”Statistiken är brutal när det gäller självmord”
Suicide Zero-grundaren om stigmat kring psykisk ohälsa: ”Finns mycket rädsla”
Uppdaterad 2019-05-06 | Publicerad 2019-04-17
Fyra svenskar tar livet av sig varje dag.
Ändå pratar vi sällan om självmord som ett stort samhällsproblem – när vi egentligen borde göra tvärtom.
– Det handlar om rädsla, myter, okunskap och ett stort stigma kring psykisk ohälsa, säger Alfred Skogberg på organisationen Suicide Zero.
Jonas blev bara 22 år. Han begick självmord – en händelse som helt kom att forma barndomsvännen Alfred Skogbergs liv.
– När han tog sitt liv var det som att få ett knytnävsslag i solar plexus. Jag ramlade ihop i en hög och skrek i två timmar.
Alfred Skogberg, 47, grundade organisationen Suicide Zero 2013, för att som han säger ”skapa någon mening i en annars extremt meningslös död”.
– Jag ville göra skillnad och förhoppningsvis bidra till att göra det bättre för andra.
”Vi ska titta i statistiken”
Hans organisation arbetar med att informera kring och förebygga självmord. Och få folk att våga prata om ett fortfarande tabubelagt ämne.
Hur kommer det sig att vi inte talar mer om självmord?
– För att det finns väldigt mycket rädsla, många myter, okunskap, och ett stort stigma kring psykisk ohälsa. Men läser man på ordentligt inser man att det finns hur mycket som helst att tala om – och att vi måste göra det, säger Alfred Skogberg.
Hur ska vi tala om självmord då?
– Jag tycker att man kan börja med att titta på statistik. Precis som Hans Rosling sa: ska vi bilda oss en uppfattning om hur det ser ut i världen så ska vi faktiskt inte läsa tidningen utan då ska vi titta i statistiken. Den visar ju ganska brutalt hur otroligt många det är som tar sitt liv varje år. Fyra om dagen, en tonåring i veckan. Det är underlag som vi kan använda oss av för att diskutera hur vi ska komma tillrätta med det här.
Män och killar är överrepresenterade i statistiken, 70 procent av de som tar sitt liv är män. Varför tror du att det ser ut så?
– Det finns ju en mansroll som präglar hela vårt sätt att agera och sen går många män ofta runt med tankar som det inte sätts ord på. Om man inte verbaliserar det man tänker eller känner blir det svårt att hantera det. Speciellt om det handlar om självmord som i värsta fall kan bli en konsekvens av att man går igenom en depression eller en kris. Där minskar problemlösningsförmågan. Har man då inte forum eller tillfällen att samtala med vänner, med företagshälsovård eller liknande – så kan tankarna resultera i självmordshandlingar.
Ser du mycket av det i ditt jobb, att vi är rädda för att prata med varandra?
– Ja, det genomsyrar nästan allt. När man hör berättelser efter självmord, hur efterlevande bemöts av grannar, av kollegor. Och redan innan, hur rädd man är för att närma sig det här ämnet och fråga just efter självmordstankar och liknande. Rädsla är kännetecknande för det mesta som har med självmord att göra.
”Självmord är inte bara en vårdfråga”
Självmordsförsöken har ökat i den yngsta åldersgruppen de senaste åren. Självmord är den vanligaste dödsorsaken för män upp till 44 år och den näst vanligaste för kvinnor upp till 44 år.
Kommer vi att få uppleva en tid när självmordstalen går ner bland unga?
– Det är jag helt övertygad om – om fler engagerar sig. Vad gäller självmord måste man tänka att det här är inte bara en vårdfråga. Jag tror att många tänker att ”psykisk ohälsa är jag inte utbildad för, det där lämnar jag över till vården” men man får inte glömma bort sin egen möjlighet som medmänniska att stötta någon som har det tufft. Visa den här medmänskligheten, jag tror att med den så kan vi komma jättelångt. Och man behöver absolut inte vara psykologiutbildad för att ha ett vettigt samtal.
”Rädslan sitter kvar, myterna frodas”
Det är sex gånger fler som tar livet av sig än som dör i trafiken varje år. Ändå talar vi sällan om självmord som ett samhällsproblem.
– Det är rädslan och myterna som finns där, att vi inte ska ”väcka den björn som sover”. Det har ju ett historiskt perspektiv i att det en gång i tiden var olagligt att ta sitt liv. Det har hänt väldigt mycket sedan dess men rädslan sitter kvar och myterna frodas.
– Inte minst bland journalister har det ju under decennier funnits en policy i att inte överhuvudtaget rapportera om självmord. Man är rädd för att rapporteringen ska bidra till att fler tar sitt liv. Men gör man det på ett ansvarsfullt sätt så är man ju helt okej. Jag skulle säga att det är en journalists skyldighet att granska samhällsproblem – och när vi nu vet att 1 500 personer varje år tar sitt liv så är det ju definitivt ett samhällsproblem vi måste uppmärksamma, säger Alfred Skogberg på Suicide Zero.
Läs fler artiklar i serien:
Sju killar berättar: Så gör vi för att må bättre
Aftonbladets Frida Söderlund: Därför skriver vi om hur unga mår
Överläkaren om psykisk ohälsa bland unga: ”Vården är inte anpassad”
Statistiken: ”Kraftig ökning av psykisk ohälsa bland unga”
Viktor Frisk: ”Alla trodde att jag var lyckligast i världen”
Erik Niva: ”Mitt mående styrs av fotbollen”
Erik Lundin om mörka tiden: ”Många som har dött på vägen”
Anis Don Demina om pappans sista ord: ”Gör mig stolt”
Psykologen: Så ska du agera om ditt barn mår dåligt
CHATTA: Ställ dina frågor om psykisk ohälsa
Hur mår du? – dela din historia med andra här