Drömde om Europa – hängde sig i italienskt förvar

Våld och psykisk ohälsa frodas i Italiens kontroversiella repatrieringscenter.

Ändå har regeringen i Rom lovat att bygga fler – och femdubblat tiden migranterna får hållas inlåsta.

Få skickas faktiskt hem. För vissa blir tiden i limbo outhärdlig.

Det är fortfarande mörkt när Ousmane Sylla ber sin sista bön. I gryningen ligger migrantförvarets innergård tyst och stilla. Han tar ett sista bloss och använder fimpen till att rista in ett avsked på väggen: ”Jag saknar Afrika och min mamma. Må jag vila i frid.”

Sedan hänger han sig.

22-årige Syllas självmord i februari – och resan som drev honom dit – har återberättats av en rad italienska och internationella medier. Dödsfallet på migrantanläggningen Ponte Galeria utanför Rom har satt ljuset på Italiens så kallade CPR-center, av människorättsorganisationer stämplade som ”svarta hål” med omänskliga levnadsförhållanden. Här hålls migranter som tar sig in i Italien utan tillstånd, som inte anses ha rätt att söka asyl och som stämplats som ”socialt farliga” av rättsväsendet.

Insynen är minimal, men genom korta videoklipp publicerade av bland annat rättsorganisationen CILD blir bilden tydlig: madrasslösa sängar av stål, maskäten mat, våldsamma slagsmål mellan personal och interner. Iskalla vintrar och stekheta somrar – i ändlös limbo.

”Förlorar allt hopp”

Vittnesmål från anställda och tidigare intagna i italienska medier ger en samstämmig bild. Migranter går runt i cirklar, sparkar boll och lyfter vattendunkar för att få tiden att gå. I tristessen växer desperation och självskadebeteenden. Tillgången till vård och rättslig hjälp är skral och överförskrivningen av psykofarmaka omfattande.

Sedan 2019 har hundratals självmordsförsök registrerats vid Italiens CPR-center, enligt den EU-stödda nyhetssajten Infomigrants. Under månaden som följde på Ousmane Syllas död försökte ytterligare sex Ponte Galeria-interner ta sina liv.

– Människor samlar på sig så mycket ilska, blir galna, för de förlorar allt hopp, sade en tunisisk tidigare intern till nyhetsbyrån AP i maj.

Ousmane Syllas resa från hemlandet Guinea startade 2022. Pandemin hade tvingat honom att hoppa av skolan – föräldrarna hade inte längre råd med avgiften. Han lärde sig att mura men ville helst bara sjunga. I hopp om att kunna jobba ihop pengar att skicka hem bestämde han sig för att ge drömmen om Europa en chans. Målet var att ansluta sig till sin idol, storebrodern Djibril, som redan hade bott i Frankrike i flera år.

Skickades runt

Resan var lång och gick via Sahara, genom Mali och Algeriet, till en tunisisk strand och en båt som skulle föra honom över Medelhavet. Den 29 juli i fjol ankom han till den italienska ön Lampedusa och ringde familjen i Guinea, euforisk över att ha nått Europa.

Men resan genom det italienska migrations- och asylsystemet hade bara börjat.

Från Lampedusa tog sig Sylla, som saknade visum och ljög om att han var minderårig i hopp om att förbättra sina chanser att få stanna, till Ventimiglia i norra Italien. Där blev han nekad inresa i Frankrike och skickades tillbaka söderut, till ett ökänt migrantcenter i Cassino som senare stängdes efter rapporter om missförhållanden.

I oktober fick han besked om utvisning och skickades till ett CPR-center i Trapani, där en psykolog för första gången flaggade om ett försämrat mående. Månader gick utan att han fick kontakta familjen i Guinea eller brodern i Frankrike. När ett uppror i centret ledde till en storbrand skickades Sylla i februari vidare till Ponte Galeria nära Rom.

Fyra dagar senare tog han sitt liv.

Ville åka hem

Italiens inrikesminister Matteo Piantedosi har beskrivit CPR-centren som ”fundamentala” för regeringens migrationspolitik. Tidigare i år förlängde landets ytterhögerregering tiden migranter får hållas i centren från tre till 18 månader. Premiärminister Giorgia Meloni har lovat att bygga fler anläggningar – både i Italien och utomlands – i syfte att avskräcka migranter från att ta sig till landet.

Samtidigt har Ousmane Syllas död lett till hätsk kritik från människorättsorganisationer och italiensk opposition, som kräver att repatrieringscentren stängs helt och hållet. Systemet är som gjort för att misslyckas, menar kritikerna, eftersom utvisningsprocessen i slutändan villkoras av samarbetsviljan hos migranternas ursprungsländer.

– Systemet är en katalysator för fiaskon, konstaterar migrationsjuristen Maurizio Veglio till AP.

Under månaderna före självmordet uttryckte Ousmane Sylla upprepade gånger att han ville åka hem. Drömmen om Europa var ändå död. Men Guinea har inget repatrieringsavtal med Italien, så i stället förlängdes hans arrest.

Anklagar Italiens regering

2023 utvisades bara tolv procent av alla migranter som fått utvisningsbeslut från Italien, visar officiella siffror. Resten blir kvar i limbo eller släpps fria med order om att på egen hand lämna landet. Många går under jorden och en del blir kriminella.

– De här centren är svarta hål för mänskliga rättigheter och för mänskligheten. De flesta som hålls här kommer aldrig att repatrieras, sade Riccardo Magi, generalsekreterare för partiet Più Europa, till italienska La Repubblica efter ett besök i Ponte Galeria i mars.

I april fick Ousmane Sylla tack vare en insamling slutligen komma hem. I utkanten av Guineas huvudstad Conakry lades han till sista vilan bredvid sin pappa.

För familjen bär regeringen i Rom skulden för sonens död, skriver AP.

– Jag är så arg på dem. På vad de gjorde mot min lillebror. De övergav honom som om han inte ens vore en människa, sade systern Mariama Sylla efter att ha tagit avsked av sin bror.