100 000 besökare per vardag.
November 1998: 200 000.
Februari 1999: 300 000.
Stora nyhetshändelser bidrog till att fler upptäckte sajten. Varje gång lade sig besökssiffrorna på en ny högre nivå. Några händelser blev dessutom avgörande för sajtens utveckling.
Diskoteksbranden i Göteborg 30 oktober 1998 är en av dem. Marianne Schwarcz jobbade som nyhetschef på webben den natten.
– När jag fick nyheten på natten insåg jag direkt att webben behövde en egen reporter på plats.
Reportern Lotta Holmström skickades ner till Göteborg med en videokamera. Hennes uppdrag: att göra webb-tv-inslag och rapportera direkt till nätredaktionen.
De där första inslagen ligger fortfarande kvar på nätet. Bildkvalitén är naturligtvis sämre än det som görs i dag, men dramatiken i bilderna är fortfarande skakande. 63 ungdomar omkom och 200 skadades i branden.
– Vi var där och gjorde det vi gör i dag, fast mindre och enklare, säger Marianne Schwarcz.
Händelserna i Göteborg gjorde det uppenbart att webben behövde fler egna nyhetsreportrar, specialister på det nya mediet.
Det var också första gången myndigheter och andra vände sig direkt till webbredaktionen för att få ut ett budskap till de anhöriga, något som tidigare bara varit förbehållet de riktigt stora redaktionerna.
Under de första åren utvecklades tekniken blixtsnabbt. Stadigt snabbare uppkopplingar och kraftfullare datorer öppnade nya möjligheter till interaktivitet och läsarmedverkan.
Detta skedde i en tid då Sverige drabbades av det vansinne som kallas IT-bubblan. Det talades om Den nya ekonomin, där inget var som tidigare. Riskkapitalister pumpade in miljonbelopp i företag som saknade både organisation och affärsidé. Nystartade it-företag börsintroducerades på löpande band och gick som raketer på börsen.
Det hela kulminerade i mars 2000 när konsultföretaget Framfab värderades till 42 miljarder på börsen.
Det var glada dagar på nätet. Och annonspengarna flödade på Aftonbladet.se. Tills bubblan sprack.
Hösten 2000 gick luften plötsligt ur annonsmarknaden. Sajtens annonsintäkter halverades. Våren 2001 var marknaden stendöd.
För Aftonbladet och andra nyhetssajter blev läget snabbt kritiskt. Eftersom detta var den huvudsakliga intäktskällan hotades nu hela verksamheten. Många tidningshus fick kalla fötter och drog ner på nätsatsningarna.
Även Aftonbladet övervägde att lägga ner webben.
I det skedet tog Aftonbladets högsta ledning ett helt avgörande beslut.
– Vi räknade med att annonsörerna skulle komma tillbaka, men att det nog skulle ta ett tag, säger Kalle Jungkvist, då relativt nytillträdd som chefredaktör för aftonbladet.se.
– Om vi fortsatte att satsa så insåg vi att vi skulle kunna bli helt dominerande.
Till slut fick han klartecken att fortsätta.
– Under det kommande året omförhandlade vi alla avtal och skar ner på allt, precis allt, utom personalen. Ingen sades upp.
Journalistiken renodlades med ett tydligare fokus på snabbhet. Nya projekt drogs igång, bland annat det som senare ledde fram till Plus och Viktklubb. De tjänsterna har i dag hundratusentals betalande abonnenter och har varit avgörande för de fortsatta satsningarna på nätet.
Satsningen lönade sig. Läsarna märkte att aftonbladet.se satsade när många andra webbredaktioner drog ner. Trafiken ökade stadigt – och ännu snabbare än tidigare.
Då inträffade den händelse som mer än någon annan befäst webben som det viktigaste nyhetsmediet: Terrorattackerna i USA den 11 september 2001.
Aftonbladets nyss hemkomne New York-korrespondent Leif-Åke Josefsson fick tips om nyheten klockan 14.48 – bara ett par minuter efter att det första planet kraschat in i det norra tornet i World Trade Center på nedre Manhattan.
– Min tidigare flickvän ringde och berättade att hon sett nyheten på tv.
Leif-Åke sprang direkt till nyhetsdesken, där de dåvarande nyhetscheferna Niklas Bodell och Maths Nilsson omedelbart slog larm till nätredaktionen. Och strax innan nyhetsbyråerna TT och AP gick ut med nyheten fanns den publicerad på aftonbladet.se.
Två minuter senare slog trafiken i taket för vad servrarna klarade. Alla annonser togs bort.
– Det var helt enkelt för att vi skulle klara trycket från läsarna, säger den dåvarande redaktionschefen Sigge Ennart.
När det andra planet kraschade i det södra tornet klockan 15.03 stannade all annan verksamhet på redaktionen. Alla krafter satsades på att skildra händelserna i USA.
– Känslan var att världshistorien ändrades och att det var vi som skrev den, just där och då, säger Sigge Ennart.
För att skildra den känslan startades en detaljerad minut-för-minut-rapportering, den första i sitt slag, just för att ge läsarna möjlighet att i efterhand följa hur världsdramat rullar fram:
15.43: Det tredje planet kraschar, denna gång i försvarshögkvarteret Pentagon.
15.50: Presidenten flyttas.
15.59: Luftrummet över USA stängs.
16.07: Norra tornet rasar.
16.37: Södra tornet rasar.
Redaktionen jobbade febrilt – och snabbt. När papperstidningens extraupplaga var färdigtryckt fanns redan 18 artiklar, sju tv-inslag, fem bildspel publicerade och en radiointervju med ögonvittnet Lena Fasth på sajten.
Till och med en ledare skriven av den dåvarande politiske chefredaktören Helle Klein: ”Mardrömmen blir verklighet”.
Formuleringen på Dagens fråga, en institution på sajten sedan 1998, var självklar: Är världsfreden hotad? Ja, ansåg 71 procent av de 62 429 läsare som svarade på innan dagen var slut.
På kvällen märktes tydligt en av de största förändringar av nyhetsdramaturgin som Internet medfört: tempohöjningen.
– Tidigare kom själva nyheten dag ett och uppföljningen dag två. Nu blev det tydligt att läsarna ville ha fördjupningar och uppföljningar redan några timmar senare, säger Kalle Jungkvist.
Det febrila nyhetsarbetet pågick med full kraft till långt efter midnatt. Sista inlägget i den detaljerade minutrapporteringen lades ut 03:57:
”Planen som blivit kapade kunde inte identifieras med radar innan de kraschade. Utrustningen som sänder information om flygplanens identitet till flygledarna var avstängd på alla fyra passagerarplan. Det stärker misstankarna om att det fanns erfarna piloter bland kaparna.”
Totalt 1,2 miljoner läsare följde rapporteringen på aftonbladet.se den dagen.
Dagen därpå ökade trafiken ytterligare: 1,4 miljoner besökare – dubbelt så många som en normal dag.
Det var den första riktigt stora nyhetshändelsen då läsarna på allvar var delaktiga i själva berättandet, genom kommentarer och mejl till redaktionen. Bland läsarnas kommentarer fanns 200-300 ögonvittnesskildringar från svenskar bosatta i USA.
När Thailand drabbades av tsunamin efter jätteskalvet i Indiska oceanen tre år senare, den 26 december 2004, var läsarna helt avgörande för nyhetsrapporteringen hela det första dygnet.
Aftonbladet fick tips om katastrofen redan vid fyratiden på morgonen, via sms och telefonsamtal. En man på Kata Beach i Phuket avbryter samtalet abrupt: ”Jag måste springa, det kommer en våg till”.
När nattreporter Katrin Krantz ringer upp igen en stund senare har mannen flytt upp i ett hotell. Nu är förödelsen i hans omgivning fullständig.
Webben larmas 04.45, och en stund senare publicerar en nyvaken nyhetsredaktör den första artikeln om katastrofen på sajten, nästan en hel timme innan nyhetsbyrån TT gick ut med sin nyhetsflash.
Aftonbladet hade semesterlediga medarbetare på plats i Thailand, som snabbt kunde lämna rapporter från katastrofområdet. Artiklarna redigeras snabbt, och sidorna skickas till tryckeriet. Klockan fem börjar pappersupplagan att tryckas, som första tryckta tidning i Europa med nyheten.
Läsarnas rapportering var helt avgörande både för att snabbt få ut nyheten, men också för själva berättandet i det första skedet.
– Initialt var ungefär 80 procent av alla bilder tagna av läsare, säger Kalle Jungkvist.
Svenska turister som befunnit sig ute till havs utanför Phuket – och som därför inte märkt vad som hänt – gick in på Aftonbladets sajt via på sina mobiltelefoner och läste ögonvittnesskildringarna från de som tagit sin tillflykt högre upp på land.
– I det ögonblicket blev vi en förmedlare av nyheter mellan våra läsare på ett helt nytt sätt, säger Kalle Jungkvist.
I dag är den sortens samspel mellan läsare och redaktion en naturlig del av nyhetsarbetet. Genom exempelvis satsningen på Världen direkt kan läsarna i dag direkt möta de som befinner sig mitt i händelsernas centrum - just när de sker.
Liverapporteringen, där reporter och läsare tillsammans för storyn framåt, har i dag utvecklats till ett av de kraftfullste redskapen vid pågående nyhetshändelser.
Vid riksdagsvalet 2010 lanserades därför Superlive, med totalt fokus på live och läsarmedverkan: Live-tv och liverapportering från samtliga valvakor.
Under några dramatiska timmar kokade sajten av interaktivet.
– Det är just samspelet med läsarna som gör det till ett av de roligaste sätten att jobba, säger rättsreportern Linda Hjertén, som liverapporterat från ett 30-tal rättegångar de senaste åren.
Under Brevikrättegången i Oslo var det periodvis det enda sättet att följa förhören.
– Fördelen är att man inte behöver välja en vinkel utan kan berätta hela storyn. Det ger mer för både själva rapporteringen och för läsarna.
Den sortens interaktivitet kunde pionjärerna bara drömma om när den där första sajten lades ut på nätet för 18 år sen.