Barnen sitter på ett bylte som är deras mamma

Nivette Dawod

helskärm

MOSUL.

Vi är på väg ut ur Mosuls gamla stad när vi ser de två små barnen.

De sitter på ett bylte – som är deras mamma.

– Hon har ingen puls! skriker någon.

När katastrofer händer går allt mycket snabbt.
Det är som att hjärnan smalnar ihop och en tunnel av snabba tankegångar bildas i huvudet.
Vi har precis rullat ut ur gamla stan, där vi sett ruinerna av al Nuri-moskén, hört striderna på nära håll och mött flyende familjer i svår nöd.

Hettan har krupit sig in under våra skottsäkra västar, hjälmarna som tyngt våra huvuden kan äntligen knäppas upp men ligger fortfarande kvar i famnen. Striderna är några kilometer bort nu.

Bilen är just redo att svänga upp på den asfalterade vägen, den som innebär säkerhet och vägen ut ur Mosul, när vi ser de två små barnen.

En liten pojke i militärmönstrad tröja och byxor. En liten flicka i gult linne. De sitter på ett bylte.

Byltet är en människa. En kvinna. Det är barnens mamma.

Konvojen stannar. Vi springer dit. Allt går snabbt.

– Hon har ingen puls. Ambulans! skriker en man från den irakiska militären.

Barnen gråter tyst. Pojken ställer sig upp. Den lilla flickan sitter kvar med handen på sin mamma. De är så små. Hur gamla kan de vara? Han, kanske två, hon, ännu yngre.

Kvinnan ligger på rygg. Hon rör sig inte. Hennes kropp är täckt, men hennes nakna fötter är smutsiga av flyktens långa väg.

Hennes ansikte är grått. Hon blöts ner med vatten. Ögonlocken är tunga, stängda. Hon ser ung ut. Vem är hon? Vad har hon varit med om? Är det så här hennes liv ska sluta? Vem ska ta hand om barnen

Tankarna skjuter som pilar genom den trånga korridoren som är hjärnans katastroftillstånd.
Mannen skriker:

– Bil!

Sedan skriker någon annan:

– Sniper!

Krypskyttar.

Jag hinner snabbt titta mig omkring. Vi står på vad som måste vara ett torg, kvinnan tycks ha sökt sig till byggnadernas skuggor, men fallit ihop under solens strålar.

Mannen fortsätter att skrika – men han har gett upp.

– Ta barnen! Begrav kvinnan!

Vi måste lämna.

Hoppar snabbt in i våra bilar.

Kvar står två små barn.

Tysta, ensamma.

FOTNOT: När Aftonbladets team lämnade platsen hade militären tagit hand om barnen.