”Som ett Arcade Fire med utsvängda brallor”
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-10-29
Martin Söderström, aftonbladet.se:s nöjeskrönikör om Paul McCartneys nya låt
När, exakt, var det Paul McCartney blev en seriefigur?
När slutade han att definieras via sin musik för att istället bli en levande följetång i all världens skvallerkolumner?
Jag har egentligen ingen aning. Men jag vet att det är synd.
Vi pratar ändå om en ena halvan av den kanske främsta låtskrivarduon världen någonsin skådat.
Vi pratar ändå om en man som trots alla fram- och rikedomar i världen aldrig slutat vara genuint nyfiken på att göra ny musik. Även om det ibland inneburit att han suttit och tuggat selleri i studion medan bandspelaren rullat.
Med tanke på de senaste årens medie- och skilsmässocirkus är det kanske inte ett dugg konstigt att han skakat liv i sitt gamla Fireman-projekt istället för att ge ut skivan i eget namn. Och att han tillsammans med Martin ”Youth” Glover än en gång tänjer det musikaliska gummibandet till bristningsgränsen.
Jag vet inte hur det är med er, men personligen hade jag kanske inte satt mina sista sekiner på att Macca skulle börja göra skitigt åskskadad träskrock på gamla dar.
Den trögflytande, grumliga melodin som inte sätter sig förrän efter ett halvdussin lyssningar. Den dyiga men ändå myllrande detaljrika ljudbilden känns som att äntligen få ta ett andetag frisk luft efter att ha blivit boxad i magen.
Tänk ett Arcade Fire med utsvängda brallor. Eller ett Led Zeppelin som legat och dragit i popmarinaden något halvår så är ni på någorlunda rätt spår.
Ja, det är smutsigt och ja, det är allt annat än inbjudande.
Och det är ändå och samtidigt en av årets allra gladaste överraskningar.
På tal om medieseriefiguren Macca och den röriga nutidshistoria han har kan jag förstås inte låta bli att lyssna extra noga på en blodigt bittra texten.
Handlar den möjligen om en viss ex-hustru?
Nothing Too Much