Därför kan rocktemat i ”Idol” bli oväntat bra

Martin Söderström om fredagens "Idol"

Ärkeironikerna får vänta.

Årets ”Idol”-höjdpunkt är visserligen över oss.

Men rocktemat kan faktiskt bli oväntat bra.

helskärm

Ni vet hur det brukar vara.

Vid det här laget kan det inte ha undgått någon att kombinationen ”Idol” och ”rock” nästan alltid brukar bjuda på några av tv-årets absolut mest lättköpta garv.

Det har liksom blivit så mycket bandanas, tuperingskammar och djävulstecken med svart nagellack genom åren att rocktemakvällarna nästan alltid blivit ofrivillig komik. En svårslagen humorfiesta för ärkeironiker. Mer Dag Finn än Lemmy Kilmister, om man så vill.

Jag vill inte säga orden ” Spinal Tap”, men det gjorde jag visst ändå.

Men något har hänt. Redan i fjol styrde ”Idol”-skutan bort från de allra mest uppenbara falluckorna och levererade ett rocktema som faktiskt fungerade. Som stod på egna ben och inte fastnade med ena foten i dörren till Lustiga huset.

Det är tacksam utveckling som ser ut att hålla i sig. Och spelar de korten rätt så kan det här faktiskt bli oväntat bra.

I vanlig ordning kan man göra sig lustig över en del av låtvalen. Orera, sucka och klia sig i huvudet tills det kommer blod utan att man begriper vad ett plojband som The Rasmus har på en sådan här lista att göra. Men så är det alltid och den här veckan är inget undantag.

Låt oss istället gilla läget och ta sikte på guldkornen. Det blir ju trevligare så.

Som att lill- Weise återigen visar prov på utsökt smak. Som att Linn ea Henriksson fortsätter att Uri Geller-böja tävlingen tills den passar henne – och inte tvärtom.

Sedan har vi ju Jay Smith. Ständigt denne Jay Smith.

Hans Primal Scream-nummer har sådana förutsättningar att lämna resten av gruppen bakom sig i ett moln av spandexbrallor och hårsprej att det nästan blir löjligt. Hur han än gör så har han en upp på resten av startfältet.

Det är ett ett försprång som verkar allt mer ointagligt.