”Jag är artist för att min man dog”

Jens Peterson

Patti Smith ville hedra maken genom arbete med Bob Dylan

Patti Smith hade dragit sig tillbaka från strålkastarna. Levde hemmaliv med barn och man i Michigan.

Då dog hennes man Fred Smith.

– Jag hade aldrig återvänt som artist om min man levt, säger Patti Smith, 61.

Vi träffas i Berlin där ”Dream of life” haft premiär. Det är tidigt på morgonen och Patti Smith kommer från ett besök vid Bertolt Brechts grav.

Filmen om henne innehåller mycket smärta.

– Jag har förlorat många människor och känner förlusten och deras närvaro hela tiden. Jag ser på filmen och min mamma och pappa som nu är döda, och ibland blir jag tårögd av att se min man ligga där utan skjorta med vår baby.

Är det svårt att återvända till de känslorna?

– Det finns inget hemskt i filmen, förutom invasionen av Irak. Det är enda gången i filmen där jag känner ilska och bitterhet. Men alla förlorar sina nära. Det är en del av livet. Jag kan inte använda förlusten av mina kära för att ta piller eller tycka synd om mig själv. Jag känner att det är min plikt att vara frisk, stark och produktiv.

Övertalad av Dylan

För drygt tio år sedan återvände hon till scenen.
– Jag kom tillbaka för att min man dog. Vi hade levt så enkelt och hade inte gjort något för att tjäna pengar. Jag måste lämna Michigan för jag har inget körkort och kunde inte bo där utan honom. Att flytta tillbaka med mina två barn till New York utan pengar var hårt. Jag måste börja om igen. Jag ville göra en skiva för att hedra Fred. Sedan bad Bob Dylan mig att turnera med honom, och han tjatade så övertygande. Dylan tyckte jag skulle återfå kontakten med publiken. Min man gillade verkligen Bob Dylan och jag trodde han hade uppskattat det. Men jag hade aldrig återvänt som artist om min man levt.
Dokumentären visar Patti Smith som konstnär. Dygnet runt.
– Jag är entusiastisk för allt jag gör. Jag har alltid känt entusiasm för att arbeta och uppträda, precis som jag var entusiastisk för att leva med min man och mina barn, skriva och studera. Ödet fick mitt liv att ändras.
– Jag älskar livet. Jag har aldrig varit självdestruktiv. Jag har varit låg och ledsen och i 20-årsåldern känns det som om jag grät i ett år. Men aldrig självdestruktiv. Jag var ett mycket sjukt barn. Jag föddes med lunginflammation, jag hade tuberkulos, mina föräldrar kämpade för att hålla mig vid liv. När jag var 20 var jag lycklig bara att ha överlevt.
Hennes son Jackson är med i bandet hon turnerar med.
– Min son är en briljant gitarrist, som sin pappa och lite till. Jag kan stå där, mitt i ett solo eller sjunga och så hör jag ”Mamma! Mamma!” och han står där bakom sin förstärkare och jag säger ”vad är det Jack?”. ”Mamma, jag har ont i huvudet”. OK, kan du bara låta mig spela färdigt det här solot? Han tänker inte på var vi är, vilket jag gillar. Vi är inte andra personer på scen. Vi är bara oss själva.

Hemlig önskan

Hon fortsätter skriva dikter, men det tar tid.
– Poesi är ett helvete. Jag har arbetat på dikter i tio år. Poesi är det mest plågsamma jag gör. Det lättaste för mig är att uppträda. Hade du frågat mig när jag var 16 år om att stå på scen var det nog det sista på min lista. Jag visste att jag tyckte om att stå framför människor, men jag tänkte att jag var född till skollärare. Jag ville verkligen skriva och sedan måla och hade en hemlig önskan att bli operasångare.